Jag lovade mig själv att jag skulle hälsa på honom imorgon också.

Lee:

Redan klockan 9 nästa morgon ringde mobilen. Det var Drew, som jag hade hoppats.

- Hej Lee, sa han glatt. -vill du göra något idag?

- Visst, sa jag. -ska jag komma till dig?

- Jag tänkte att jag kunde komma till dig, sa Drew.

- Okej, visst, sa jag. -vet du min adress?
- Jadå, sa Drew. -när kan jag komma?

- Kom elva? frågade jag.

- Okej! sa Drew. -ses då, längtar! Sen la han på.

Felicia:

- Vad är det med dig? frågade jag när jag såg hur Lee satt på andra sidan av bordet och knappt kunde sitta still.

- Vill du verkligen veta? frågade Lee.

- Självklart, sa jag.

- Okej, sa Lee. -jag ljög igår, jag var inte hos Melissa igår utan hos en kille som jag träffat.

- Vad gjorde ni då? frågade jag.

- Vi åt mat tillsammans och vet du?, jag fick en keps av honom! sa Lee och log för sig själv. -han är så underbar, han ska lära mig åka longboard! Lee fick 'att åka långboard' att låta som världens roligaste grej.

- Jag vill inte förstöra ditt ''förhållande'', sa jag lite ironiskt. -men tänk på att du är känd över hela världen Lee. En del kanske bara vill vara med dig för att du är.. Du vet, känd.

- Lägg av, sa Lee. -jag vet att han gillar mig!
- Jag sa bara det, sa jag. -men det är säkert riktig kärlek.

- Det är det, sa Lee bestämt.

- Hoppas ni får leva lyckliga då, sa jag. -akta så inte nån papparazzi får er på bild bara för då blir det ett väldigt ståhej.

- Jag vet, suckade Lee. -men dem får tycka vad dem vill, bara jag får vara med Drew.

- Gud vad du håller på och tjatar om honom, sa jag.

- Bara för att du inte har någon kille, mumlade Lee.

- Jag vill inte ha någon! sa jag.

- Vill du visst, sa Lee. -du gillar väl fortfarande han killen i din skola?

- Nej! sa jag. -du vet ingenting om mig!
- Jag vet allt om dig, sa Lee dramatiskt. -jag vet alla dina hemligheter.

- Sluta! sa jag argt.

- Okej, okej, sa Lee.

- När får man träffa Drew då? frågade jag. Lee tvekade lite innan hon svarade:
- Idag, han kommer klockan elva.

- Men vad kul! utbrast jag.

- Mm, fast jag funderar på om jag vill presentera honom för dig, sa hon.

- Jag kommer inte göra något mot honom, sa jag och log lite oskyldigt. -eller kommer jag? Det vet ju du, för du vet ju allt om mig... Lee gav mig en trött blick.

- Ta det lugnt, sa jag. -jag ska inte ens vara hemma elva, jag ska följa med Summer till hennes farmors land.

- Ha så kul med Summer då, sa Lee.

- Ha så kul med Drew, sa jag och reste mig från köksbordet.

- Det ska jag, sa Lee. -omöjligt att inte ha det. Jag suckade och gick ut ur köket.

Solen sken ute på landet.

Jag satt på den lilla muren vid sjön med fötterna i vattnet och tog det lungt.

  Summer duschade inne i huset, och jag gick ofta ner hit när jag inte hade något för mig,

Det var mysigt på hennes farmors land. Det var inte alls lika lyxigt som hemma, men det var skönt att komma ifrån allt ibland. Här var det som om tiden stod still.

 Plöstsligt kom Summer gående bakom mig. Hennes hår var helt blött och hon hade på sig en vit klänning.

- Vad gör du? frågade hon och satte sig brevid mig.

- Tänker, svarade jag kort.

- På vad? frågade Summer.

- Lee har en ny kille, sa jag. -jag är rädd för att han inte gillar henne utan bara är med henne för att hon är känd, fattar du?
- Jadå, sa hon. -det är jobbigt... Jag nickade.

- Undra vad dem gör just nu, sa jag.

Lee:

Drew och jag satt vid poolen och plaskade med benen i vattnet.

  - Söt du är, sa han plöstligt.

- Tack, sa jag lite förvånat. Han log ett vackert leende och jag kunde inte låta bli att le jag heller.

- Jag vill ha dig nära hela tiden, fortsatte han.

- Du är så gullig, log jag. Så böjde han sig fram mot mig och kysste mig.

Av Isabelle!
Nu drar Emma och jag till landet i 4 dagar så det blir inget skrivande på bloggen på 4 dagar.

Men kära läsare, jag hoppas att ni står ut!   

Sent på kvällen gick jag hem som en lycklig tjej med ett stort leende på läpparna...

Felicia:

När Lee äntligen kom hem nästan sprang jag ner till hallen.

- Vart har du varit? frågade jag.

- Hos Melissa, sa hon.

- Herregud, klockan är ju tio, du brukar inte komma hem så sent, sa jag.

- Det är inte så sent, sa Lee. -varför är du så orolig.

- Jag vill inte att det ska hända något, mumlade jag.

- Jag klarar mig nog själv ska du se, sa Lee och tog av sig skorna.

- Men om mamma och pappa ska skilja sig så vill jag ju ha någon kvar, klart jag är rädd om dig? sa jag.

- Vad gullig du är, sa Lee och log. -men du kommer alltid ha både mamma, pappa och mig kvar. Så suckade hon.

- Hur är det egentligen med dem? frågade hon.

- Vad menar du? frågade jag.

- Mamma och pappa, sa Lee. -dem är kvar här va, båda två?

- Nae, sa jag. -pappa stack nyss... Lee tittade förvånat på mig.

- Men vadå stack?! frågade hon.

- Han hade packat och så gick han, sa jag och ryckte på axlarna. (jag tyckte det inte var en så stor grej..) -han sa att jag skulle hälsa till dig och att han och mamma skulle göra upp ett schema om hur vi skulle bo, det skulle antagligen bli varanan månad.

- Men shit, sa Lee tyst. -så jag kommer inte få träffa honom på en månad?

- Vi får självklart hälsa på när vi vill, sa jag. -vi kan hälsa på imorgon.

- Vart bor han? frågade Lee.

- Jag vet inte, han sa det men jag kommer inte ihåg, sa jag. Lee sjönk ihop i en stol som stod i hallen.

- Tänk att det är slut mellan dem, sa hon. -dem kommer aldrig vara tillsammans igen.

- Nja.. sa jag. -jag tror dem mer tar en paus, typ..

- Varför kan inte allt bara vara som vanligt? suckade Lee. -jag är trött på att allt förändras.

- Jag med, sa jag instämmande. -aja, jag går tillbaka till mitt rum, skulle bara kolla så du var okej.

- Okej hejdå, sa Lee och jag gick iväg till mitt rum. Så fick jag syn på ett kort på skrivbordet. Det var på mamma och mig när jag var liten.

  Jag tog med mig bilden upp till vardagsrummet där jag såg mamma sitta i soffan. Jag satte mig brevid henne.

- Vilket fint kort mamma, sa jag och höll fram det.

- Jag hittade det i mitt skrivbord, sa hon och log. -jag tänkte om du ville ha det.

- Klart jag vill, sa jag. -men vart är Lee?
- Där nere, sa mamma.

- Nej men alltså, på kortet, sa jag.

- Jaha, hon är med.. pappa, sa mamma.

- Var hon mycket med pappa då? frågade jag. Mamma nickade.

- Hon var pappas flicka, sa hon. -du var oftast med mig.

- Jaha, sa jag.

- Det var eran pappa som lärde Lee sjunga, fortsatte mamma.

- Okej, sa jag. -så om jag skulle ha varit med pappa skulle jag blivit superstjärnan Felicia?
- Vem vet, sa mamma. -lite sent att kolla det nu. Jag satte mig nära mamma.

- Varför var ni tvugna att skilja er? frågade jag.

- Det är svårt att förklara, sa mamma tyst.

- Har du något foto på Lee och pappa? frågade jag mest för att jag insåg att mamma inte ville prata om skiljsmässan.

- Ja det ska jag ha någonstans, sa mamma och reste sig. -vänta här.

Snart kom hon tillbaka med ett kort som hon räckte mig.

- Titta vad ung din pappa var då, och titta på lilla Lee, då var hon kortklippt kommer jag ihåg men det växte snabbt ut igen, suckade mamma.

- Gullig Lee var, log jag.

- Du var inte så dålig du heller, sa mamma skojsamt. -ni var så söta båda två.

- Var? frågade jag.

- Är, sa mamma. -ni är så söta. Jag skrattade lite åt henne.

- Du är inte så dålig du heller, sa jag.

- Tack, sa mamma och log. -nej nu ska jag kolla lite papper.

- Okej, sa jag. -jag går och lägger mig tror jag, är ganska trött.

- Gör så, sa mamma. -godnatt!

Lee:

Jag låg i sängen och stirrade upp i taket. Jag hade aldrig insett var som menades med uttrycket ''fjärilar i magen'' förräns nu. Det var som om tusentals fjärilar bara flög omkring där inne och aldrig ville vara still.

Jag lovade mig själv att jag skulle hälsa på honom imorgon också.

Av Isabelle!! :D

-Men va?,frågae Lee.-Ni säger att ni ska skiljas,men sen att ni ska se hur det blir?

Varken mamma eller pappa hann svara innan hon klampade ner för trappan och slängde igen dörren till sitt rum.

-Eh tack för maten,sa jag stelt och sprang sedan till mitt rum jag oxå.

Lee:

När jag var ute på turné så hade jag träffat en kille,som jag gillade väldigt mycket om jag ska vara ärlig.

Han jag hade frågat vart han bodde så hade han svarat,och då konsdaterade jag att det bara var några kvarter bort från mig.

Men jag hade inte sagt något.

Han hade gett sitt nummer till mig men jag hade inte vågat lämna ut mitt ifall han skulle lägga ut det på internet ellet nåt värre.

Jag hade många gånger funerat på att ringa,eller först av allt sms:a.

Och nu satt jag här med min mobil i handen och började skriva,men raderade det direkt efter,och så höll jag på.

Men mitt resultat slutade med:

''Hej,jag vet inte om du kommer ihåg mig,men du, jag är hemma så vi kanske kan ses någon gång?

                       Lee''

Jag hade tryckt på skicka,så det fanns ingen chans att ångra nu.

Om han svarade att han ville ses,vad skulle jag svara då?

Det tog bara några minuter innan mobilen plingade till.

''Okänt nummer'',stod det på skärmen.

Jag tvekade,men öppnade sedan sms:et.

''Tja,jo jag kommer så väl ihåg dig! Det skulle va jätte kul om du kanske ville göra mig sällskap idag?,mamma och pappa ska bort så är ensam hemma?

                                     Drew''

Drew,det var namnet på killen jag gillade,killan som just frågat om jag ville komma hem till honom.

Skulle jag svara ja?,Men det är klart jag ska,eller?

''Om det är okej för dig så'',det var svaret som jag skickade iväg.

Han svarde snabbt och jag läste sms:et.

''Haha,klart det är men tänkte om du kanske skulle tycka det var lite ''läskigt'' att jag bjöd hem dig när vi faktiskt knappt känner varandra,jag kanske kunde varit nån konsig typ som kidnappar dig eller nåt?Men jag lovar,det skulle jag aldrig göra,lita på mig..jag bor på Darkwaterstreet 4''

Fjärilar flög runt i magen och utan att jag tänkte på det svarade jag att jag skulle komma om 10 minuter,och ja,jag hade sagt vart jag bodde.

Han hade blivit överraskad,på ett bra sätt sa han.

20 minuter senare:

Vi hade pratat och hunnit lära känna varandra riktigt bra!

För mig,var det kärlek vid första ögonkastet...

Han hade sagt att hur jag klädde mig spelade ingen roll,så jag gick i det jag hade haft på mig hemma.

 Han hade visat sitt rum och det som fångade mig var hans hylla som var full med skatekepsar.

Ingen annan än jag visste det men inom mig så var jag en riktig skatetjej,jag hade alltid velat kunna åka skateboard,men hellre longboard.

Han hade sagt:

-Här,du kan få den här.

Och han hade räckt fram en OBEY keps.

-Jag kan kanske lära dig att åka nån dag,sa han och pekade mot sin longboard som låg på golvet.-Om du inte redan kan förstås?

-Jättegärna,och nej jag kan inte åka men jag vill mer än gärna kunna åka,svarade jag och log ett leende som fick honom att le.

Han hade bjudit på lunch,och efter det hade vi hjälps åt att diska.

Vi skrattade och skvätte skum på varandra.

Sent på kvällen gick jag hem som en lycklig tjej med ett stort leende på läpparna...

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Skrivet av Emma!

Det var en lite längre del,men däremot med bara Lee's perspektiv..

Hoppas ni gillar det iallafall.

Ha en fortsatt bra kväll,älskade läsare!;)

- Du överreagera... började Lee men jag avbröt henne.

- Och allt bara för att du är min dumma syster! Bara för att du var tvungen att bli världsstjärna, självklart! Lee klarar inte av att vara en normal person, nej hon måste göra sig känd över hela världen!

- Men jag... sa Lee.

- Asså herregud! utbrast jag. -varför kan du inte nöja dig med att vara normal?!

Lee:

Jag tittade förvånat på henne.

- Men Felicia jag älskar att sjunga, varför skulle jag inte? frågade jag.

- Jag är bara så trött på att så fort det händer nåt vet alla om det, suckade hon.

- Du får leva med det,  sa jag. -såvida du inte byter namn, adress, opererar om dig..

- Nej det ska jag inte,jag är bara trött på allting!,svarade hon irriterat.

Innan jag han svara så var hon utanför mitt rum.

Jag suckade och satte mig på den breda fönsterkarmen och tittade ut genom fönstret.

Felicia:

 Jag satt vid min dator och fingrade på tangentbordet.Helt plötsligt öppnas dörren och in tittar mammas glada leende.

-Knacka,sa jag lite irriterat.

-Förlåt glömde,men skulle bara säga att det är mat,svarade hon.

-Kommer,sa jag och stängde ner de sidor som var uppe.

Jag gick upp till köket och satte mig vid det runda ekbordet.

Jag tog lite av laxen som stod framdukad på bordet.

-Vad gott det var,mummlade Lee.

Mamma svarade inte och det uppstog en tystnad vid bordet.

Men pappa avbröt den efter ett tag.

Han kollade på mamma innan han harklade sig och sa:

-Ehm..jo det är såhär att mamma och jag ska skilja oss.

-VA?!,skrek Lee och reste sig hastigt upp från stolen.-Varför?,nu har ju varken bråkat eller nåt?

-Nej men vi gillar inte varandra på samma sätt länge,sa mamma och la ifrån sig besticken.

-Men det kan ni ju inte göra nu,sa Lee.-Det är sommarlov,och det med Felicia då?

-Vi kommer se efter under sommaren och sedan så ser vi hur det blir helt enkelt,sa pappa.

-Men va?,frågae Lee.-Ni säger att ni ska skiljas,men sen att ni ska se hur det blir?

Varken mamma eller pappa hann svara innan hon klampade ner för trappan och slängde igen dörren till sitt rum.

-Eh tack för maten,sa jag stelt och sprang sedan till mitt rum jag oxå.

______________________________________________________________

Skrivet av Emma!

Ganska kort,men det kommer en till!

Har varit ganska upptagen de senaste dagarna(hund att ta hand om)

Men nu så ska jag komma igen lite!;)

Glad midsommar allihopa!

                                               // Emma & Isabelle

''Senaste nytt om Lee är ju det som hänt med den stackars mannen. Vi har fått in uppgifter från en anonym som säger att Lee träffade mannen i magen med en kniv! Men den stora nyheten, det var inte Lee utan hennes enäggstvilling Felicia!''

Mitt hjärta stannade nästan upp. Dem visste att det var jag..

Felicia:

- Lee? ropade jag. -kan du komma upp?

- Klart, ropade Lee tillbaka och kom uppspringande. -vad är det? Jag pekade stumt på tv:n.

- Dem vet att det var jag, sa jag.

- Sa dem det på tv:n? frågade Lee och satte sig i soffan.

- Jag vill inte att dem ska säga det i tv! klagade jag. -nu vet ju alla!

- Jag är ledsen men... sa Lee. -sagt är sagt..

- Det var ju verkligen en tröst, fräste jag.

- Ey, var det inte jag som var bästa syrran nyss? frågade Lee.

- Förlåt Lee, sa jag. -men tyst nu. Så la jag mig på rygg och blundade.

- Vad gör du? frågade Lee och jag kände hur hon tittade konstigt på mig.

- Jag drömmer mig bort till ett bättre ställe där det inte finns några bekymmer, sa jag. -jag drömmer att jag är i skogen, och ingen kan hitta mig.

Lee lät mig ligga där, så jag log där i säkert flera timmar. Jag orkade inte bry mig om verkligeheten just nu, det var mycket enklare i drömmar..

Lee:

När jag gick upp för att kolla vad Felicia gjorde ungefär en timme senare efter att jag lämnar henne i soffan, låg hon fortfarande kvar där.

- Hallå, vakna nu! sa jag och ruskade om henne.

- Nej... mumlade hon. -jag orkar inte.. inte nu..

Jag suckade och tog tag i en kudde som jag kastade på henne.

- Seriöst, upp nu! sa jag och tog tag i hennes armar och drog i dem för att få henne att sätta sig upp. -klockan är nio! Det fick henne att sätta sig upp.

- Nio?! frågade hon. -då har jag sovit i typ fem timmar!

- Klockan är inte nio, sa jag lugnt. -jag ville bara få dig att vakna. Felicia grymtade till.

- Kan du lägga va någon gång? frågade hon irriterat.

- Du verkar ha glömt vad som sagts på tv:n i alla fall, sa jag retsamt.

- Åh nej, tv:n! utbrast Felicia trött. -jag orkar inte!

- Jag ska få dig att tänka på annat, sa jag uppmuntrande. -vi går till stranden!

- Okej då, sa Felicia och reste dig äntligen från soffan.

Felicia:

Lee och jag tog limon till stranden. Det var otroligt vackert, som alltid. Lee och jag hade ett ställe under en palm som vi alltid satt under.

  Vi la ut handdukarna och satte oss på dem. Det var inte mycket folk på denhär sidan av stranden konstigt nog, så Lee och jag var ensamma. Tills plötsligt ett pat tonåringar fick syn på oss. Man hörde dem ropa och sen sprang dem emot oss.

- Ta det lugnt, sa Lee och förväntade sig att dem skulle springa emot henne, men istället sprang dem emot mig.

- Dog mannen? frågade ena tjejen.

- Fick han ett stort ärr som aldrig kommer gå bort? frågade den andra tjejen.

- Hur mycket blödde han? frågade killen som var med tjejerna.

- Lägg av! sa jag. -jag försvarade mig bara!
- Sa han hej och du bara slog honom? frågade ena tjejen. -för du trodde han skulle göra någonting?

- Han rånade mig, fräste jag. -klart jag försvarade mig!
- Genom att kasta en kniv på honom?!

- Jaa!

Jag hörde själv hur dumt det lät.

- Hur vågar du visa dig ens en gång? frågade andra tjejen. Jag svarade inte, utan reste mig argt upp, tog tag i min handduk och började gå därifrån. Lee kom snart springande bakom mig.

- Du måste ta det lugnt! sa hon. -om du håller på sådär går det direkt till tidningarna.

- Jag bryr mig inte! fräste jag. -jag hatar att så fort jag gör någonting så sprids det över hela världen, jag menar, jag är inte ens känd!

- Du överreagera... började Lee men jag avbröt henne.

- Och allt bara för att du är min dumma syster! Bara för att du var tvungen att bli världsstjärna, självklart! Lee klarar inte av att vara en normal person, nej hon måste göra sig känd över hela världen!

- Men jag... sa Lee.

- Asså herregud! utbrast jag. -varför kan du inte nöja dig med att vara normal?!

Av Isabelle!   

 - Jaha, sa polisen och ställde sig framför oss. -då var det avklarat!

- Det är ju bra, sa Felicia och lät lättad.

- Mm, nu är det bara en sak kvar då, sa polisen.

- V-vadå? frågade Felicia.

- Att vi ska vänta och se vad du nu får för straff, sa han.

Lee:

Vi fick åka hem sen igen, för att vänta på vad Felicia skulle få för straff. Jag var riktigt nyfiken på vad som hänt där inne och vad mannen hade sagt, så direkt när vi kom hem drog jag in henne i mitt rum.

- Så berätta nu! sa jag nyfiket.

- Berätta vad? frågade Felicia.

- Du vet vad jag menar! utbrast jag. -vad sa han? Vad hade hänt med honom?!

- Okej, okej, jag ska berätta, sa hon och så berättade hon allt som mannen sagt. När hon var klar sa jag förvånat;

- Så han erkände att han hade rånat dig? Felicia nickade.

- Ja men då kan ju straffet inte bli så hårt? sa jag högt för mig själv. -för du försvarade dig ju bara.

- Jag hoppas polisen inser det, sa Felicia. -men jag kan nästan säga helt säkert att jag nog inte åker i fängelse.

- Så vad tror du ditt straff blir? frågade jag.

- Jag hoppas på böter, sa hon och tittade bedjande på mig. -men jag har ju inga pengar att betala det med men jag hoppas att min rika syster kan betala det eftersom hon älskar mig så mycket.

- Vart gjorde du av pengarna du fick innan jag åkte? frågade jag.

- Snälla Lee, det var fem månader sen, suckade Felicia.

- Du fick 500 dollar! utbrast jag. Felicia ryckte på axlarna.

- Det är inte så mycket, sa hon.

- Joo det är det visst, vart har pengarna tagit vägen? frågade jag.

- Äum..

- Svara!

Felicia suckade.

- Okej, jag spelade bort dem.. mumlade hon.

- Spelade bort dem?! frågade jag och blev nästan lite arg. -på vad?

-  Jag träffa en kille som tog mig till ett casino och sen så... asså jag har lärt mig en läxa, sa hon snabbt.

- Du får inga pengar! sa jag.

- Men vet du inte vad som händer om jag inte betalar böterna?! frågade Felicia.

- Nej det vet jag inte, sa jag. -vad händer?

- Ehh.. det vet jag inte, muttrade Felicia. -men det händer säkert något jätte hemskt!
- Det är du som satt dig själv i denhär röran, du får arbeta för att få pengar, sa jag.

- Det är lugnt jag berättar bara lite skvaller för tidningarna så har jag snart fått ihop några tusen, sa Felicia lugnt.

- Lägg av! sa jag. -det kan du inte göra, jag berättar allt för dig för att jag litar på att du inte säger något till tidningarna!

- Jag ska inte säga något, sa Felicia. -jag skojade bara, men snälla Lee jag ber dig!

- Vi får se hur mycket böterna är på, muttrade jag.

- Tack Lee! sa Felicia och slängde sig om halsen på mig. -du är världens bästa syster, vet du det?

- Jaja, sa jag. -gå nu, jag behöver fixa lite saker..

- Tack igen, sa Felicia och skyndade ut ur mitt rum. Herregud, jag var alldeles för snäll..

Felicia:

Jag bestämde mig för att gå ut med Nelly, jag hade inget annat för mig och det var skönt att vara ute och gå. Så jag tog på Nelly kopplet och tog på mig skor och gick ut. Nelly traskade glatt efter mig, hon var bara 7 månader och därför väldigt pigg.

Vi gick en sväng innan vi gick hem igen. Regnet hängde i luften och varken Nelly eller jag gillade regn så det blev ingen lång sväng. När vi kommit in la sig Nelly precis innanför dörren. Hon sprang inte uppför trappan som hon brukade.

- Vad är det med dig? frågade jag och klappade henne på huvudet.

Hon reagerade inte. Jag la mig brevid henne och tittade på henne.

- Nelly? frågade jag. Hon slickade mig snabbt på näsan och la tillbaka huvudet på golvet. Jag reste mig upp tänkte för mig själv ''äsch hon är nog bara trött'', så gick jag upp och satte på tv:n. Det var något program om att ''avslöja kändisars hemligheter''. Jag tittade lite på det när plötsligt Lee kom upp på tv skärmen. Jag blev förvånad, även fast jag visste att tidningarna älskade att hitta på saker om henne blev jag förvånad.

''Senaste nytt om Lee är ju det som hänt med den stackars mannen. Vi har fått in uppgifter från en anonym som säger att Lee träffade mannen i magen med en kniv! Men den stora nyheten, det var inte Lee utan hennes enäggstvilling Felicia!''

Mitt hjärta stannade nästan upp. Dem visste att det var jag..

Av Isabelle:)

Hoppas ni läsare (som jag) njuter av ert sommarlov!   

- Åh Lee, suckade hon. -hur ska det gå för mig?!

- Vad menar du? frågade jag och satte mig på sängen.

- Dem ringde från polisstationen, viskade Felicia. -mannen kom dit.

Lee:

- Men va.. vad, när? frågade jag chockat.

- Han hade kommit till polisstationen idag. Han berättade allt för dem, han hade ett sår i magen från kniven. Han hade fått kniven i magen, herregud jag träffade honom... Felicia lät helt förstörd.

- Ta det lugnt, sa jag och höll om henne. -dem kan inte sätta dig i fängelse för det.. eller?

- Åh Lee, dem kommer och hämtar mig snart, vad ska jag ta mig till? frågade Felicia.

- Vi måste ringa mamma och pappa, sa jag.

- Det har polisen säkert redan gjort, suckade Felicia. -dem kommer nog inspringande här snart.

- Vad ska vi göra? frågade jag.

- Vänta tills polisen kommer antar jag, sa Felicia. -eller så flyr vi till Japan eller något, eller Kina där är det så många som bor där så där kan dem inte hitta oss.

- Jag tror dem känner igen mig där, sa jag. -det är ingen idé att fly dit, vi får fly till... Portugal.

- Varför just Portugal? frågade hon och tittade förvånat på mig.

- För jag har alltid viljat bo där men jag har ingen aning om varför, log jag. -pai me ensinou Português, quando eu ia cantar lá uma vez.

- Va..? frågade Felicia. Jag skrattade lite åt hennes förvånade utryck, men hon tyckte inte alls det var roligt.

- Du måste tänka på annat, sa jag.

- Hur ska jag kunna det? frågade Felicia. -dem kommer snart och hämtar mig!
- mas podemos nos divertir enquanto, até que venham, sa jag. Felicia suckade irriterat.

- Kan du lägga av? frågade hon. -vad säger du?!

- Em seguida, você nunca saberá, log jag.

- Men lägg av! sa Felicia och reste sig från sängen.

- Fattar du inte vilken sitation jag är i?!

- Förlåt, sa jag och reste mig från sängen jag också. -jag tycker bara synd om dig och försöker muntra upp mig.

- Det vet jag men det är inte så lätt att muntra upp mig just nu, sa Felicia. Så hördes en nyckel i dörren och sen hörde man hur mamma ropade:                         

- Hallå Felicia, är du hemma?!

Felicia:

När vi kom till polisstationen blev jag tagen till samma rum som jag varit i när jag skulle berätta ''min del av händelsen''. Det stod två stolar där även idag och jag satte mig på den ena. En polis stod lutad mot väggen och tittade mot dörren. När jag suttit där i några minuter vågade jag äntligen fråga.

- Vad väntar vi på? frågade jag.

- Stefan, sa polisen.

- Stefan? frågade jag.

- Mannen du högg med kniven, sa polisen stelt.

- Jag högg honom inte! protesterade jag.

- Tyst, sa polisen. -nu kommer han. Och mycket riktigt kom han in genom dörren och stirrade på mig med hans genomträngande blåa ögon.

Så satte han sig i stolen mitt emot mig och undersökte mig med blicken. Jag vågade knappt andas. Det var han! Han satte mitt emot mig!

- Så då kan du väl berätta vad som hände, sa polisen och tittade menande på Stefan medan han satte på mikrofonen.

- Visst, sa han. Jag ryckte till, jag kom till och med ihåg hans röst...

- Jag måste nog erkänna att jag var lite full den kvällen, sa han. -men iallafall, jag satt i gränden när jag plötsligt såg någon komma ute på gatan. Jag orkade inte bry mig utan satte mig lite längre in mot väggen. Men så kom damen här in i gränden. Då slog det mig att hon såg ut precis som.. Lee. Jag trodde det var Lee och såg alla fina smycken hon hade på sig. Jag antar att jag tänkte att det inte skulle göra något om jag skulle ta hennes armband. Så när hon kom ännu längre in ställde jag mig upp, tog tag i henne och drog bort hennes armband. Så fick jag syn på hennes glittrande halsbans, och ja.. Jag tog det också. Så började hon skrika och en annan tjej kom och tittade på oss. Så jag drog henne bakåt i gränden för att tjejen inte skulle se mig, men hon sparkade sig loss och så sparkade hon mig på näsan. Det fick mig att bli.. Vad ska man säga? Jag blev arg, riktigt arg så jag tog kniven jag haft i fickan och kastade mot henne. Men jag såg att jag missade och att hon tog upp den igen och sen kastade hon tillbaka den. Jag la mig på rygg för att den inte skulle träffa mig, men istället för att åka förbi mig kom den mitt i magen. Då skrek jag och hon sprang livrädd iväg. Sen kom tjejen inspringande till mig och frågade hur jag mådde och om jag sett vem det  var. Så jag sa Lee eftersom jag trodde att det var hon. Så tittade han på mig.

- Så du får be om ursäkt till din syster, sa han. -jag hörde att ni var enäggstvillingar. Jag nickade.

- Var det allt? frågade polisen.

- Mm, sa Stefan. -tjejen ringde ambulans och jag fick åka in och sy, men sen inget mer.

- F-förlåt, sa jag och försökte se ledsen ut. Stefan hann inte svara innan polisen harklade sig och sa;

- Då får ni båda följa med ut. Så stängde han av micken och gick och låste upp dörren. Stefan reste sig och nickade lite åt mig.

- Vänta, sa jag och han vände sig om. -får jag se.. såret där kniven kom? Han sa inget utan drog bara upp tröjan och där, lite ovanför naveln var ett ärr. Jag ryggade tillbaka.

- Ta det lugnt, sa han och drog ner tröjan igen.

- Gjorde jag detdär? frågade jag chockat.

- Det gör inget, sa han. -jag har andra ärr. Så drog han upp tröjan igen och vände ryggen mot mig. Där var ett ännu större ärr.

- Hur fick du det? frågade jag. Men innan han hann svara sa polisen en aning irriterat;

- Kom nu, vi har inte hela dagen på oss!

Lee:

Jag satt med mamma och väntade utanför rummet där Felicia satt. Jag hade sett en man komma in där förut och antog att det var han som hade rånat Felicia. Man hörde ingenting från rummet, bara mummel. Tillslut öppnades dörren och jag tittade nyfiket in. Mannen stod och pratade med Felicia! Vad sa dem?, jag hörde inte. Så drog jag snabbt tillbaka huvudet när jag såg att mannen vände sig om, han kanske skulle få syn på mig där jag stod och tittade på dem...

TIllslut var polisen tvungen att säga åt dem att gå ut, och då gick dem ut båda två. Jag hade väntat mig att Felicia skulle se typ panikslagen ut, men hon såg faktiskt ganska lugn ut. Så satte hon sig brevid mamma och mannen gick iväg längst korridoren.
- Jaha, sa polisen och ställde sig framför oss. -då var det avklarat!

- Det är ju bra, sa Felicia och lät lättad.

- Mm, nu är det bara en sak kvar då, sa polisen.

- V-vadå? frågade Felicia.

- Att vi ska vänta och se vad du nu får för straff, sa han.

Av Isabelle!!

Det blir nog bara en del idag om jag inte skriver en på kvällen:)