- Åh Lee, suckade hon. -hur ska det gå för mig?!

- Vad menar du? frågade jag och satte mig på sängen.

- Dem ringde från polisstationen, viskade Felicia. -mannen kom dit.

Lee:

- Men va.. vad, när? frågade jag chockat.

- Han hade kommit till polisstationen idag. Han berättade allt för dem, han hade ett sår i magen från kniven. Han hade fått kniven i magen, herregud jag träffade honom... Felicia lät helt förstörd.

- Ta det lugnt, sa jag och höll om henne. -dem kan inte sätta dig i fängelse för det.. eller?

- Åh Lee, dem kommer och hämtar mig snart, vad ska jag ta mig till? frågade Felicia.

- Vi måste ringa mamma och pappa, sa jag.

- Det har polisen säkert redan gjort, suckade Felicia. -dem kommer nog inspringande här snart.

- Vad ska vi göra? frågade jag.

- Vänta tills polisen kommer antar jag, sa Felicia. -eller så flyr vi till Japan eller något, eller Kina där är det så många som bor där så där kan dem inte hitta oss.

- Jag tror dem känner igen mig där, sa jag. -det är ingen idé att fly dit, vi får fly till... Portugal.

- Varför just Portugal? frågade hon och tittade förvånat på mig.

- För jag har alltid viljat bo där men jag har ingen aning om varför, log jag. -pai me ensinou Português, quando eu ia cantar lá uma vez.

- Va..? frågade Felicia. Jag skrattade lite åt hennes förvånade utryck, men hon tyckte inte alls det var roligt.

- Du måste tänka på annat, sa jag.

- Hur ska jag kunna det? frågade Felicia. -dem kommer snart och hämtar mig!
- mas podemos nos divertir enquanto, até que venham, sa jag. Felicia suckade irriterat.

- Kan du lägga av? frågade hon. -vad säger du?!

- Em seguida, você nunca saberá, log jag.

- Men lägg av! sa Felicia och reste sig från sängen.

- Fattar du inte vilken sitation jag är i?!

- Förlåt, sa jag och reste mig från sängen jag också. -jag tycker bara synd om dig och försöker muntra upp mig.

- Det vet jag men det är inte så lätt att muntra upp mig just nu, sa Felicia. Så hördes en nyckel i dörren och sen hörde man hur mamma ropade:                         

- Hallå Felicia, är du hemma?!

Felicia:

När vi kom till polisstationen blev jag tagen till samma rum som jag varit i när jag skulle berätta ''min del av händelsen''. Det stod två stolar där även idag och jag satte mig på den ena. En polis stod lutad mot väggen och tittade mot dörren. När jag suttit där i några minuter vågade jag äntligen fråga.

- Vad väntar vi på? frågade jag.

- Stefan, sa polisen.

- Stefan? frågade jag.

- Mannen du högg med kniven, sa polisen stelt.

- Jag högg honom inte! protesterade jag.

- Tyst, sa polisen. -nu kommer han. Och mycket riktigt kom han in genom dörren och stirrade på mig med hans genomträngande blåa ögon.

Så satte han sig i stolen mitt emot mig och undersökte mig med blicken. Jag vågade knappt andas. Det var han! Han satte mitt emot mig!

- Så då kan du väl berätta vad som hände, sa polisen och tittade menande på Stefan medan han satte på mikrofonen.

- Visst, sa han. Jag ryckte till, jag kom till och med ihåg hans röst...

- Jag måste nog erkänna att jag var lite full den kvällen, sa han. -men iallafall, jag satt i gränden när jag plötsligt såg någon komma ute på gatan. Jag orkade inte bry mig utan satte mig lite längre in mot väggen. Men så kom damen här in i gränden. Då slog det mig att hon såg ut precis som.. Lee. Jag trodde det var Lee och såg alla fina smycken hon hade på sig. Jag antar att jag tänkte att det inte skulle göra något om jag skulle ta hennes armband. Så när hon kom ännu längre in ställde jag mig upp, tog tag i henne och drog bort hennes armband. Så fick jag syn på hennes glittrande halsbans, och ja.. Jag tog det också. Så började hon skrika och en annan tjej kom och tittade på oss. Så jag drog henne bakåt i gränden för att tjejen inte skulle se mig, men hon sparkade sig loss och så sparkade hon mig på näsan. Det fick mig att bli.. Vad ska man säga? Jag blev arg, riktigt arg så jag tog kniven jag haft i fickan och kastade mot henne. Men jag såg att jag missade och att hon tog upp den igen och sen kastade hon tillbaka den. Jag la mig på rygg för att den inte skulle träffa mig, men istället för att åka förbi mig kom den mitt i magen. Då skrek jag och hon sprang livrädd iväg. Sen kom tjejen inspringande till mig och frågade hur jag mådde och om jag sett vem det  var. Så jag sa Lee eftersom jag trodde att det var hon. Så tittade han på mig.

- Så du får be om ursäkt till din syster, sa han. -jag hörde att ni var enäggstvillingar. Jag nickade.

- Var det allt? frågade polisen.

- Mm, sa Stefan. -tjejen ringde ambulans och jag fick åka in och sy, men sen inget mer.

- F-förlåt, sa jag och försökte se ledsen ut. Stefan hann inte svara innan polisen harklade sig och sa;

- Då får ni båda följa med ut. Så stängde han av micken och gick och låste upp dörren. Stefan reste sig och nickade lite åt mig.

- Vänta, sa jag och han vände sig om. -får jag se.. såret där kniven kom? Han sa inget utan drog bara upp tröjan och där, lite ovanför naveln var ett ärr. Jag ryggade tillbaka.

- Ta det lugnt, sa han och drog ner tröjan igen.

- Gjorde jag detdär? frågade jag chockat.

- Det gör inget, sa han. -jag har andra ärr. Så drog han upp tröjan igen och vände ryggen mot mig. Där var ett ännu större ärr.

- Hur fick du det? frågade jag. Men innan han hann svara sa polisen en aning irriterat;

- Kom nu, vi har inte hela dagen på oss!

Lee:

Jag satt med mamma och väntade utanför rummet där Felicia satt. Jag hade sett en man komma in där förut och antog att det var han som hade rånat Felicia. Man hörde ingenting från rummet, bara mummel. Tillslut öppnades dörren och jag tittade nyfiket in. Mannen stod och pratade med Felicia! Vad sa dem?, jag hörde inte. Så drog jag snabbt tillbaka huvudet när jag såg att mannen vände sig om, han kanske skulle få syn på mig där jag stod och tittade på dem...

TIllslut var polisen tvungen att säga åt dem att gå ut, och då gick dem ut båda två. Jag hade väntat mig att Felicia skulle se typ panikslagen ut, men hon såg faktiskt ganska lugn ut. Så satte hon sig brevid mamma och mannen gick iväg längst korridoren.
- Jaha, sa polisen och ställde sig framför oss. -då var det avklarat!

- Det är ju bra, sa Felicia och lät lättad.

- Mm, nu är det bara en sak kvar då, sa polisen.

- V-vadå? frågade Felicia.

- Att vi ska vänta och se vad du nu får för straff, sa han.

Av Isabelle!!

Det blir nog bara en del idag om jag inte skriver en på kvällen:)

 

Trude

23 juni 2011 18:18

Bra del:)

http://insidemyself.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gjorde ett nytt  lösenord och loggade in,först läste jag sista delan på ''sweet Highschool'' och jag blev förvånad hur bra den faktiskt var,egoistiskt,tack jag vet.. Sen tittade jag på statistiken,3 stycken? förvånande många för att inte ha s...

Hej hej!   Jag har funderat fram och tillbaka och nu har jag bestämt mig. Jag ska byta till blogg.se.... Jag kommer alltså då heta einoveller.blogg.se istället. Jag hoppas med glädje att ni fortfarande kommer att läsa? Hoppas ni inte blir...

Hannah:   Justin och jag satt och kollade på film när han plötsligt pausade och kollade allvarligt på mig. ''Middag,ikväll?'' frågade han med ''stone face''. ''Ehm jag vet inte'' skojade jag med honom. ''Oh come om,jag vet att du vill!'' sa...

   Hannah: Jag vaknade nästa dag,med Justin brevid mig. Jag hade inget minne utav att han somnat hos mig,bara att jag bad honom stanna och titta på film... Vi måste somnat båda två? Ett gäspande hördes från min sida och jag vände huvudet  m...

Justin:   Idag hade jag tillbringat min dag med familjen,det är kul att få vara med familjen och vänner efter att varit borta i så många månader. Min kärlek för Hannah har bara växt sig större,jag går runt och tänker på henne varenda dag. Och...