Förra delen:

- Denhär köpte jag åt dig, sa han och höll fram en tröja framför mig.

- Snygg, sa jag men mamma bara skakade på huvudet.

- Dendär kan han ju inte ha fattar du väl? fräste hon. -han ska väl se ut som en normal person?!

- Låt grabben ha på sig vad han vill! sa pappa och tryckte tröjan i famnen på mig.

- Men han ska inte se ut sådär! klagade mamma.

- Men om du får bestämma ska han väl gå runt i tantiga klänningar?! skrek pappa. -han är fan en kille! Jag ville bara försvinna. Klart dem skulle hålla på.

- Kan ni inte sluta? frågade jag. -vi är i en affär...

- Håll dig utanför dethär, sa mamma. -gå och köp en glass eller något, du har ju pengar. Jag lämnade affären och gick iväg för att köpa en glass. Det blev en trekulors chokladglass. Så satte jag mig på en bänk. Så plöstligt slog det mig att det satt någon brevid mig.

- Hej, sa jag. Tidningen togs bort från hennes ansikte.

- Hej Zach...

Natalias perspektiv:

Jag såg Zach komma emot mig och satte sig på bänken brevid mig,han verkade inte ha sett mig...än.

-Hej,sa han...jag sänkte tidningen och vände mig mot honom.

-Hej Zach,sa jag och log ett snett leende.

-Natalia?,frågade han och kollade på mig. - Eller det ser jag ju men vad gör du här?

-Heh,jag cyklade hit för jag skulle lämna in min mobil på lagning,den tar inte emot samtal och då sa han i kassan att det skulle ta ungefär en timme men jag hade ingen lust att gå på stan eller nåt sånt så jag satte mig här...,svarade jag.

-Okej,sa han och vände sig ut mot vägen.

Jag hade bestämt mig,jag skulle berätta det nu, jag skulle berätta att jag hört honom hos mentorn...var det inte honom kommer det bli riktigt pinsamt,men det får jag ta...eller hur?

-Du...,började jag.

-Jaa...

-Jag måste fråga dig en sak eller berätta...

-Berätta på du,sa han.

-Joo igår när vi skulle gå ut på rast så gick jag förbi mentorns kontor och...jag blev avbruten...

-Du hörde mig,eller hur?, sa han och tittade ner. - Du måste lova att inte säga något till någon!,du är den enda som vet nånting och skulle hela skolan veta att...aa, så skulle allt...äsch det spelar ingen roll, du får inte berätta,okej?

- Nej jag lovar,jag ska inte berätta...,svarade jag.

-Du,det är en liten fest på stranden ikväll,ska du gå?, frågade han sedan och jag mötte hans klarblåa ögon.

- Eeeehm,jag visste inte det men visst.- ska du gå?,frågade jag.

- Om du ska...sa han och jag kände hur det hettade till i mina kinder,jag mötte hans klarblåa ögon igen och jag kände hur jag nästa smälte...

Nej,nu får jag skärpa mig,jag har ju Josh...jag har väl inte blivit kär?

-Jaa visst jag går,ska vi ha sällskap eller?,frågade jag efter en stund.

-Jaa absolut,det börjar 20.00 så jag kanske kan hämta dig runt 19.40? - Jag ringer dig när jag är påväg,ska inte Josh gå föressten?,frågade han och reste sig upp.

-Jag vet inte,kanske...svarade jag.

-Okej men jag ringer dig då,sa han och började gå mot bilen,men han vände sig snabbt om.- Jag har inte ditt nummer,sa han och log generat.

-Haha,här,sa jag och gav mitt nummer till honom.

Zach's perspektiv:

När klockan närmade sig 20.00 skickade jag iväg ett sms till Natalia att jag var påväg och sedan satte jag mig i bilen och åkte.

I bilen fick jag ett svar av Natalia att hon snart var klar men om hon inte var det när jag kom hade hon sagt till hennes föreldrar att släppa in mig.

När jag var framme vid hennes hus klev jag ur bilen och gick fram till dörren och plingade på.

Som kanske väntat öppnade hennes mamma och sa att Natalia  klädde på sig men jag kunde komma in i någon minut eller så.

Efter ett tag hörde jag fotsteg och nerför trappan kom hon,Natalia...hon var vacker och hennes mörka långa hår låg bara lätt över axlarna.

-Oj, hej,sa hon och log.

-Hej,sa jag.-Snygg du e!

-Heh,tack,sa hon och log generat. - du med!

Hon hade på sig ett par ljusblåa jeans shorts,en corall färgad topp lite smycken och sedan satte hon på sig sina vanliga converse som hon använder ganska ofta faktiskt, med andra ord varje dag...men det blev liksom aldrig gammalt på henne.

-Okej,då går vi,sa hon och sa hejdå till sina föreldrar.

Natalias persektiv:

På stranden satt alla runt elden eller så var de vid den lilla baren eller...så var de och dansade för fullt.

Vi bestämde oss för att ta något och dricka,när vi druckit upp gick vi ut till den öppna platsen för att dansa.

En lugnt låt började spelas och han la sina händer på min höft,egentligen ska jag stoppa allt och vara med Josh men jag kunde inte,jag kunde inte stoppa honom.

I mitten av låten närmade han sig och våra näsor nuddade varandra,han närmade sig lite mer och jag kände hans läppar mot mina....vi kysstes.

Skrivet av Emma...;)

Natalias persperktiv:

Dag två i skolan kändes inte alls lika hemsk. Idag väntade Tea på mig utanför skolan.

- Vad gjorde du igår? frågade hon när jag kom. -jag försökte ringa dig.

- Men jag gjorde inget speciellt, sa jag. -och jag har inte fått något missat samtal..

- Det måste vara något med din mobil, sa hon.

- Min nya? suckade jag. Tea nickade.

- Jag får lämna in den idag så får dem fixa den, sa jag. -kom nu så vi inte kommer försent. Vi skyndade oss upp för trappan och in till klassrummet. Nu var det slöjd och i vårat fall, träslöjd.

- Idag ska ni fortsätta med era olika arbeten, berättade mr Smith och ritade upp en skiss på tavlan. -när ni är klara med det kan ni göra dethär. En djup suck hördes från andra sidan av rummet.

- Vad ska vi med en brevlåda till? stönade Cameron. -det är väl enklare att bara åka och köpa en, och föresten vem har inte redan en sån hemma? Mr Smith svarade inte.

- Varsegoda och sätt igång, sa han. Jag tog fram mitt halvfärdiga fågelbo och tittade på ritningen. Dethär skulle omöjligt kunna bli ett bo för fåglar...

- Mr Smith? ropade jag. Han kom gående emot mig.

- Vad ville du? frågade han.

- Nu har jag sågat taket och de olika väggarna, men hur ska jag få ihop dem? frågade jag. Han undersökte mitt såkallade fågelhus.

- Hmm, mumlade han. -du måste borra där. Han tog en penna och målade dit en prick.

- Hur ska jag borra? frågade jag. Mr Smith pekade.

- Där borta, sa han. -med maskinen kan du borra, men kom ihåg att sätta i rätt skruv. Jag nickade och tog mina delar och gick bort till en av de maskiner som stod längs väggen i rummet. På en hylla ovanför låg säkert tjugo olika skruvar, jag hade ingen aning om vilken jag skulle använda. Så fick jag syn på mr Smith i ögonvrån och tog tag i hans arm.

- Mr Smith, vilken av skru... Zach tittade förvånat på mig.

- Förlåt, mumlade jag. -jag trodde du var mr Smith. Zach log.

- Tja, 100 år är jag inte men annars är jag väl rätt lik.. log han. Så tog han ner en skruv från hyllan.

- Denhär skruven, sa han och satte i den i maskinen. -det är den du ska ha.

- Okej tack, sa jag. -jag har alltid problem med.. så hejdade jag mig.

- Asså inte problem så utan... äum jag har problem med skruven, inget annat asså... jag blev helt stum. Zach tittade konstigt på mig.

- Ja.. jag har också problem, sa han. -asså med skruven.. Jag tittade generat ner i golvet.

- Jag.. tack för hjälpen, sa jag.

- Ingen orsak, sa Zach. -hejdå. Så gick han iväg till sin bänk och började tälja på en träbit. Fan, att jag alltid skulle hålla på, att jag inte kunde vara tyst någon gång!

Efter skolan

Jag tog cykeln till stan för att lämna in min mobil för lagning. Jag hade tagit med mig niohundra det borde räcka, det var ju inte så att min mobil var sönder i tusen delar, till skillnad från min gamla mobil som Cameron hade sönder. Jag gick fram till disken och la fram min mobil.

- Det är något fel på den, den tar inte emot samtal, sa jag. Mannen bakom disken tog upp den och tittade snabbt på den.

- Det kan vi fixa, sa han. -just nu har vi lite rea, så vi fixar den för femhundra. Jag gav honom fem hundralappar och han stoppade ner dem i kassan.

- Dethär tar inte lång tid, försäkrade han mig. -kom tillbaka om en timme så är det klart. Jag nickade och lämnade affären. Vad skulle jag göra i en timme? Visserligen hade jag mina fyrahundra kronor kvar men jag var inte på humör för att köpa kläder. Jag var inte heller sugen på godis eller en iskall glass. Så jag satte mig på bänken utanför och läste en tidning i väntan på att mobilen skulle bli klar. Så fick jag syn på Zach inne i klädaffären. Hans mamma stod och pekade på kläder, men han skakade bara på huvudet. Så pekade han på en tröja, men hans mamma skakade bara på huvudet. Så kom pappan in i butiken. Så kom jag och tänka på vad Zach sagt hos mentorn. Om det nu var Zach skulle det nog snart bli bråk...

Zachs persperktiv:

- Den då? Mamma pekade på ännu en randig skjorta.

- Nej har jag ju sagt! fräste jag.

- Men varför inte? frågade hon. -du passar i den.

- Det vet du inte, sa jag. -för jag har aldrig testat den och kommer aldrig heller att göra. Mamma suckade.

- Du är helt otrolig, suckade hon. -du bryr dig inte om skolan, men om kläder bryr du dig!

- Jag bryr mig visst om skolan! sa jag argt. -varför tror du annars jag går dit varje dag?!

- Har du sett dina betyg på sistonde? frågade mamma irriterat. -de är inte bra!

- Men det är ju för att jag inte kan koncentrera mig på läxor och när jag ska plugga för att du och pappa bara skriker hela tiden! nästan skrek jag. Så kom pappa in. Han bar på en påse full med kläder.

- Denhär köpte jag åt dig, sa han och höll fram en tröja framför mig.

- Snygg, sa jag men mamma bara skakade på huvudet.

- Dendär kan han ju inte ha fattar du väl? fräste hon. -han ska väl se ut som en normal person?!

- Låt grabben ha på sig vad han vill! sa pappa och tryckte tröjan i famnen på mig.

- Men han ska inte se ut sådär! klagade mamma.

- Men om du får bestämma ska han väl gå runt i tantiga klänningar?! skrek pappa. -han är fan en kille! Jag ville bara försvinna. Klart dem skulle hålla på.

- Kan ni inte sluta? frågade jag. -vi är i en affär...

- Håll dig utanför dethär, sa mamma. -gå och köp en glass eller något, du har ju pengar. Jag lämnade affären och gick iväg för att köpa en glass. Det blev en trekulors chokladglass. Så satte jag mig på en bänk. Så plöstligt slog det mig att det satt någon brevid mig.

- Hej, sa jag. Tidningen togs bort från hennes ansikte.

- Hej Zach...

Skrivet av Isabelle. Kommentera nu !! :D

Förra delen:

Teas persperktiv:

Jag stannade upp.

- Nej.. stanna inte... mumlade Natalia brevid mig.

- Vi måste ju se vad dem vill, sa jag.

- Vågar du inte säga någonting? ropade Cameron och tittade menande på Natalia. Hon svarade inte. Jag buffade till henne.

- Säg åt dem, viskade jag.

- Dem bryr sig inte, muttrade hon. -kom, nu går vi... Jag vände mig emot dem.

- Det va ju inte hennes fel, sa jag till hennes försvar. Amy skrattade.

- Så vems fel var det då? Jag svarade inte.

- Kom nu så går vi, mumlade Natalia. Jag sa inget utan följde bara med henne bort mot klassrummet.

- Ska du hänga med hem igen? ropade Cameron bakom dem. Natalia svarade inte. Jag tyckte så jävla synd om henne. Men klart att de skulle göra det till en så stor sak.

1.Natalia     2. Josh o Natalia på berget      3. Natalia o Josh,tänk er att det är dom iaf;)

Natalias perspektiv:

När jag klev in i det nya klassrummet ville jag bara vända och springa hem,men Mrs Cart-våran matte lärare,kallade på mig och sa åt mig att ta plats vid den bänk som var ledig...

Under lektionen kunde jag inte koncentrera mig,jag lyssna nog bara på halva av det Mrs Cart sa.

När klockan ringde ut för rast gick jag raka vägen till mitt skåp,tog min historiebok till nästa lektion,min frukt och gick ut för att sätta mig på en bänk.

Zach's perspektiv:

Efter lektionen hade jag bestämt tid hos skolans mentor eller bara en kille som kunde hjälpa och ge råd till de som kanske hade någon fundering eller nåt.

*knack,knack*

-Kom in,hörde jag Mikael(mentorn)säga.

Jag klev in och satte mig på den bruna skinnstolen.

-Sååå,vad är det du har på hjärtat då?,frågade han sedan och log mot mig.

-Joo..asså,mamma och pappa bara bråkar och varje gång jag vill något så säger de bara åt mig att gå eller ringa en kompis,de är liksom bara upptagna med sig själva och det känns som om de inte har tid med mig eller över huvudtaget VILL vara med mig...,sa jag och kolla ner på mina fötter.

-Mm,jag kan ju tyvärr inte göra något förutom att säga till dig att varje gång dina föreldrar säger åt dig att gå eller så, ska du säga ifrån och be dina föreldrar att lyssna...på dig,fortsatte han.

-Mm,okej...,sa jag och tog min väska och gick ut.-tack då.

Natalias perspektiv:

När jag gick i korridåren ut mot skolgården hörde jag att någon satt inne på mentorns kontor och det var likt Zach...det var Zach!

Dörren stod lite på glänt så jag fortsatte att lyssna,jag vet att det är fel men jag var som fastklistrad...

-Joo..asså,mamma och pappa bara bråkar och varje gång jag försöker fråga eller vill något så säger de bara åt mig att gå eller ringa en kompis,de är liksom bara upptagna med sig själva och det känns som om de inte har tid med mig eller över huvudtaget VILL vara med mig...,hörde jag Zach säga.

Jag höll på att tappa hakan och sprang genast där ifrån.

Jag satte mig på bänken och jag ångrade att jag stått kvar och lyssnat.

Vad ska jag göra nu när jag vet hur Zach-den coola killen- verkligen har det hemma...en sak som han kanske hållt inne och inte vågat berätta för någon, och nu visste jag det men han visste inte att jag visste...

Efter skolan hade jag gått hem till Josh och spelat tv-spel...jag vann hela tiden coh tillslut gav han upp.(3:e bilden där uppe)

Efter en stund tänkande och prat hemma hos Josh tog han mig till ett högt berg med fin utsikt över havet...(2:a bilden där uppe)

Hela dagen  hade jag  nästan inte alls lyssnat på vad någon sagt till mig för det enda jag tänkt på är vad jag hörde Zach säga...mamma hade frågat tusentals gånger vad det var som var fel men jag hade bara svarat inget,men det var en lögn...allt var fel, jag skulle bara gått därifrån när jag sett Zach sitta där inne, jag skulle aldrig stått kvar och lyssnat för det han hade sagt upprepas bara i mitt huvud om och om igen...men jag hade bestämt mig för att hålla allt för mig själv...och tillsut somnade jag.

Zach's perspektiv på kvällen:

Natalia hade varit lite konstig eller borta på nåt sätt,hon hade varit i sin egen värld...tänk om hon hade hört vad jag sagt till Mikael?...

Men om hon hade hört,skulle hon berätta det för alla då?

Jag låg i sängen och ställde frågor till mig själv innan jag somnade till djup sömn.

Skrivet av Emma!

Hoppas ni gillar det!,Kommentera nu!

Natalias persperktiv:

Att gå till skolan nästa dag var minst sagt segt, efter tio veckors sommarlov var det nästan omöjligt att gå upp klockan sju. Men det skulle ändå bli kul. Nu var jag nia, störst på skolan. Jag hade satt på mig ett par blåa jeans och en vit t-skirt.

Jag tog den vanliga vägen. Det tog mig 20 minuter att cykla. Jag ställde cykeln vid cykelstället och gick in i skolan, för första gången som nia. Redan när jag kom in började de andra niorna att titta på mig. De tittade på mig ända tills jag gått förbi och pratade sen skrattande om mig. Men jag slutade tänka på det när jag fick syn på Josh som stod med några andra killar och snackade. Så fick han syn på mig och log.

- Kom Nat, ropade han glatt. Jag gick till dem. Killarna utbytte blickar.

- Hej Josh, sa jag och kramade om honom. Han kramade tillbaka. Så tittade jag på de andra.

- Så vad gör ni då? frågade jag.

- Nae inget speciellt, sa Eric.

- Okej, sa jag. -har någon av er sett Tea? Josh nickade.

- Hon var där borta förut, sa han och pekade bort mot klassrummet.

- Okej, sa jag. -tack. Så gick jag för att leta reda på henne. Då fick jag syn på Amy. Bakom henne gick hennes två knähundar Jossan och Madde. De var på väg emot mig. Jag tänkte bara gå förbi dem, men Amy knuffade till mig.

- Ey Natalie, sa hon och ställde sig framför mig.

- Natalia, rättade jag henne. Amy ryckte på axlarna.

- Vem bryr sig? frågade hon. Jag svarade inte.

- Vad hände då? frågade hon.

- Va? frågade jag. Amy suckade otåligt.

- Hos Cameron såklart, sa hon som om det var en självklarhet. 

- Asså... Det hände ju inget.. mumlade jag. Amy skrattade lite.

- Nae eller hur, det är det enda alla snackar om nu, skrattade hon.

- Men det hände ju inget, mumlade jag.

- Cameron berättade, skrattade Amy. -fast du kanske var liiite för berusad för att komma ihåg?

- Jag måste gå nu, mumlade jag.

- Nej vänta, sa Amy. -jag måste ju få veta! Jag tryckte henne åt sidan och skyndade förbi henne.

- Schyst mot Josh då, skrek hon efter mig. -du ska va jävligt glad att han över huvudtaget pratar med dig!

Zachs persperktiv:

- Zach! Amy kom gående längst korridorren emot dem.

- Det var bara det som fattades, muttrade jag. -Amy och hennes knähundar.. Cameron svarade inte. Han stod hängandes mot sitt skåp och tuggade på ett minttuggummi. Amy ställde sig brevid honom.

- Hej Cameron, sa hon med ett falsk leende. Jag suckade. Jag förstod egentligen inte alls varför vi lät henne vara med oss. Hon hade varit med oss ända sen början av högstadiet, mest för att hon var populär bland tjejerna. Men man tröttnade fort på henne. Och hennes knähundar. Amy fortsatte prata på.

- Jag snackade med Natalie nyss, berättade hon.

- Natalia, påpekade jag. Hon tittade irriterat på mig.

- Men herregud, fnös hon. -vem bryr sig?! Jag ryckte på axlarna. Amy suckade.

- I alla fall så sa jag åt henne att hon inte borde dricka sig full och inte följa med killar hem om man har pojkvän, fortsatte hon. Cameron log.

- Klart hon inte kunde motstå mig, skrattade han. Jag suckade. Amy märkte sucken.

- Vad är det med dig Zach? frågade hon. -du är så tråkig.

- Jag tycker bara ni borde vara lite schystare, mumlade jag. Cameron tittade förvånat på mig.

- Sen när började du bry dig om henne? frågade han. Jag skakade på huvudet.

- Jag... skit i det nu, sa jag. -vad ska vi hitta på idag då?

- Schh, vänta Zach, titta där kommer hon! Cameron pekade bort mot Natalia och Tea som var påväg förbi dem. Amy log ett elakt leende.

- Vart ska ni då? ropade hon till dem.

Teas persperktiv:

Jag stannade upp.

- Nej.. stanna inte... mumlade Natalia brevid mig.

- Vi måste ju se vad dem vill, sa jag.

- Vågar du inte säga någonting? ropade Cameron och tittade menande på Natalia. Hon svarade inte. Jag buffade till henne.

- Säg åt dem, viskade jag.

- Dem bryr sig inte, muttrade hon. -kom, nu går vi... Jag vände mig emot dem.

- Det va ju inte hennes fel, sa jag till hennes försvar. Amy skrattade.

- Så vems fel var det då? Jag svarade inte.

- Kom nu så går vi, mumlade Natalia. Jag sa inget utan följde bara med henne bort mot klassrummet.

- Ska du hänga med hem igen? ropade Cameron bakom dem. Natalia svarade inte. Jag tyckte så jävla synd om henne. Men klart att de skulle göra det till en så stor sak.

Förra delen:

Jag bestämde mig för att gå till en liten smoothie bar och sedan bara gå runt för att...jaa bara göra ingenting.

När jag var framme beställde jag det jag ville ha och sedan gick jag runt på stan...efter ett tag blev det ganska tråkigt att bara gå där och det började bli ganska sent.

Jag bestämde mig för att gå till stranden en snabbis för att se om man kunde se solnedgången.

När jag kommit fram till stranden ser jag någon sitta där i sanden...jag går lite närmre och bestämmer mig för att sätta mig brevid, när jag sätter mig ner och kollar åt höger där personen sitter möter jag ett välbekant ansikte, det var...

    (Natalias pyjamas)

Natalias perspektiv:

...Zach.

-Oj,vad gör du här?,sa jag förvånat.

-Ehm..mina föreldrar skulle ut så jag skulle se om de var på stranden,sa han...men jag såg att det inte var hela sanningen.

-Du sa så förra gången jag frågade vi bron oxå,vad är sanningen...

- Det kan jag inte säga om inte du lovar,LOVAR att inte säga något till någon om det?. - okej?

- Jag lovar,svarade jag och väntade på att han skulle börja berätta.

-Joo det är så att...han tystande.

-Det är så att..., fortsatte jag och tittade undrande på honom.

-Det är så att...jag behövde luft, sa han sedan.

- Eeeeh okeeej?, sa jag fundersamt och vände mig så jag tittade ut mot havet.

30 minuter senare:

Jag slår vad om att det var något annat Zach var påväg att säga där nere på stranden nyss,men jag orkade inte bry mig om det.

Klockan slog 23.00 och jag började göra mig iordning för säng.

Jag tog på mig min pyjamas som bestod av ett blått enkelt linne och ett par shorts med små Hello kitty huvud på(hehe:)

Sen gick jag för att borsta tänderna och ta bort sminket,allting tog sin lilla tid men sen kunde jag äntligen lägga mig till sängs efter en lång dag.

Nästa dag:

Efter frukost hade jag bestämt att jag skulle tillbringa sista dan innan skolan började imorgon med Josh.

Jag tog på mig ett par svarta jeans,vitt linne och en svart lång stickad kofta över.

Sminket fick bli naturligt.

Sedan bar det av till Josh.

Hemma hos Josh:

Josh perspektiv:

Stämningen var inte lika spänd som den var dagarna efter festen, vi pratade som om ingenting hade hänt.

Vi kollade på film och spelade Rappakalja...vi skrattade så vi grät och tiden gick snabbt för rätt som det var skulle Natalia hem,plus att det var skola imorgon.

Skriven av Emma.

Ganska tråkig men bättre än ingenting:)

Säg vad ni tycker och kom med ideér om ni har nåt på hjärtat!

 Förra delen:

- Vad gör du här egentligen? frågade jag. Zach pekade bort mot ett grått hus.

- Mina föräldrar stannade hos sina kompisar när festen var, berättade han. -de har inte kommit hem än så skulle kolla om de var kvar och så såg jag dig stå här.

- Aha, sa jag. Så torkade jag bort mascaran med handflatan.

- Jag ska gå hem nu, sa jag. Zach nickade.

- Vi ses då, sa han. -i skolan.

- Aa, sa jag. Han började gå, men vände sig sen om mot mig.

- Vilket håll ska du åt? frågade han. Jag tittade förvånat på honom.

- Ditåt, sa jag och pekade.

- Jag kan följa dig en bit, sa han.

- Äum, visst, sa jag. Så gick vi. Zach och jag.

(Natalias outfit)

Josh perspektiv:

Jag satt hemma och bara tänkte på  det hon sagt...hon hade fortsatt repetera om och om igen att hon var ledsen och att hon aldrig skulle göra det igen, hon var bara full på festen igår...så det är väl bara att lita på det för jag litar 100% på Natalia men det kändes som om allt var förstört nu...

*riiiing, riiiing...*

Jag kollade på mobilskärmen och fick se en bild på världens vackraste tjej...Natalia,hon satt på en sten vid solnedgången och jag kommer ihåg den dagen jag tog bilden som om det var igår...men tillbaka till verkligheten.

Skulle jag svara eller bara låta det vara?...

Jag svarade:

-Hej...,jag hörde hennes vackra röst på andra sidan av telefonen. -Jag vet att du kanske inte vill prata med mig vid det här laget men jag vill bara be om förlåtelse..igen..men skulle jag aldrig druckit så mycket som jag gjorde skulle detta aldrig hänt och jag vet gott och väl att du vet att jag aldrig skulle göra något sånt mot dig...du är den enda och kommer alltid att vara Josh, snälla, snälla jag ber dig, ge mig en chans och så kommer detta aldrig att upprepas!?

Jag ska faktiskt erkänna att jag blev lite rörd av vad Natalia sagt men jag kan ju nt börja tjuta..neej, killar gråter aldrig...*host*

- När jag hörde att du åkt iväg med en annan kille var det som om någon högg en kniv i bröstet på mig och jag visste inte vart jag skulle ta vägen..för det första jag tänkte på är ju vad som kunde hänt med dig, du kanske kunde blivit mördad eller misshandlad, inte vet jag...och jag gjorde allt för att se om du var okej och i säkerhet, och när jag såg dig springa där på vägen vart jag så glad och ville bara omfamna dig..tills jag såg att Cameron var bakom dig, då föll hela världen samman och mitt hjärta gick i två delar...jag vart som fastfrusen på marken och kunde inte röra mig, jag blev sårad Natalia...jag förväntade mig inte något sånt från dig...,sa jag och kände ännu än gång att gråten var påväg.

-*snyft* Josh, jag är sååå ledsen , jag älskar dig och jag vet inte vad som flög i mig igårkväll...

Jag hörde att hon grät och jag kunde inte hålla tillbaka längre, jag brast oxå ut i gråt..tårarna rann nerför kinderna och när jag samlat mig ordentligt för att kunna prata sa jag:

- Jag älskar dig oxå Natalia och om du lovar att aldrig göra något sånt igen så kan vi lägga det här bakom oss.

-Ja,jag lovar...,sa hon.- jag älskar dig, hörde man och sedan la jag på.

Natalias perspektiv:

Nästa dag:

Efter samtalet igår med Josh kunde jag kanske ta mig samman och gå ut en sväng efter frukost.

Jag gjorde mig iordning och tog på mig ett par blåa enka jeans, en vit topp,en svart kofta och sedan fick det bli några enkla smycken...

Jag åt min frukost och sedan gick jag och tog på mig mina skor för att sedan gå ut.

- Jag går ut en stund, ropade jag till mamma som gjorde sig iordning för jobb.

-Hejdå,ses sen gumman!

Jag bestämde mig för att gå till en liten smoothie bar och sedan bara gå runt för att...jaa bara göra ingenting.

När jag var framme beställde jag det jag ville ha och sedan gick jag runt på stan...efter ett tag blev det ganska tråkigt att bara gå där och det började bli ganska sent.

Jag bestämde mig för att gå till stranden en snabbis för att se om man kunde se solnedgången.

När jag kommit fram till stranden ser jag någon sitta där i sanden...jag går lite närmre och bestämmer mig för att sätta mig brevid, när jag sätter mig ner och kollar åt höger där personen sitter möter jag ett välbekant ansikte, det var...

Den här delen är skriven av mig (Emma), hoppas ni gillar det!

KOMMENTERA!!:)

Natalias persperktiv:

Han kom och ställde sig bredvid mig.

- Mår du bra? undrade han. Jag bara nickade. Där stod jag, med den svarta mascaran rinnande, bredvid Zach!! Men snabbt föll jag tillbaka i min ledsamhet. Zach tittade lite på mig.

- Vad har hänt? undrade han. Jag ville så gärna berätta för honom, men då skulle han säkert bara tycka jag var konstig och det var det minsta jag ville.

- Jag borde bara dricka lite mindre, sa jag tyst.

- Var det igår? frågade Zach. -var det du, som Cameron körde iväg med? Jag tittade förvånat på honom.

- Hur har du fått reda på det..? frågade jag. Zach ryckte på axlarna.

- Rykten sprider sig snabbt, sa han. Perfekt, nu visste alla om det... Zach såg att jag var deppad. Han buffade till mig.

- Cameron kan va en riktig skit, sa han.

- Så varför är du med honom? frågade jag. Zach ryckte på axlarna.

- Det bara är så... Det blev tyst.

- Du borde inte dricka så mycket, påpekade han.

- Vad gör du här egentligen? frågade jag. Zach pekade bort mot ett grått hus.

- Mina föräldrar stannade hos sina kompisar när festen var, berättade han. -de har inte kommit hem än så skulle kolla om de var kvar och så såg jag dig stå här.

- Aha, sa jag. Så torkade jag bort mascaran med handflatan.

- Jag ska gå hem nu, sa jag. Zach nickade.

- Vi ses då, sa han. -i skolan.

- Aa, sa jag. Han började gå, men vände sig sen om mot mig.

- Vilket håll ska du åt? frågade han. Jag tittade förvånat på honom.

- Ditåt, sa jag och pekade.

- Jag kan följa dig en bit, sa han.

- Äum, visst, sa jag. Så gick vi. Zach och jag.

Josh persperktiv:

Nästan direkt efter att jag hört vad Natalia hade gjort, åkte jag hem. Jag trodde inte att det var sant, Natalia skulle aldrig göra så mot mig, men ändå var jag arg. Tänk om det trots allt var sant. Tänk om hon faktiskt hade följt med killen hem, och i så fall, vad hade hänt där? Jag orkade inte ens tänka på det. Men jag kunde inte släppa tanken att det var sant. Så tidigt dagen därpå gav jag mig iväg till Natalia för att prata med henne, jag menar, hon hade säkert en bara förklaring. Jag gick i snabb takt, jag ville veta vad som hänt med Natalia så fort som möjligt, men jag ångrade snart att  jag hade gått snabbt, om jag hade gått långsamt skulle jag inte behövt se vad jag såg när jag kommit halvägs. Natalia sprang vinglandes längs vägen. Jag var så glad över att se henne att jag var på väg att springa till henne och omfamna henne, men så såg jag honom. Tea hade haft rätt. Killen kom springade efter henne. Han tog tag i henne. Så kysstes dem. Jag stirrade på dem. Det var inte en okänd kille Natalia kysste. Det var Cameron. Cameron som alltid stod bredvid Zach. Cameron..

Natalias persperktiv:

Det var hemskt. Cameron hade bara skrattat åt mig när hon sprang ut ur lägenheten. Vad hade jag gjort där? Jag kom inte ihåg någonting av vad som hänt igår. Bara att någon kille bjudit upp mig, det måste ha varit Cameron, och... Jag måste ha följt med honom hem. Jag sprang. Jag kunde vägen hem. Jag sprang längst gatan. Så vände jag sig om. Cameron var bakom mig. Jag stannade upp.

- Vad vill du?! skrek jag åt honom. Cameron tog tag i min arm och drog mig intill sig.

- Rör mig inte! skrek jag. Han släppte inte. Istället kramade han om mig och kysste mig. Då såg jag honom. Josh stod där. Han stod vid cykelstället och tittade på oss. Jag tryckte genast bort Cameron från mig och började springa mot Josh. Han tittade bara på mig med förskräckta ögon.

Josh persperktiv:

Hon var på väg emot mig. Jag kunde inte röra mig, det var som om hela min kropp var fastklistrad. Natalia stannade upp precis framför mig. Hon försökte krama mig, men jag backade ifrån henne. Hon började förklara. Säga massa tomma ord. Hon bad om förlåtelse. Men jag vägrade lyssna. Jag bara vände mig om sprang hem. Det var som om hela världen fallit samman.

Natalias persperktiv:

Josh sprang iväg. Jag hade svikit honom. Jag vände mig om mot Cameron.

- Du har fan förstört mitt liv! skrek jag åt honom. -dra! Han protesterade inte, utan tittade bara lite på mig innan han gick. Det var först då tårarna började rinna. De bara kom och så vägrade de att ta slut. Jag orkade inte gå hem. Jag orkade höra på mamma och pappas tjat om att jag skulle vara hemma igår kväll. Så istället för att gå hem styrde jag mina steg mot bron vid den lilla ån. Tårarna bara rann nerför kinderna när jag stod på bron och stirrade ner i vattnet under mig.

- Är du okej? Ropet kom från andra sidan av bron. Jag vände mig om och spärrade upp ögonen.

- H-hej Zach ...