- Vi tar det sen, sa Lee och viftade med handen. -kom igen, jag kom nyss hem. Så kände hon lukten och sa glatt;

- Mums, det luktar underbart mamma!

Lee:
 

Efter maten följde jag med Felicia till hennes rum.

- Vad ska vi göra här? frågade jag när vi satt där nere.

- Inget speciellt, jag tänkte bara att eftersom du varit borta så... sa hon.

- Naw, du har saknat mig! utbrast jag.

- Har jag väl, sa hon och suckade. -det är kul att du är hemma i alla fall. Jag reste mig upp och gick fram till hennes skrivbord. Där låg massa skolböcker.

- Hur går det i skolan då? frågade jag.

- Joo bara bra, sa Felicia. -fast det är så jävla tråkigt..

- Säg inte så, sa jag. -önskar att jag kunde vara hemma och plugga med dig. Felicia skrattade.

- Eller hur? frågade hon. -för du har ju ett såå tråkigt liv!

- Det vet inte du, sa jag.

- Du åker omkring och sjunger med skrikade fans runt omkring dig, verkligen tråkigt! sa hon med en sarkastisk röst. Jag tog en kudde upp en liten nalle som satt på skrivbordet och kastade på henne.

- Tyst med dig! sa jag och skrattade. Felcia tog upp en kudde från sängen.

- Du kan vara tyst! sa hon och kastade den på mig.

Felicia:

När Lee tillslut hade gått ut ur mitt rum låg det saker överallt. Men jag orkade inte städa, inte nu. Så jag gick ut ur mitt rum jag också och ropade på våran siberian husky, Nelly. Hon kom springande nerför trappan.

- Jag går ut med Nelly, Lee ska du med? ropade jag.

- Nee, ropade Lee tillbaka. -jag ska fixa med annat.

- Okej, sa jag och tog på Nelly kopplet och gick ut. Det var ganska kall ute, jag huttrade till och gick längst den långa gången ut mot gatan.

Så öppnade jag grinden och gick ut. Jag hade knappt hunnit 20 meter innan en flicka kom springande emot mig. Hon tittade på mig med stora ögon och letade efter någonting i fickorna.

- Oh, jag.. Jag älskar dig! Asså inte så.. Jag.. Asså vänta, jag har något som du kanske kan skriva din autograf på, stammade hon.

- Jag är inte... började jag men flickan avbröt mig.

- Din musik äger, det måste jag säga också! sa hon och tog upp en knöglig papperslapp ur fickan.

- Jag är inte Lee, sa jag. Hon såg inte ut att förstå först men så såg hon lite besviken ut.

- Du ser ut som henne, sa hon.

- Jag är Felicia, hennes enäggstvilling, sa jag. -vi ser nästan exakt likadana ut.

- Okej.. sa flickan och la tillbaka lappen. -men hälsa till Lee, hälsa från Linnea och hon får gärna hälsa på, jag bor på...

- Jag hälsar, sa jag och gick därifrån med snabba steg. Kanske var jag otrevlig mot Lees fans men jag fattar inte hur hon orkar. Dem är överallt och hela tiden blandar dem ihop mig och Lee. Sen Lee fick sitt genombrott har jag inte kunnat gå någonstans utan att ett fan kommer. Som sagt, jag fattar inte hur hon orkar. Jag gick en kort bit och snart vände jag, jag hade inte lust att gå långt. När jag inte hade långt kvar hem såg jag en paparazzi stå utanför grinden och kolla in. Jag suckade för mig själv. Han skulle också tro jag var Lee, så skulle han ta massa kort och dem skulle bli publicerade i någon skvallertidning nästa dag. Ibland blev jag nästan lite arg. Visst, Lee hade valt att leva såhär, men jag? Jag råkade ut för allt som Lee råkar ut för men vad gör jag? Nej, precis, inget. Jag lever ett normalt liv, är en normal tonåring men ändå blir jag påhoppad av paparazzi! Jag gick mot honom i snabba steg. Så fick han syn på mig och tog snabbt ett kort.

- Jag är inte Lee, sa jag irriterat och öppnade grinden och gick in.