Sent på kvällen gick jag hem som en lycklig tjej med ett stort leende på läpparna...

Felicia:

När Lee äntligen kom hem nästan sprang jag ner till hallen.

- Vart har du varit? frågade jag.

- Hos Melissa, sa hon.

- Herregud, klockan är ju tio, du brukar inte komma hem så sent, sa jag.

- Det är inte så sent, sa Lee. -varför är du så orolig.

- Jag vill inte att det ska hända något, mumlade jag.

- Jag klarar mig nog själv ska du se, sa Lee och tog av sig skorna.

- Men om mamma och pappa ska skilja sig så vill jag ju ha någon kvar, klart jag är rädd om dig? sa jag.

- Vad gullig du är, sa Lee och log. -men du kommer alltid ha både mamma, pappa och mig kvar. Så suckade hon.

- Hur är det egentligen med dem? frågade hon.

- Vad menar du? frågade jag.

- Mamma och pappa, sa Lee. -dem är kvar här va, båda två?

- Nae, sa jag. -pappa stack nyss... Lee tittade förvånat på mig.

- Men vadå stack?! frågade hon.

- Han hade packat och så gick han, sa jag och ryckte på axlarna. (jag tyckte det inte var en så stor grej..) -han sa att jag skulle hälsa till dig och att han och mamma skulle göra upp ett schema om hur vi skulle bo, det skulle antagligen bli varanan månad.

- Men shit, sa Lee tyst. -så jag kommer inte få träffa honom på en månad?

- Vi får självklart hälsa på när vi vill, sa jag. -vi kan hälsa på imorgon.

- Vart bor han? frågade Lee.

- Jag vet inte, han sa det men jag kommer inte ihåg, sa jag. Lee sjönk ihop i en stol som stod i hallen.

- Tänk att det är slut mellan dem, sa hon. -dem kommer aldrig vara tillsammans igen.

- Nja.. sa jag. -jag tror dem mer tar en paus, typ..

- Varför kan inte allt bara vara som vanligt? suckade Lee. -jag är trött på att allt förändras.

- Jag med, sa jag instämmande. -aja, jag går tillbaka till mitt rum, skulle bara kolla så du var okej.

- Okej hejdå, sa Lee och jag gick iväg till mitt rum. Så fick jag syn på ett kort på skrivbordet. Det var på mamma och mig när jag var liten.

  Jag tog med mig bilden upp till vardagsrummet där jag såg mamma sitta i soffan. Jag satte mig brevid henne.

- Vilket fint kort mamma, sa jag och höll fram det.

- Jag hittade det i mitt skrivbord, sa hon och log. -jag tänkte om du ville ha det.

- Klart jag vill, sa jag. -men vart är Lee?
- Där nere, sa mamma.

- Nej men alltså, på kortet, sa jag.

- Jaha, hon är med.. pappa, sa mamma.

- Var hon mycket med pappa då? frågade jag. Mamma nickade.

- Hon var pappas flicka, sa hon. -du var oftast med mig.

- Jaha, sa jag.

- Det var eran pappa som lärde Lee sjunga, fortsatte mamma.

- Okej, sa jag. -så om jag skulle ha varit med pappa skulle jag blivit superstjärnan Felicia?
- Vem vet, sa mamma. -lite sent att kolla det nu. Jag satte mig nära mamma.

- Varför var ni tvugna att skilja er? frågade jag.

- Det är svårt att förklara, sa mamma tyst.

- Har du något foto på Lee och pappa? frågade jag mest för att jag insåg att mamma inte ville prata om skiljsmässan.

- Ja det ska jag ha någonstans, sa mamma och reste sig. -vänta här.

Snart kom hon tillbaka med ett kort som hon räckte mig.

- Titta vad ung din pappa var då, och titta på lilla Lee, då var hon kortklippt kommer jag ihåg men det växte snabbt ut igen, suckade mamma.

- Gullig Lee var, log jag.

- Du var inte så dålig du heller, sa mamma skojsamt. -ni var så söta båda två.

- Var? frågade jag.

- Är, sa mamma. -ni är så söta. Jag skrattade lite åt henne.

- Du är inte så dålig du heller, sa jag.

- Tack, sa mamma och log. -nej nu ska jag kolla lite papper.

- Okej, sa jag. -jag går och lägger mig tror jag, är ganska trött.

- Gör så, sa mamma. -godnatt!

Lee:

Jag låg i sängen och stirrade upp i taket. Jag hade aldrig insett var som menades med uttrycket ''fjärilar i magen'' förräns nu. Det var som om tusentals fjärilar bara flög omkring där inne och aldrig ville vara still.

Jag lovade mig själv att jag skulle hälsa på honom imorgon också.

Av Isabelle!! :D

-Men va?,frågae Lee.-Ni säger att ni ska skiljas,men sen att ni ska se hur det blir?

Varken mamma eller pappa hann svara innan hon klampade ner för trappan och slängde igen dörren till sitt rum.

-Eh tack för maten,sa jag stelt och sprang sedan till mitt rum jag oxå.

Lee:

När jag var ute på turné så hade jag träffat en kille,som jag gillade väldigt mycket om jag ska vara ärlig.

Han jag hade frågat vart han bodde så hade han svarat,och då konsdaterade jag att det bara var några kvarter bort från mig.

Men jag hade inte sagt något.

Han hade gett sitt nummer till mig men jag hade inte vågat lämna ut mitt ifall han skulle lägga ut det på internet ellet nåt värre.

Jag hade många gånger funerat på att ringa,eller först av allt sms:a.

Och nu satt jag här med min mobil i handen och började skriva,men raderade det direkt efter,och så höll jag på.

Men mitt resultat slutade med:

''Hej,jag vet inte om du kommer ihåg mig,men du, jag är hemma så vi kanske kan ses någon gång?

                       Lee''

Jag hade tryckt på skicka,så det fanns ingen chans att ångra nu.

Om han svarade att han ville ses,vad skulle jag svara då?

Det tog bara några minuter innan mobilen plingade till.

''Okänt nummer'',stod det på skärmen.

Jag tvekade,men öppnade sedan sms:et.

''Tja,jo jag kommer så väl ihåg dig! Det skulle va jätte kul om du kanske ville göra mig sällskap idag?,mamma och pappa ska bort så är ensam hemma?

                                     Drew''

Drew,det var namnet på killen jag gillade,killan som just frågat om jag ville komma hem till honom.

Skulle jag svara ja?,Men det är klart jag ska,eller?

''Om det är okej för dig så'',det var svaret som jag skickade iväg.

Han svarde snabbt och jag läste sms:et.

''Haha,klart det är men tänkte om du kanske skulle tycka det var lite ''läskigt'' att jag bjöd hem dig när vi faktiskt knappt känner varandra,jag kanske kunde varit nån konsig typ som kidnappar dig eller nåt?Men jag lovar,det skulle jag aldrig göra,lita på mig..jag bor på Darkwaterstreet 4''

Fjärilar flög runt i magen och utan att jag tänkte på det svarade jag att jag skulle komma om 10 minuter,och ja,jag hade sagt vart jag bodde.

Han hade blivit överraskad,på ett bra sätt sa han.

20 minuter senare:

Vi hade pratat och hunnit lära känna varandra riktigt bra!

För mig,var det kärlek vid första ögonkastet...

Han hade sagt att hur jag klädde mig spelade ingen roll,så jag gick i det jag hade haft på mig hemma.

 Han hade visat sitt rum och det som fångade mig var hans hylla som var full med skatekepsar.

Ingen annan än jag visste det men inom mig så var jag en riktig skatetjej,jag hade alltid velat kunna åka skateboard,men hellre longboard.

Han hade sagt:

-Här,du kan få den här.

Och han hade räckt fram en OBEY keps.

-Jag kan kanske lära dig att åka nån dag,sa han och pekade mot sin longboard som låg på golvet.-Om du inte redan kan förstås?

-Jättegärna,och nej jag kan inte åka men jag vill mer än gärna kunna åka,svarade jag och log ett leende som fick honom att le.

Han hade bjudit på lunch,och efter det hade vi hjälps åt att diska.

Vi skrattade och skvätte skum på varandra.

Sent på kvällen gick jag hem som en lycklig tjej med ett stort leende på läpparna...

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Skrivet av Emma!

Det var en lite längre del,men däremot med bara Lee's perspektiv..

Hoppas ni gillar det iallafall.

Ha en fortsatt bra kväll,älskade läsare!;)

- Du överreagera... började Lee men jag avbröt henne.

- Och allt bara för att du är min dumma syster! Bara för att du var tvungen att bli världsstjärna, självklart! Lee klarar inte av att vara en normal person, nej hon måste göra sig känd över hela världen!

- Men jag... sa Lee.

- Asså herregud! utbrast jag. -varför kan du inte nöja dig med att vara normal?!

Lee:

Jag tittade förvånat på henne.

- Men Felicia jag älskar att sjunga, varför skulle jag inte? frågade jag.

- Jag är bara så trött på att så fort det händer nåt vet alla om det, suckade hon.

- Du får leva med det,  sa jag. -såvida du inte byter namn, adress, opererar om dig..

- Nej det ska jag inte,jag är bara trött på allting!,svarade hon irriterat.

Innan jag han svara så var hon utanför mitt rum.

Jag suckade och satte mig på den breda fönsterkarmen och tittade ut genom fönstret.

Felicia:

 Jag satt vid min dator och fingrade på tangentbordet.Helt plötsligt öppnas dörren och in tittar mammas glada leende.

-Knacka,sa jag lite irriterat.

-Förlåt glömde,men skulle bara säga att det är mat,svarade hon.

-Kommer,sa jag och stängde ner de sidor som var uppe.

Jag gick upp till köket och satte mig vid det runda ekbordet.

Jag tog lite av laxen som stod framdukad på bordet.

-Vad gott det var,mummlade Lee.

Mamma svarade inte och det uppstog en tystnad vid bordet.

Men pappa avbröt den efter ett tag.

Han kollade på mamma innan han harklade sig och sa:

-Ehm..jo det är såhär att mamma och jag ska skilja oss.

-VA?!,skrek Lee och reste sig hastigt upp från stolen.-Varför?,nu har ju varken bråkat eller nåt?

-Nej men vi gillar inte varandra på samma sätt länge,sa mamma och la ifrån sig besticken.

-Men det kan ni ju inte göra nu,sa Lee.-Det är sommarlov,och det med Felicia då?

-Vi kommer se efter under sommaren och sedan så ser vi hur det blir helt enkelt,sa pappa.

-Men va?,frågae Lee.-Ni säger att ni ska skiljas,men sen att ni ska se hur det blir?

Varken mamma eller pappa hann svara innan hon klampade ner för trappan och slängde igen dörren till sitt rum.

-Eh tack för maten,sa jag stelt och sprang sedan till mitt rum jag oxå.

______________________________________________________________

Skrivet av Emma!

Ganska kort,men det kommer en till!

Har varit ganska upptagen de senaste dagarna(hund att ta hand om)

Men nu så ska jag komma igen lite!;)