einoveller

Senaste inläggen

Av Emma Wallentinson - 2 augusti 2011 20:53

Hej!Både Isabelle och jag är ivriga och starta på en ny novell!Men just nu har vi bara fått in 2 förslag?Låter väl konstigt men varken Isabelle eller jag kan inte bestämma vilken vi ska ta,för jag vill en och hon vill en(så kan det va)Men det är därför vi vill ha eran hjälp!Vi vill inte tjata,men vi vill börja novellen så snart som möjligt så inte bloggen står tom;)Massor med kramar från Emma!;)<3

Av Emma Wallentinson - 28 juli 2011 20:46

- Vi borde göra Summer avundsjuk, sa jag. -båda får din hämd, du får din hämd på Summer för att hon är otrogen mot dig och jag får min hämd på Johan. Han såg ut att fundera. Men så log han.

- Visst, sa han. -vi drar hem till Summer. Jag log jag också.

- Perfekt, sa jag. -då drar vi!

Felicia:

Drew körde mig till Summers hus och jag fick allt mer och mer skuldkänslor över vad jag skulle göra. Tänk att jag gjorde såhär mot min bästa vän.. Men det var för hennes bästa! Medan jag försökte intyga mig det så gick jag hand i hand med Drew till Summers dörr och följde Drews rörelser med blicken.

- Nu öppnas dörren, viskade han och jag såg hur dörren sakta öppnades och så fort jag såg Summers långa bruna hår tog jag ett djupt andetag och kysste honom. Hans läppar var fuktiga och jag måste nog erkänna att han var helt okej att kyssa. Men tanken på att vad han gjort mot Lee fick äckelkänslor att infinna sig i magen. Så, så fort Summer hade viskat ett sårat nej för sig själv drog jag mig ifrån honom. Han log mot mig och stirrade sen hårt på Summer.

- Oj jag såg inte att du stod här, sa han retfullt.

- Men Drew vad håller du på med?! skrek Summer och drog bort mig från honom. -vad har det tagit åt dig?! Skuldkänslorna växte sig större och jag kände hur jag rodnade till. Jag stirrade ner i marken och kände Summers blick medan jag hörde Drews röst:
- Jag tänkte nyss fråga dig det samma, vad har det tagit till dig Summer?! fräste han.

- Vad snackar du om?! skrek Summer.

- Jag vet allt vad du håller på med, sa Drew. -Jag har allt snackat med Johan!

- Johan? upprepade Summer och lät nu mer förvånad än arg.

- Precis! utbrast Drew. -Du kanske vill berätta lite mer om din andra pojkvän?!

- Men Drew jag har inte.. mumlade hon. -men du däremot har ser jag. Jag vände upp huvudet och tittade på de. Drew vände blicken mot mig.

- Hon? frågade han och Summer nickade.

- Hon är bara en vanlig tjej, alltså inte min tjej, sa han. Summer tittade förvånat på honom och sen på mig. Jag kände hur rodnaden kom tillbaka.

- Vem är du? frågade Summer. Jag kunde inte svara, Summer skulle känna igen min röst..

- Du liknar någon, fortsatte Summer. Jag stirrade ner i marken igen och kände Summers blick.

- Titta på mig, sa hon och jag mötte hennes blick. Hon la handen på mitt hår och drog i det. Det föll genast bort och min peruk föll ner mot gången. Jag såg i ögonvrån hur även Drew stirrade förvånat på mig.

- Felicia.. mumlade Summer. Jag suckade tyst.

- Ja Summer det är jag, sa jag.

- Vad håller du på med?! skrek hon plötsligt.

- Asså Summer det är ju.. började jag men hon avbröt mig.

- Vad är det för fel på dig?! skrek hon.

- Jag ville ju bara skydda dig! sa jag envist.

- Från vad? frågade Summer argt.

- Från honom! utbrast jag och pekade mot Drew.

- Jag kysste dig! utbrast han men jag ignorerade honom.

- Du har ju egentligen beviset framför dig, sa jag till Summer. -han kysste mig, bara för att göra dig svartsjuk! Summer sa ingenting utan såg sårad ut.

- När jag hittar en kille så kommer du och förstör allt! utbrast hon.

- Du kan ju inte lita på honom, sa jag. -för första gången litar du inte på mig och det är nu du verkligen måste lita på mig!
- Det är klart jag litar på dig, sa Summer och såg ännu mer sårad ut.

- Du borde inte lita på henne, sa Drew och Summer vände blicken mot honom.

- Vad vill du mig?! skrek hon argt och han stirrade förvånat på henne. Men så vände han sig faktiskt om och gick ifrån oss med tunga steg.

Summer tittade generat ner mot marken.

-Förlåt,sa jag och tittade ner på mina röda skor.

-Det är lugnt,han var ändå inte min typ,svarade hon och log medan hon ryckte på axlarna.

-Jaså,sa jag.-inte din typ...


Lee:

Var är Felicia?

Hon skulle ju hjälpa mig och packa.

Imorgon så åker jag ut på turné igen,tiden går fort...

Jag sjönk ihop i sängen bredvid min bruna handväska och min dator som var begravd i vita små ihopknycklade pappersnäsdukar.

  Jag rörde lätt på musen på datorn och min bakgrundbild visades,och då började tåranra sakta rulla ner för kinderna.

Jag torkade snabbt bort dom från kinden,men det kom bara fler och fler.

Jag tittade ner mot bilden igen,och med rinnande tårar fick jag fram ett litet leende.

  (Vänster: Felicia,Höger:Lee)


Senare hör jag hur dörren öppnas och stängs där uppe,och jag sprang genast upp för trappan och in i famnen på min förvånade syster.

-Var har du varit,vi skulle ju va idag innan jag åker imorgon!

Felicia svarade inte utan sprang ner för trappan och smällde igen dörren in till sitt rum.

Jag stod och försökte förstså vad som precis hade hänt.

När jag samlat mig gick jag sakta ner för trappan och knackade på dörren in till Felicia.

-Mm,hörde man Felicia mumla innifrån.

Jag öppnade dörren och där satt hon på sängen och hon snyftade lätt.

 

Jag förstod att hon grät.

-Felicia,sa jag och satte mig brevid henne på sängen.

-Förlåt,jag vill bara inte att du ska åka!,sa hon tittade med sina tårfyllda ögon in i mina som snart fylldes med tårar dom också.

-Jag vet,jag vill inte heller åka,men jag vill ändå göra det jag älskar att göra mest av allt.

Felicia sa inget utan kastade sig i famnen på mig.

-Även om jag inte finns just här bredvid dig,så måste du lova mig att alltid glömma och förlåta,sa ja och lossade lite på taget på våran kram.

Hon släppte helt och kollade in i mina ögon.

-Jag lovar.

 


 


Av Emma Wallentinson - 28 juli 2011 19:26

Hej,bästa läsare!


Både Isabelle och jag är inte riktigt nöjda med Forgive and Forget...så vi hade faktiskt tänkt att avsluta den idag....vet inte om den kommer ut idag...

Vi kommer skriva sista delen nu,det kommer bli en långd del precis som slutet på den förra novellen;)


Nästa novell vi tänkte börja på,då vill vi ha förslag från er...vi vill att ni ska rösta fram olika ''saker'' som novellen ska handla om.

Vi kommer skriva olika förslag och så röstar ni fram...ni får gärna komma med andra förslag förstås!


Kändis:

1.Cody Simpson

2.Justin Bieber

3.Selena Gomez

4.Erat föslag


''Vanlig''/handling:

1.Tjej som blir hittad i vattnet halvt levande,blir hittad utav en kille som gör allt för att få henne vid liv.

2.Tjej som har cancer,och försöker leva livet som vanligt i en sjukhussäng.

3.Tjej som blir kidnappad.

4. Har ni nått förslag,säg det!(kommentera)


Namn:

1.Alexis

2.Hannah

3.Erat föslag


Novell namn:

1.Thank you(tjejen i vattnet)

2.Keep fighting(cancer)

3.Hear me?

4.Erat förslag

__________________________


Hoppas ni har mycket och välja på,gör ett bra beslut;)


Isabelle,Emma;)

Av Emma Wallentinson - 23 juli 2011 13:26

- Vi får stoppa honom på nåt sätt! utbrast jag.

- Ja, vi kommer på nåt sätt att stoppa honom! sa Lee och sken upp.

- Bra, då säger vi det! sa jag med ett leende på läpparna. Jag såg fram emot det.

Lee:

Felicia och jag satte igång med planen redan nästa morgon. Jag gick upp tidigt,tidigt och ringde ett samtal till Drew med okänt nummer. Han svarade efter många signaler och jag väste ett svagt:
- Hallåååå. Han svarade ett urvaket:

- Hej.. Jag fick anstränga mig för att inte börja fnissa.

- Dethär är Summers kille Johan, sa jag och försökte låta lite mörkare på rösten.

- Va..? mumlade Drew.

- Jag har sett att hon har tagit emot många samtal och sms från ditt nummer, fortsatte jag. -så jag undrar vad du håller på med!

- Vad pratar du om?! fräste Drew i andra luren. -Summer är min, vi är tillsammans så vad snackar du om?!

- Nu lägger du av, vart bor du?! frågade jag.

- Möt mig vid cafeét vid Summers hus så gör vi upp! skrek Drew och la på. Jag log för mig själv. Nu var det Felicias tur.

Felicia:

Jag hade på mig en stor mössa som slutade precis ovanför ögonen och en vit lång tröja och jeans. Inte precis vad jag brukade klä mig i, men det var bara bra. Då skulle ingen känna igen mig.

Jag kollade mot cafeét som var några meter bort från bänken jag satt på. Drew hade inte kommit än, även fast jag inte väntat så länge blev jag otålig. Ögonen kliade(jag tror inte jag satte i de blåa linserna rätt..), tröjan stack och peruken hade också börjat klia. Jag tyckte själv jag hade gjort ett bra jobb och inte såg ut som Felicia.

Jag tänkte nästan ge upp när Drew äntligen kom gående mot cafeét. Jag reste mig fort upp och såg hur han ställde sig utanför cafeéts dörr. Jag ställde mig brevid honom och log mot honom.

- Hej, sa jag och försökte låta ljusare på rösten än vanligt. Han verkade inte så intresserad utan tittade bara mot mig och nickade lite.

- Vad gör du här då? frågade jag.

- Väntar på en, svarade han kort. Han verkade inte vara på prathumör.

- Du verkar vara ensam, sa jag. Han tittade förvånat på mig.

- Va.. Nej, sa han. -jag väntar på en person bara!

- Okej, vill du inte veta vad jag gör här? frågade jag. Han ryckte på axlarna, men jag tog det som ett ja.

- Jag tänkte gå in på cafeét och äta en bulle och sen gå till min vän Summer, men så fick jag syn på dig och gick till dig och ja.. nu står vi här, log jag.

- Aha, ska också till en som heter Summer sen, sa han.

- Tror du det är samma Summer? frågade jag.

- Kanske det, mumlade han.

- Jag och hennes kille ska gå på bio, fortsatte jag.

- Okej, sa Drew. Jag suckade irriterat. Varför fattade han inte?!

- Du liknar en jag sett nånstans, sa jag. -har du varit tillsammans med Summer, jag tror hon visat bild på dig. Det fick upp hans intresse.

- Jag är tillsammans med henne, sa han. -om vi snackar om samma.

- Det tror jag verkligen vi gör, sa jag. -men du kan inte vara tillsammans med henne, hon är tillsammans med Johan.

- Du skojar? frågade Drew. -vi är tillsammans.

- Nej, Summer tog Johan ifrån mig, suckade jag. -han är mitt ex, han valde Summer framför mig. Drew svarade inte.

- Vet du vad vi borde göra? frågade jag och Drew skakade på huvudet.

- Vi borde göra Summer avundsjuk, sa jag. -båda får din hämd, du får din hämd på Summer för att hon är otrogen mot dig och jag får min hämd på Johan. Han såg ut att fundera. Men så log han.

- Visst, sa han. -vi drar hem till Summer. Jag log jag också.

- Perfekt, sa jag. -då drar vi!

                                                  
                                      

Av Isabelle;)

Av Emma Wallentinson - 19 juli 2011 20:18

- Vad heter du? frågade jag.

- Drew, svarade killen.

- Jag känner rätt många som heter det, sa jag. -vart träffades vi?

- På festen, jag är din syrras förra kille, sa han. Då slog det mig.

- Jahaaaa, den Drew..

Felicia:

- Vad kul att ni känner varandra! utbrast Summer och ett stort leende spred sig över hennes ansikte. Jag tittade på Drew med asky.

- Du borde gå, sa jag. -Lee kommer nog hem snart.

- Bra, sa Drew. -då kan jag prata med henne, hon svarar inte på sms.

- Med borde gå, menar jag att du ska gå, sa jag envist.

- Jag vill stanna, sa han lika envist.

- Stick! röt jag och hörde hur arg jag lät. Summer tittade chockat på mig.

- Vad är det Felicia? frågade hon.

- Du fattar inte vad han har gjort mot Lee, sa jag och vände huvudet mot Drew. -hon berättade allt om vad som hänt igår. Drew verkade oberörd.

- Och? frågade han.

- Och, hon vill inte träffa dig, sa jag.

- Vad har du gjort mot Lee? frågade Summer och tittade också på Drew.

- Ingen stor sak, sa han. -det är gammalt.

- Gammalt? upprepade jag. -det hände igår! Drew svarade inte, så jag fortsatte tjata på honom:

- Seriöst nu, dra innan hon kommer.

- Vill ju lösa allt med henne, sa han. Det fick Summer att bli lite förvånad.

- Lösa allt? frågade hon. -som att, lösa allt och bli tillsammans igen?

- Nejdå, sa han och log mot henne. -älskar ju dig. Jag kände hur ilskan spred sig i kroppen. Skulle han såra Summer nu också? Det tillät jag inte!

- Summer får jag prata med dig i enrum? frågade jag. Summer nickade och jag drog med henne till badrummet och låste in oss.

- Så fort du får chansen måste du göra slut med honom, sa jag. Summer tittade frågande på mig och jag besvarade hennes blick:

- Han är inte som du tror, han kanske kana charma dig o så men han kommer såra dig i slutet, det vet jag!

- Han skulle inte göra sånt, sa Summer tvärt.

- Du måste tro mig, sa jag. -Lee tänkte precis som du.

- Ledsen Felicia, du vet att jag alltid tror dig annars men nu är jag tveksam.. mumlade hon.

- Han kommer såra dig, sa jag. -lita på mig..

- Njaa, mumlade hon.

- Vet du, jag tror han bara är med dig för att komma närmre Lee, sa jag. Summer blev helt chockad av det jag sagt.

- Jag säger bara vad jag tror, vill inte hålla nåt hemligt för dig, sa jag.

- Han skulle inte göra så, sa hon.

- Men Summer, han hade säkert sett dig på en bild med mig i nån tidning och sen letat reda på dig eller nåt, sa jag. -frågade han inte när ni träffades om du hade nån kontakt till Lee och då berättade du att du var vän med mig som var hennes syster?

- Joo men.. började Summer men avslutade inte meningen. -han skulle inte göra så! Jag suckade lätt.

- Okej, skit i det då, sa jag. -men jag vet att han kommer såra dig, men jag kan inte göra nåt åt det. Jag gick till dörren och låste upp och gick ut från badrummet. Summer gick tyst bakom. Så gick vi till hallen där Drew väntade med ett äckelfult leende på läpparna.

- Hej Summer, sa han glatt.

- Drew vi går, mumlade Summer till svar och gick ut med Drew efter sig. Sen stod jag ensam i hallen igen.

Lee:


- Jag ska gå på stan lite, sa mamma. -ska du åka hem med limon? Jag ryckte på axlarna. Jag hade ont i halsen och orkade inte prata.

- Tar tåget, sa jag hest.

- Tåget? frågade mamma.

- Mm, svarade jag kort.

- Men du kan ju ta limon? frågade mamma och tittade på mig som om det var det konstigaste i världen att åka tåg.

- Får man inte va normal? frågade jag.

- Jo då.. sa mamma. -har du pengar till biljett? Jag skakade på huvudet och mamma tog upp en femtiolapp ur plånboken som hon gav till mig.

- Ses sen, sa hon. -säkert att du inte ska ta limon? Shit, vad hon tjatade..

- Ja! utbrast jag och vände mig om och gick mot tågstationen.

Jag sjönk ihop mot en vägg när jag kommit fram. Jag var helt slut, även om jag inte hade gjort så mycket.  

Jag kollade på klockan som satt på väggen en bit bort. Klockan var tre, bäst att gå och köpa biljett för tåget gick 15.05 Jag reste mig och gick bort för att köpa biljett. Det tog inte lång tid, och en minut senare stod jag och väntade på tåget. Det kom 15.07, och jag steg på det och satte mig längst bak. Ingen hade känt igen mig än, kanske var det för att jag hade en vit stickad mössa som döljde det mesta av ögonen.

Jag gick av tåget tjugo minuter senare och började gå hemåt. Det var inte ofta jag gick numera, men det  var bara bra för kroppen antar jag. Jag kom inte ihåg att det brukade vara så långt hem från tågstationen, men det tog mig en kvart att gå hem i snabb takt. Jag öppnade dörren och fick syn på Felicia som stod och rotade i en låda.

- Vad gör du? frågade jag.

- Letar efter min mobil, mumlade hon till svar. Jag gick fram och ställde mig brevid henne.

- Letar du efter din mobil bland alla vantar och mössor? frågade jag.

- Japp, svarade Felicia som om det vore den självklaraste saken i världen. Jag ryckte på axlarna och lämnade henne där, rotandes i lådan. Jag hade inget för mig, så jag satte mig vid tv:n. Det var nåt kul program på mtv, så jag blev sittandes där rätt länge skulle jag tro. Plötsligt hörde jag Felicias röst:

- Lee su har suttit där aslänge, kan vi inte hitta på nåt? Jag slet bort blicken från tvskärmen och såg henne stå vid fotöljen.

- Som vad? frågade jag.

- Kan vi inte göra som igår? frågade hon. -vi kan sitta ute i trädgården och ta med oss en filt och kakor och bara sitta där.

- Visst, sa jag och reste mig samtidigt som jag stängde av tv:n med fjärrkontrollen. -vi fixar sakerna nu elr?

- Precis så jag tänkte! sa Felicia. -kom nu, du är så långsam! Med en suck följde jag efter henne ut i köket för att hämta kakor.

Felicia:

Vi väntade tills det blev ganska mörkt innan vi gick ut och satte oss på filten i trädgården. Mamma trodde vi var galna när vi sa att vi skulle gå ut och fika i trädgården klockan halv elva, men vi struntade i det. Vi pratade om allt möjligt där ute, och skrattade så mycket att det säkert hördes över hela gatan. Men jag sa inget om Summer och Drew, jag ville inte förstöra kvällen med det. Men när Lee tillslut frågade om det var jag bara tvungen att berätta..

- Har du hört nåt från Drew, har han kommit förbi eller nåt? frågade hon helt plötsligt.

- Vill du verkligen veta? frågade jag. Lee verkade förvånad över svaret.

- Det är klart, sa hon. Så  berättade jag allt för henne och hon lyssnade utan att avbryta en enda gång. När jag var klart suckade hon djupt.

- Jag borde aldrig ha gått till honom dendär kvällen, sa hon. -nu kommer han såra Summer.

- Det tror jag också, sa jag. -men han får inte göra det!

- Nej, det får han faktiskt inte, instämde Lee. -det vore riktigt oschysst, jag vet ju själv hur man känner sig.

- Vi får stoppa honom på nåt sätt! utbrast jag.

- Ja, vi kommer på nåt sätt att stoppa honom! sa Lee och sken upp.

- Bra, då säger vi det! sa jag med ett leende på läpparna. Jag såg fram emot det.

                                    

Av Isabelle:)

Kommentera gärna både bra och dåligt!

Av Emma Wallentinson - 18 juli 2011 20:11

- Ska vi gå in? frågade jag.

- Nae, sa Lee. -det är mysigt att sitta här.

- Okej, sa jag och satte mig tillrätta. Och resten av kvällen satt vi där, ända tills månen lyste över oss.

Felicia:

Jag vaknade av att min mobil oavbrutet fick sms. Den låg på skrivbordet och det var säkert tre meter dit, så jag var inte säker på om jag orkade. Fast jag ville inte bli kallad lat så jag reste mig och hämtade mobilen. 32 olästa sms. Okej... Jag kollade på ett sms, det var från Summer: HAR DU HÖRT?! Jag blev nyfiken och läste ett till från Summer: SKOLAN SKA STÄNGA! Min första tanke var att börja skratta, men sen visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Att skolan stängde var en ganska allvarlig sak, vart skulle jag nu undervisas? Jag skickade ett sms tillbaka: vart ska vi gå då? :o Svaret kom säkert bara 3 sekunder senare: ingen aning, men Felicia, vi kanske slipper lite av skolan i början och får längre sommarlov?! Jag svarade: hoppas det! Sen la jag ifrån mig mobilen. Skojgrejerna fick vänta, det var ju trots allt sommarlov.

Lee:

Jag ställde mig mot väggen och lyssnade efter ljud. Det var knäpptyst i Felicias rum så hon var säkert inte vaken. Jag log ett onskefullt leende och kikade in. Jag skulle väcka henne på mitt sätt.. Med muggen full med vatten i handen smög jag mig in i hennes rum och tittade mot sängen. Tom. Jag måste ha sett rolig ut där jag stod med muggen och ett förvånat uttryck i ansiktet, för plötsligt hörde jag ett gapskratt bakom mig. Jag vände mig om och fick syn på Felicia där hon stod i dörröppningen.

- Du får vara snabbare nästa gång, jag gick upp för 40 minuter sen,skrattade hon.

- Akta dig, sa jag på skoj och närmade mig hotfullt med muggen.

- Oooh, jag blir så rädd, sa Felicia ironiskt och vände sig om för att gå. Jag log elakt och kastade muggen mot henne.

Felicia:

Ena ögonblicken var min t-skirt helt torr, andra ögonblicken var den genomvåt. Muggen slog i ryggen och jag rös till av det kalla vattnet. Jag vände mig om mot Lee med en hotfull blick samtidigt som jag kände hur vattnet droppade nerför mina jeans.

- Seriöst?! utbrast jag. -du är ju helt galen!

- Aa, sa Lee. -det är jag.

- Vänta du bara, sa jag. -jag kommer på nåt bättre, det ska du allt få se! Så trampade jag ut ur hennes rum, men backade tills jag var innanför dörren. Så vred jag ur t-skirten och gick ut igen.

Lee:

Skadeglad följde jag efter min blöta syster till hallen. Hon gick till sitt rum för att byta kläder, så jag gick upp till köket för att käka frukost. Det fick bli en äggmacka och jucie, jag orkade inte mer på morgonen. Så såg jag hur Felicia kom in i köket. Hon hade på sig som en rutig skjorta, vit t-skirt, ett svart halsband och en ljusbrun kjol. Hon var lika söt som alltid.

 

Jag tittade ner på mina kläder, en slapp t-skirt och mjukisbyxor. Jag fick byta sen.

- Jag tog ditt halsband, det var okej va? frågade hon, men innan jag hann svara tilla hon:

- För du skvätte ju ner mina andra grejer så jag tog det för givet. Hon satte sig på stolen brevid mig och tog tag i mitt jucieglas. Utan att jag såg det, höll hon det över mina byxor och vände upp och ner på det. Jag kände hur det blev blött och kladdigt om låren och såg hur Felicia ställde tillbaka glaset på bordet.

- Detdär var jucie! utbrast jag. -vatten torkar, men jucie blir äckligt och kladdigt! Felicia ryckte ointresserat på axlarna.

- Dedär gamla mjukisbyxorna är ju så fula ändå, sa hon. -du borde slänga dem. Jag reste mig upp med en suck.

- Bra, nu behöver jag duscha också! sa jag.

- Det behöver du, log Felicia.

- Kan du sluta? frågade jag irriterat.

- Du började, sa Felicia.

- Du låter som en barnunge, grymtade jag och sprang nerför trappan så jag skulle slippa höra vad hon svarade.

Felcia:

Jag hade tänkt tillbringa dagen med min kära syster, men hon åkte iväg till studion för att kolla det sista med skivan innan den släpptes. Hon hade varit hemma ganska många dagar sen hon kom hem från turnen, och det var jag glad för men jag tyckte ändå det hade gått alldeles för snabbt. Men i alla fall, jag ringde Summer och kollade vad hon skulle göra.

- Hej Summer, sa jag när hon svarade. -fett kul , det med skolan!

- Ja eller hur?! utbrast Summer i andra luren. -tänk om vi får förlängt sommarlov.

- Inte så stor chans tror jag, sa jag.

- Inte? frågade Summer. -det tror jag, eller jag hoppas det. Så kom jag och tänka på en grej.

- Tänk om vi inte kommer i samma klass, sa jag. -tänk om vi inte kommer i samma skola! Summer blev tyst.

- Du har rätt, sa hon. -tänk om! Det verkade som om hon fattade att det kanske inte var så kul trots allt, Summer och jag kunde inte leva utan varandra.

- VIll du komma hit så kan vi snacka om det? frågade jag.

- Visst! sa Summer. -kommer klockan två!

- Två? upprepade jag. -varför inte innan?

- Ska träffa en, sa hon.

- Vem? frågade jag nyfiket.

- En kille jag har träffat, svarade Summer och jag kunde se framför mig hur hon rodnade där hemma hos henne.

- Ta med honom så jag får se honom! utbrast jag. -så jag kan kolla så att han är bra nog åt dig! Summer skrattade lite.

- Jadå det ska jag! sa hon. -han sa att han sett dig.

- Ja det har han säkert i nån tidning, sa jag. -hördu, måste sticka nu men ses vid två! Så la jag på.


När klockan äntligen blev två och det knackade på dörren, sprang jag för att öppna. Mamma och Lee var fortfarande i stuidon så jag var ensam hemma, så jag,Summer och killen kunde hitta på nåt utan att ha mamma hängande efter.

- Hej! utbrast jag när jag öppnade dörren.

- Hej, sa Summer och gick in och efter henne gick en brunhårig kille i samma ålder som mig. Jag räckte fram handen mot honom men han skakade den inte.

- Vi har redan träffats, sa han.

- Jag tyckte väl jag kände igen dig, sa jag och undersökte honom med blicken. Jag kunde inte komma ihåg från vart jag sett honom.

- Vad heter du? frågade jag.

- Drew, svarade killen.

- Jag känner rätt många som heter det, sa jag. -vart träffades vi?

- På festen, jag är din syrras förra kille, sa han. Då slog det mig.

- Jahaaaa, den Drew..


                                

Av Isabelle;)

Av Emma Wallentinson - 18 juli 2011 00:17

- Du oroar dig för mycket, sa hon. -ta det bara lugnt nu, ska vi ta en fika utomhus?
- Visst, jag kan duka! sa jag och följde glatt efter henne när hon gick ut ur mitt rum. Dethär var nog trots allt den bästa dagen i mitt liv!

Lee:

Jag slet upp dörren och tittade in i huset samtidigt som jag slängde munkjackan på golvet. Det verkade inte va nån hemma, de kanske var på altanen. Jag orkade inte ta av mig skorna utan gick upp till altanen med skorna stampande i trappan. Mycket riktigt satt både mamma och Felicia på altanen med bullar, kakor, saft och en kaffekopp på det lilla glasbordet. Felicia såg överlycklig ut.

- Lee du kan inte fatta vem som nyss ringde, log hon.

- Nej det kan jag inte, sa jag och satte mig brevid henne i soffan.

- Polisen! utbrast hon. Jag höjde ögonbrynen och sa ett ointresserat:

- Och...? Felicia tittade besviket på mig.

- De har bestämt straff, fortsatte hon.

- Okej vad kul då, muttrade jag. Felicias leende försvann, jag dämpade verkligen hennes bra humör.

- Vad är det med dig Lee? frågade mamma. -är nåt på tok?

- Nedå, sa jag fast det visst var nåt på tok. Men jag behövde ju inte ta in mamma i dethär.

- Vet du mamma? frågade jag. Mamma skakade på huvudet och jag tog ett djupt andetag och sa:

- Alla killar är svin. Mamma ställde ner kaffekoppen hon nyss druckit ur.

- Alla? frågade hon. Det fick mig att ångra lite att jag sagt sådär.

- Njaa, mumlade jag. -men nästan alla.

- Det är inte sant, sa Felicia helt plötsligt. -jag har massa killkompisar, de är skitshyssta!

- Har du? frågade mamma. -jag har aldrig träffat några. Felicia blev tyst igen.

- Glöm det mamma, sa hon tyst. -bara glömt det.. Mamma vände bort huvudet mot Felicia och tittade på mig igen.

- Berätta vad du menar nu då, sa hon.

- Nej det var dumt sagt, suckade jag.

- Du har varit hos Drew, sa mamma.

- Ehh... Nej, vad har jag hos honom och göra? frågade jag.

- Vad hände där? frågade mamma och jag blev lite irriterad.

- Varför tror du inte på mig?! fräste jag.

- Lugna ner dig, sa mamma, men jag ville inte lugna ner mig.

- Säg inte åt mig vad jag ska göra, fräste jag och rusade in i huset igen och kände mamma och Felicias blickar i ryggen på mig. Jag gick ut genom ytterdörren och gick och satte mig på gräsmattan vid vägen. Varför var jag inte på turné nu så jag slapp allt dethär? Med en suck la jag händerna i asiktet.  

Felicia:

- Jag kanske borde följa efter henne, mumlade jag.

- Nej låt henne vara, sa mamma och la en hand på min axel. -hon behöver nog vara själv. Motvilligt stannade jag kvar i soffan.

När mamma tillslut lät mig gå, hittade jag Lee på gräsmattan där hon stirrade ut mot alla bilar. Jag satte mig brevid henne.

- Hej Lee, sa jag. Hon svarade inte,tittade inte ens på mig.

- Hur är det? frågade jag. Inget svar. Jag buffade lite på henne, men hon reagerade inte. Med en suck reste jag mig.

- Ska du sitta här hela dagen? frågade jag. Hon ryckte lite lätt på axlarna.

- Namen, du var visst inte död, sa jag ironiskt. Hon vände på huvudet och tittade på mig.

- Har du en kille? frågade hon. Jag blev lite överaskad över frågan men svarade:

- Nej men jag hade en när du va på turné ett tag. Lee suckade.

- Jag missar så mycket för att jag är borta, sa hon. Jag satte mig vid henne igen.

- Du missar inte så värst mycket, sa jag. -det händer ändå inget speciellt och, kom igen Lee, du lever ju livet medan jag sitter i en gammal skola och ruttnar! Jag hade förväntat mig att hon skulle skratta åt det men hon log inte ens.

- Hur var den killen? frågade hon.

- Han var jättegullig och så, sa jag. -men jag tröttnade på honom så jag gjorde slut.

- Tröttnade du på honom? frågade Lee fast jag nyss sagt det.

- Mm, sa jag. -han var mer med mina kompisar än vad han var med mig, dessutom sa Sara att han hade hånglat med henne. Lee tittade chockat på mig.

- Stackars dig! utbrast hon. -var det sant?! Jag ryckte på axlarna.

- Grejen är Lee, att killar kommer och går, sa jag. -och mister man en finns ju tusentals kvar. Hon log och kramade om mig.

- Du har rätt, sa hon. Jag log jag också.

- Ska vi gå in? frågade jag.

- Nae, sa Lee. -det är mysigt att sitta här.

- Okej, sa jag och satte mig tillrätta. Och resten av kvällen satt vi där, ända tills månen lyste över oss.


                                                  

        

Av Isabelle!

Kommentera gärna;)

Av Emma Wallentinson - 17 juli 2011 18:16

Jag hade gått in i vardagsrummet och satt mig i soffan för att kolla på tv när mobilen ringde. Jag tog upp den i handen och kollade på displayen. Det stod Drew.

 

 Lee:

Skulle jag svara? Mamma hade ju sagt att hon inte ville att jag skulle umgås med honom, men hon hade inte sagt något om att prata med honom. Fast ville jag prata med honom? Redan efter några dagars förhållande hade han sabbat det, tagit hit sina vänner och fått de fulla..Inte precis lyckat. Med en aning tveksamhet tryckte jag bort samtalet. Jag drog den svarta luvan från munkjackan jag hade på mig,över huvudet och suckade. Han hade utnyttjat mig, det hade han väl? Mamma hade rätt, jag borde inte träff a honom mer. Jag reste mig och gick ner till hallen. Jag skulle gå en promenad, rensa tankarna lite. Kanske skulle jag gå förbi Drews hus för att se om han var ute så han kunde få ge hans förklaring? Det vore inte mer än rättvist.

Det var kyligt ute, även fast jag fortfarande hade den svarta luvan på mig och händerna i munkjackans fickor huttrade jag lite. Tänk att jag hade badat nyss, vad fort vädret ändrade sig. Med det i tankarna styrde jag stegen mot Drews hus.

 

Felicia:

Idag var en ovanligt bra dag, Lee verkade glad igen och inget speciellt hade hänt. (Att inget speciellt hade hänt var faktiskt ganska ovanligt i vår familj..) Telefonen hade inte ringt och lämnat dåliga besked, jag hade inte hittat nåt falskt skvaller om mig i tidningarna, allt var perfekt. Och så trodde jag att dagen skulle vara, men jag har aldrig tur. Självklart behövde de ringa exakt denhär dagen..

Jag tog upp hemtelefonen som ringde för fullt och tryckte på den gröna luren och sa ett glatt;

- Hallå! En minde gladare röst hördes i andra änden;

- Vem är det jag talar med? Jag fick en liten klump i halsen, jag kände igen rösten från nånstans.

- Felicia och vem är det jag talar med? frågade jag och försökte låta lika glad.

- Hejsan Felicia, dethär är polisen som förhörde dig du kommer säkert ihåg mig? sa rösten.

- Ja, mumlade jag. Jag hade nästan glömt det som hänt.

- Vi har kommit fram till ett rättvist straff, fortsatte mannen. -jag skulle vilja med nån av dina föräldrar så får de framföra det till dig.

- O-okej, mumlade jag och gick med telefonen till mammas kontor där hon satt vid datorn. Jag räckte henne tyst luren och hon frågade:

- Vem är det?, är det Camilla? Jag var för stum för att svara, så jag gick bara ut därifrån och direkt ner till mitt rum där jag låste in mig. Tankarna for runt i mitt huvud. Vad skulle jag få för straff, vad hade de hittat på? Oroligt kröp jag ihop under täcket. Vad skulle de göra med mig?


Lee:

Drew var inte utomhus, hur jag än smög runt huset såg jag honom inte. Skulle jag knacka på? Eller, tänk om han inte var hemma.. Den tanken fick mig att gå tillbaka till gatan. Jag hade börjat gå på gången till huset men backade. Så istället för att knacka på och möta honom öga mot öga tog jag upp mobilen och ringde honom. Signalerna gick fram, en,två,tre.. Jag började bli nervös, om han inte svarade och han skuölle se att det var ett missat samtal från mig skulle det ju vara pinsamt! Jag skulle precis lägga på när jag hörde hans röst.

- Lee, sa han tyst.

- Varför Drew, asså shit varför behövde du? Mamma hittade en ölburk och jag berättade om dig, och nu får jag inte träffa dig! Var du tvungen Drew, var du tvungen?! Frågorna bara flög ur min mun. Jag kunde inte hejda mig, men efter kände jag mig lite dum. Jag kanske inte skulle ha låtit  så arg.

- Förlåt mig, jag är liksom inte som alla andra, suckade han i andra luren.

- Vad menar du med det? frågade jag.

- Alla andra är så perfekta, gör inga fel, sköter skolan och har perfekta föräldrar som stöttar dem genom allt, jag har det inte så, mumlade han. Jag blev mållös, vad skulle jag svara på det?

- Jag... började jag men hittade inget slut. Jag skulle precis avsluta min mening när jag hörde hur samtalet stängdes av.

- Fan då, mumlade jag och kände en känsla av hur nån tittade på mig. Jag höjde huvudet och fick syn på Drew där han stod utanför huset med sin mobil i handen. Han gick långsamt mot mig och jag kände paniken komma. Vad skulle jag göra nu? Jag hann inte tänka länge innan han var framme vid mig och pussade mig på huvudet.

- Jag är grymt ledsen, sa han. Jag mumlade nåt till svar.

- Sa din mamma att du inte får träffa mig mer? frågade han och lät uppriktigt ledsen. Jag nickade.

- Jag som ville träffa dig, mumlade han och helt plötsligt kramade han om mig. En massa känslor kom över mig och jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken.

- Du sabbade allt, sa jag hest.

- Vadå? frågade han.

- Du tog dit alla, du fick dem att dricka.. började jag men han avbröt mig.

- Nej, jag trodde inte de skulle dricka, jag lovar, protesterade han.

- Gjort är gjort, sa jag och krånglade mig ur hans famn. Jag hade ingen lust att stå där omfamnad av honom, tänk om nån såg oss.

- Du är så söt, sa Drew. -du är den perfekta tjejen, jag vill verkligen vara med dig.

- Lägg av, fräste jag och kände hur ilskan kom. -tro inte att jag är nån jävla docka du kan använda när du vill!
- Docka? upprepade Drew och flinade lite.

- Jag kom inte på nåt bättre, okej?! fräste jag och vände mig om. -jag vill aldrig mer träffa dig igen, du ringer eller smsar inte till mig, fattar du det?!

- Du kommer komma tillbaka, sa Drew bakom mig. Jag vände mig om och tittade irriterat på honom.

- Så det tror du? frågade jag.

- Jag vet, sa han.

- Äsch, jag tänker inte stå här med dig och tjafsa, sa jag och vände mig om och började gå igen.

- Ring när du ångrat dig, ropade Drew bakom.

- Håll käften, mumlade jag och ökade stegen.


Felicia:

Det knackade på dörren och jag hörde mammas röst:

- Felicia kan jag få komma in? Jag reste mig från sängen och gick till dörren och låste upp.

- Så, sa jag. Mamma log ett varmt leende.

- Åker jag i fängelse? frågade jag oroligt. -visst gör jag det? Jag får visst flytta till Kina, packa väskorna! Jag gick dramatiskt mot min garderob och drog fram en väska.

- Hur ska det sluta med mig? forsatte jag. -en kriminell tonåring som gömmer sig för polisen i Kina! Jag sjönk ner mot väggen.

- Berätta mamma, sa jag. -hur många år får jag, 20? 30? 70? Livstid?

- Lugna dig, sa mamma och satte sig på min säng. -du åker inte i fängelse. Jag tittade förvånat på mig, hon hade inte sagt livstid, vilken chock.

- Inte...? frågade jag.

- Vi får böta, sa mamma och log ett ännu större leende. -det är rätt så mycket pengar men det fixar vi gumman. Jag satte mig chockat brevid henne på sängen.

- Men.. mumlade jag men fick inte fram nåt mer.

- Gumman du är kritvit, sa mamma och kände på min panna. Denhär gången lät jag henne göra det, jag lät henne vara sådär mammig. För nu kunde inget få mig ledsen på ett bra tag, jag försökte smälta tanken. Jag skulle inte i fängelse! Ett stort leende spred sig på mina läppar. Jag fick bo kvar! Jag omfamnade mamma.

- Jag älskar dig, mumlade jag. -jag älskar dig så sjukt mycket, jag kommer få bo här. Mamma skrattade lite.

- Trodde du att du skulle åka i fängelse? skrattade hon.

- Aa, jag trodde jag skulle behöva flytta till Kina! sa jag. -men jag behöver visst inte det. Mamma kramade mig tillbaka.

- Du oroar dig för mycket, sa hon. -ta det bara lugnt nu, ska vi ta en fika utomhus?
- Visst, jag kan duka! sa jag och följde glatt efter henne när hon gick ut ur mitt rum. Dethär var nog trots allt den bästa dagen i mitt liv!

                                                  

                                       

Av Isabelle!

Förlåt för dåligt uppdatering men har inte haft tillgång till internet på en vecka, för pappa har inte internet men det har mamma och jag är hos mamma denhär veckan. Men jag ska till kusten onsdag-fredag med mina underbara kusiner så då blir det tyvärr inte heller något skrivande.. Men jag skriver så mycket jag kan!

Njut av sommarlovet   

Presentation

Fråga mig

12 besvarade frågor

Omröstning

Vad tycker du om novellen
 Jättebra
 Helt okej
 Vet inte, läser inte så ofta
 Dålig

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS


Skapa flashcards