Jag hade gått in i vardagsrummet och satt mig i soffan för att kolla på tv när mobilen ringde. Jag tog upp den i handen och kollade på displayen. Det stod Drew.

 Lee:

Skulle jag svara? Mamma hade ju sagt att hon inte ville att jag skulle umgås med honom, men hon hade inte sagt något om att prata med honom. Fast ville jag prata med honom? Redan efter några dagars förhållande hade han sabbat det, tagit hit sina vänner och fått de fulla..Inte precis lyckat. Med en aning tveksamhet tryckte jag bort samtalet. Jag drog den svarta luvan från munkjackan jag hade på mig,över huvudet och suckade. Han hade utnyttjat mig, det hade han väl? Mamma hade rätt, jag borde inte träff a honom mer. Jag reste mig och gick ner till hallen. Jag skulle gå en promenad, rensa tankarna lite. Kanske skulle jag gå förbi Drews hus för att se om han var ute så han kunde få ge hans förklaring? Det vore inte mer än rättvist.

Det var kyligt ute, även fast jag fortfarande hade den svarta luvan på mig och händerna i munkjackans fickor huttrade jag lite. Tänk att jag hade badat nyss, vad fort vädret ändrade sig. Med det i tankarna styrde jag stegen mot Drews hus.

Felicia:

Idag var en ovanligt bra dag, Lee verkade glad igen och inget speciellt hade hänt. (Att inget speciellt hade hänt var faktiskt ganska ovanligt i vår familj..) Telefonen hade inte ringt och lämnat dåliga besked, jag hade inte hittat nåt falskt skvaller om mig i tidningarna, allt var perfekt. Och så trodde jag att dagen skulle vara, men jag har aldrig tur. Självklart behövde de ringa exakt denhär dagen..

Jag tog upp hemtelefonen som ringde för fullt och tryckte på den gröna luren och sa ett glatt;

- Hallå! En minde gladare röst hördes i andra änden;

- Vem är det jag talar med? Jag fick en liten klump i halsen, jag kände igen rösten från nånstans.

- Felicia och vem är det jag talar med? frågade jag och försökte låta lika glad.

- Hejsan Felicia, dethär är polisen som förhörde dig du kommer säkert ihåg mig? sa rösten.

- Ja, mumlade jag. Jag hade nästan glömt det som hänt.

- Vi har kommit fram till ett rättvist straff, fortsatte mannen. -jag skulle vilja med nån av dina föräldrar så får de framföra det till dig.

- O-okej, mumlade jag och gick med telefonen till mammas kontor där hon satt vid datorn. Jag räckte henne tyst luren och hon frågade:

- Vem är det?, är det Camilla? Jag var för stum för att svara, så jag gick bara ut därifrån och direkt ner till mitt rum där jag låste in mig. Tankarna for runt i mitt huvud. Vad skulle jag få för straff, vad hade de hittat på? Oroligt kröp jag ihop under täcket. Vad skulle de göra med mig?

Lee:

Drew var inte utomhus, hur jag än smög runt huset såg jag honom inte. Skulle jag knacka på? Eller, tänk om han inte var hemma.. Den tanken fick mig att gå tillbaka till gatan. Jag hade börjat gå på gången till huset men backade. Så istället för att knacka på och möta honom öga mot öga tog jag upp mobilen och ringde honom. Signalerna gick fram, en,två,tre.. Jag började bli nervös, om han inte svarade och han skuölle se att det var ett missat samtal från mig skulle det ju vara pinsamt! Jag skulle precis lägga på när jag hörde hans röst.

- Lee, sa han tyst.

- Varför Drew, asså shit varför behövde du? Mamma hittade en ölburk och jag berättade om dig, och nu får jag inte träffa dig! Var du tvungen Drew, var du tvungen?! Frågorna bara flög ur min mun. Jag kunde inte hejda mig, men efter kände jag mig lite dum. Jag kanske inte skulle ha låtit  så arg.

- Förlåt mig, jag är liksom inte som alla andra, suckade han i andra luren.

- Vad menar du med det? frågade jag.

- Alla andra är så perfekta, gör inga fel, sköter skolan och har perfekta föräldrar som stöttar dem genom allt, jag har det inte så, mumlade han. Jag blev mållös, vad skulle jag svara på det?

- Jag... började jag men hittade inget slut. Jag skulle precis avsluta min mening när jag hörde hur samtalet stängdes av.

- Fan då, mumlade jag och kände en känsla av hur nån tittade på mig. Jag höjde huvudet och fick syn på Drew där han stod utanför huset med sin mobil i handen. Han gick långsamt mot mig och jag kände paniken komma. Vad skulle jag göra nu? Jag hann inte tänka länge innan han var framme vid mig och pussade mig på huvudet.

- Jag är grymt ledsen, sa han. Jag mumlade nåt till svar.

- Sa din mamma att du inte får träffa mig mer? frågade han och lät uppriktigt ledsen. Jag nickade.

- Jag som ville träffa dig, mumlade han och helt plötsligt kramade han om mig. En massa känslor kom över mig och jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken.

- Du sabbade allt, sa jag hest.

- Vadå? frågade han.

- Du tog dit alla, du fick dem att dricka.. började jag men han avbröt mig.

- Nej, jag trodde inte de skulle dricka, jag lovar, protesterade han.

- Gjort är gjort, sa jag och krånglade mig ur hans famn. Jag hade ingen lust att stå där omfamnad av honom, tänk om nån såg oss.

- Du är så söt, sa Drew. -du är den perfekta tjejen, jag vill verkligen vara med dig.

- Lägg av, fräste jag och kände hur ilskan kom. -tro inte att jag är nån jävla docka du kan använda när du vill!
- Docka? upprepade Drew och flinade lite.

- Jag kom inte på nåt bättre, okej?! fräste jag och vände mig om. -jag vill aldrig mer träffa dig igen, du ringer eller smsar inte till mig, fattar du det?!

- Du kommer komma tillbaka, sa Drew bakom mig. Jag vände mig om och tittade irriterat på honom.

- Så det tror du? frågade jag.

- Jag vet, sa han.

- Äsch, jag tänker inte stå här med dig och tjafsa, sa jag och vände mig om och började gå igen.

- Ring när du ångrat dig, ropade Drew bakom.

- Håll käften, mumlade jag och ökade stegen.

Felicia:

Det knackade på dörren och jag hörde mammas röst:

- Felicia kan jag få komma in? Jag reste mig från sängen och gick till dörren och låste upp.

- Så, sa jag. Mamma log ett varmt leende.

- Åker jag i fängelse? frågade jag oroligt. -visst gör jag det? Jag får visst flytta till Kina, packa väskorna! Jag gick dramatiskt mot min garderob och drog fram en väska.

- Hur ska det sluta med mig? forsatte jag. -en kriminell tonåring som gömmer sig för polisen i Kina! Jag sjönk ner mot väggen.

- Berätta mamma, sa jag. -hur många år får jag, 20? 30? 70? Livstid?

- Lugna dig, sa mamma och satte sig på min säng. -du åker inte i fängelse. Jag tittade förvånat på mig, hon hade inte sagt livstid, vilken chock.

- Inte...? frågade jag.

- Vi får böta, sa mamma och log ett ännu större leende. -det är rätt så mycket pengar men det fixar vi gumman. Jag satte mig chockat brevid henne på sängen.

- Men.. mumlade jag men fick inte fram nåt mer.

- Gumman du är kritvit, sa mamma och kände på min panna. Denhär gången lät jag henne göra det, jag lät henne vara sådär mammig. För nu kunde inget få mig ledsen på ett bra tag, jag försökte smälta tanken. Jag skulle inte i fängelse! Ett stort leende spred sig på mina läppar. Jag fick bo kvar! Jag omfamnade mamma.

- Jag älskar dig, mumlade jag. -jag älskar dig så sjukt mycket, jag kommer få bo här. Mamma skrattade lite.

- Trodde du att du skulle åka i fängelse? skrattade hon.

- Aa, jag trodde jag skulle behöva flytta till Kina! sa jag. -men jag behöver visst inte det. Mamma kramade mig tillbaka.

- Du oroar dig för mycket, sa hon. -ta det bara lugnt nu, ska vi ta en fika utomhus?
- Visst, jag kan duka! sa jag och följde glatt efter henne när hon gick ut ur mitt rum. Dethär var nog trots allt den bästa dagen i mitt liv!

Av Isabelle!

Förlåt för dåligt uppdatering men har inte haft tillgång till internet på en vecka, för pappa har inte internet men det har mamma och jag är hos mamma denhär veckan. Men jag ska till kusten onsdag-fredag med mina underbara kusiner så då blir det tyvärr inte heller något skrivande.. Men jag skriver så mycket jag kan!

Njut av sommarlovet   

 

Tintin Belisida

18 juli 2011 18:23

Bra del.

http://elisannw.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gjorde ett nytt  lösenord och loggade in,först läste jag sista delan på ''sweet Highschool'' och jag blev förvånad hur bra den faktiskt var,egoistiskt,tack jag vet.. Sen tittade jag på statistiken,3 stycken? förvånande många för att inte ha s...

Hej hej!   Jag har funderat fram och tillbaka och nu har jag bestämt mig. Jag ska byta till blogg.se.... Jag kommer alltså då heta einoveller.blogg.se istället. Jag hoppas med glädje att ni fortfarande kommer att läsa? Hoppas ni inte blir...

Hannah:   Justin och jag satt och kollade på film när han plötsligt pausade och kollade allvarligt på mig. ''Middag,ikväll?'' frågade han med ''stone face''. ''Ehm jag vet inte'' skojade jag med honom. ''Oh come om,jag vet att du vill!'' sa...

   Hannah: Jag vaknade nästa dag,med Justin brevid mig. Jag hade inget minne utav att han somnat hos mig,bara att jag bad honom stanna och titta på film... Vi måste somnat båda två? Ett gäspande hördes från min sida och jag vände huvudet  m...

Justin:   Idag hade jag tillbringat min dag med familjen,det är kul att få vara med familjen och vänner efter att varit borta i så många månader. Min kärlek för Hannah har bara växt sig större,jag går runt och tänker på henne varenda dag. Och...