Lee såg helt förskräckt ut.

-Men herregud!,utbrast hon och reste sig upp och drog handen genom håret.-vi måste göra något,sa hon sedan.

-Nej!,sa jag.

-Jo,det måste vi,vi kan inte gå runt och låtsas som ingenting,skrek hon.

-Varför inte?,frågade jag och hörde sedan hur knäppt det lät.

-Vadå varför?,frågade hon.-Det är klart vi måste.

-Jaja,mumlade jag som svar och gick sedan ut.

Lee:

Jag borde aldrig ha lämnat Felicia ensam! Det var tanken som jag tänkte om och om igen. Självklart skulle det hända något med henne. Och Felicia som tyckte det var jobbigt att vi såg likadana ut, jag tyckte också det! Hon skulle gärna ha fått färga håret blont, då skulle alla veta att det var hon och inte jag!

Jag reste mig upp från soffan och gick ner till Felicias rum och knackade på.

- Felicia öppna! sa jag och dörren låstes upp och Felicia stod där och tittade på mig med ledsna ögon.

- Förlåt Lee.. viskade hon hest men jag brydde mig inte om att hon var ledsen.

- Du måste berätta! sa jag. -fattar du inte, dethär förstör min karriär!

- Förlåt Lee, upprepade hon och det såg ut som om hon skulle börja gråta.

- Du får ta ditt straff, fortsatte jag.

- Han slog mig! sa Felicia och slog ut med armarna.

- Du skadade honom! sa jag argt. -dethär kommer gå till domstolen och jag har inget att berätta och fattar du inte att jag åker i fängelse då?!

- Jag kan inte berätta, sa Felicia. -det är för sent nu. Jag tittade på henne med en arg blick.

- Asså du är ju helt sjuk i huvudet! skrek jag. -jag kommer berätta för alla att det var du, jag tänker inte sitta i fängelse för att du ställt till det!
- Men åhh.. sa Felicia och vände bort huvudet för att dölja att hon snart skulle börja gråta igen. -asså det var inte meningen att det skulle bli såhär, förlåt Lee..

- Tror du förlåt räcker? fräste jag och vände mig om och gick ursinnigt till mitt rum.

Felicia:

Klockan tickade på där jag satt instängd på mitt rum ihopkurad i sängen. Det Lee sagt förut hade verkligen satt sig i hjärtat. Egentligen var det riktigt oschysst mot henne men jag ville inte berätta att det var jag som gjort mannen illa. Jag var rädd för vad folk skulle säga om mig, det var enklare att skylla på någon annan. Polisen hade ringt, jag hörde när mamma pratat med dem på telefon. De ville prata med mig och Lee på stationen, så vi skulle dit om tjugo minuter för förhör. Så fem minuter senare knackade mamma på dörren.

- Gumman? ropade hon. -vi ska åka nu, kom ut nu. Jag reste mig upp, låste upp dörren och gick ut.

Lee hade inte sagt någonting under hela bilturen och när vi kom till polisstationen blev vi omtagna av två olika poliser. Jag blev tagen till ett rum med ett bord, två stolar och en mikrofon.

- Sätt dig, sa polisen och satte sig i den ena stolen. Jag satte mig i den andra och kände hur jag började bli nervös. Polisen tryckte på knappen på mikrofonen. Så harklade han sig.

- Så.. Berätta vad du gjorde den kvällen? sa han.

- Ehh... Jag.. stammade jag. Polisen tittade misstänktsamt på mig. Jag fick panik och sa det Lee hade gjort.

- Joo jag och Lee var på discot och jag ville gå hem men hon ville stanna, sa jag och stirrade ner i bordet. Jag kunde inte titta på honom.

- Hur dags var det? frågade polisen.

- Halv ett nångång, sa jag.

- Okej, fortsätt, sa han.

- Så jag sa till Lee att hon fick stanna men jag åkte hem, så jag tog limon hem och så.. Jag ryckte på axlarna. -sen somnade jag bara. Polisen kliade sig på huvudet.

- Så inga mer detaljer? frågade han.

- Nej.. sa jag.

- Okej då antar jag att vi är klara, sa han och reste sig för att gå. Han gick mot dörren och skulle gå ut när han märkte att jag satt kvar.

- Kommer du? frågade han. Så tittade jag på honom och han såg att mina kinder var helt blöta. Han tittade på mig med en blick av medlidnad. ''Nu kommer det'', tänkte jag. ''Nu vet han att det var jag.'' Men istället frågade han;

- Är det svårt det som händer med din syster? Jag nickade lite.

- Mm.. mumlade jag. -precis, det är jättesvårt..

Av Isabelle:)

En kort del men iallafall något!

Jag tror vi satt där i flera timmar, Summer och jag. Vi satt där och var helt tysta. Det var konstigt, men det fick mig faktiskt på bättre humör.

Men så tog jag tillslut upp mobilen och kollade på den. 56 olästa meddelanden, Lee var ju helt sjuk i huvudet. Så tryckte jag upp första;

vart är du?

Sen följde massa likadana sms där det stod ''vart är du, jag vill bara prata med dig!'' Så jag bläddrade ner till dem sista. Sms från mamma; ''Polisen kom och tog

Lee, dem säger att en tjej såg henne skada en man igårkväll, du måste komma hem FORT!''

Lee:

Jag satt på polisstatinen och väntade på Felicia,jag visste att jag inte skulle lämnat henne ensam igår.

Efter ett tag kom Felicia in genom dörren till det lilla rummet och satte sig på den blåa stolen som stod bredvid mig.

En ganska kraftig man kom in och satte sig mittemot oss.

- Jag har pratat med tjejen som såg dig,Lee,igår och hon beskriver händelsen som att hon hade sett dig och en man som höll ett hårt tag om din fotled medans du skrek på hjälp,var det så,frågade mannen och kollade mot mig.

-Det var inte jag,det måste blivit ett missförstånd,svarade jag och sneglade lite på Felicia som satt tyst oh kollade ner i marken.

-Men om det inte var du,kan det varit du,frågde han och riktade sin blick mot Felicia istället.

-Eehm...n-n-nae, stammade hon fram.

-Jag måste ju säga att ni är otroligt lika varandra så ett missförstånd kan vara 99 procent sant,men tjejen var säker på att det var du Lee,sa han och bläddrade igenom sina papper lite fundersamt.

-Vi gör såhär,ni får gå hem och så hör vi av oss senare i veckan,fortsatte han och tackade.

Felicia:

På vägen hem så stannade vi till vid en mack för att tanka.

Medans mamma tankade gick Lee och jag in i affären för att köpa nåt och dricka,det var då jag så första sidan på tidningen ''kändisar i trubbel''.

''Pop sjärnan Lee Bond,har hamat i trubbel denna gång,hon sågs i en gränd klockan 01.30 natten mellan lördag-söndag....läs mer på sidan 34''

I ögonvrån ser jag  hur Lee kommer fram till  mig och viskar lite irriterat.

-Vi måste prata.

Jag käde hur det pirrade till i magen och jag började skaka lätt.

Undra vad hon skulle säga,hon visste ju att det var jag eftersom det inte var hon men kan hon verkligen bli arg på mig?

Jag hade ju trotsallt inte gjort något...eller?

Hemma:

-Felicia!,skrek Le innifrån sitt rum.

Jag gick nervöst fram till hennes dörr och öppnade den försiktigt.

-Sätt dig,sa hon med bestämd röst.

Jag harklade mig.

-Vad gjorde du i gränden igårnatt?!,frågade hon med en bestämd röst.

-Ingenting,svarade jag.

-Nehe,vem var det då?,frågade hon och lät ganska irriterad.

-Men,jag såg bara nåt som rörde sig inne i gränden och gick bara för att kolla vad det var,sa jag.

-Och sen?,frågade hon.

-Det var nån konstg typ som tog tag om mina axlar och tog alla mina smycken jag hade på mig,plus det armbandet jag fick av dig,sa jag och tittade ner i golvet.

-Varför skrek du inte på hjälp,frågade hon och verkade vara en aning nerös hon oxå.

-Det  gjorde jag och det var ju då hon tjejen kom och såg resten,svarade jag.

-Vad var resten,frågade hon.

-Måste du vara så nyfiken,frågade jag och reste mig upp för att gå ut.

-Men annars kan vi ju inte reda ut det här?!,sa hon lite argt.

-När jag försökte gå därifrån så tog han tag om min fotled och då ramlade jag,han tog då upp en kniv som han satte mot mitt ben och då sparkade jag tills jag kom loss,och då sparkade jag till honom och jag träffade näsan för han fick näsblod men han tog tag i kniven igen och riktade den mot mitt fot men jag sparkade honom igen så att han föll och då sprang jag,sedan kastade han kniven emot mig men den träffade inte såklart men jag kastade den tillbaka in i mörkret och då hördes ett skrik och förmodligen var det då mannen som hade skrikit,rabblade jag ur mig kortfattat.

Lee såg helt förskräckt ut.

-Men herregud!,utbrast hon och reste sig upp och drog handen genom håret.-vi måste göra något,sa hon sedan.

-Nej!,sa jag.

-Jo,det måste vi,vi kan inte gå runt och låtsas som ingenting,skrek hon.

-Varför inte?,frågade jag och hörde sedan hur knäppt det lät.

-Vadå varför?,frågade hon.-Det är klart vi måste.

-Jaja,mummlade jag som svar och gick sedan ut.

Lee:

Om Felicia kastat kniven och den träffat mannen så komer allt skyllas på mig och det kommer bli ett himla tjat i alla tidningar,om inte Felicia erkänner förstås...

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Emma!

Ville bara säga hur underbara ni e,era kommentarer får oss att le!

Så..TACK!!!

Hoppas ni gillar uppdateringen,vi skriver så mycket vi hinner nu innan midsommar och så...

Mannen kved till och höjde kniven för att sätta den i foten på mig men jag sparkade till honom igen och han föll ihop. Livrädd reste jag mig upp och såg hur han kastade kniven mot mig. Jag såg hur den ramlade brevid mig och jag böjde mig ner, tog upp den och kastade in den mot mörkret. Då hördes ett högt skrik därinnefrån. Jag fick panik, herregud vad hade jag gjort?! Jag sprang fort därifrån och kände tjejens blick i ryggen på mig.

Felicia:

När jag vaknade var jag helt trött i hela kroppen. Jag drog under täcket och satte mig upp. Shit, hela kroppen värkte. Så kom jag ihåg vad som hänt igår kväll och tittade ner mot min fot. Det var ett stort blå-lila blåmärke runt fotleden. Jag ryckte till och petade försiktigt på det enorma blåmärket. Ajj, det gjorde skitont. Fan då.. Jag reste mig upp och drog ner byxan över blåmärket för att ingen skulle se. Jag hade somnat med kläder igårkväll, jag hade inte orkat byta om utan hade bara fallit i sängen och somnat. Hemska minnen från igår fick det att bränna bakom ögonlocken. Hade jag gjort honom illa? Han hade gjort mig illa. Jag kollade på klockan på väggen. Klockan var bara sex, jag hade sovit i cirka fyra timmar men ändå var jag klarvaken. Jag skakade i hela kroppen, jag kunde inte sluta tänka på det. Han satt där i gränden, han rånade mig, han skadade mig... Och det värsta av allt, jag skadade honom. Jag hade aldrig någonsin förut gjort någon illa.. Nej, nu fick jag skärpa mig. Ingen skulle någonsin få reda på något, jag behövde bara bete mig normalt.

Lee:

Jag vaknade av att fåglarna kvittrade utanför. Det lyste in genom fönstret, jag hade glömt dra ner persienerna.

Min första tanke när jag vaknade var Felicia. Hur var det med henne, hur hade det gått igår? Jag kom bara ihåg att jag hade åkt därifrån och att hon fortsatt dansa. Men jag lugnade snart ner mig och gick iväg till hennes rum för att försäkra mig om att hon mådde bra. Men till min förvåning var hon inte i sitt rum, jag hade förväntat mig att hon skulle sova klockan nio men hon låg inte i sin säng och snarkade.

- Felicia? ropade jag in i rummet.

- Här uppe, svarade en röst där uppifrån. Så jag gick upp för trappan och fick se henne sitta vid köksbordet med en kopp te framför sig. Hon blev likblek i ansiktet när hon fick syn på mig och sa ett ostadigt;

- H-hej Lee..

- Hej, sa jag och satte mig mitt emot henne. Hon stirrade ner i hennes kopp och rörde runt med skeden i sitt te.

- Vad är det med dig? frågade jag och hörde hur jag lät lite orolig.

- Vadå då? frågade Felicia snabbt. -vad får dig att.. fråga det?

- Du ser.. sa jag tveksamt. -liksom nervös ut. Felicia svarade inte utan reste sig upp med sin tekopp i handen för att gå.

- Jag drar till Summer, sa hon och tog första steget för att gå men fastnade med foten i stolen och föll. Hon tappade tekoppen som gick sönder i flera delar och teet låg snart över hela golvet.

- AAAAJJJ! skrek Felicia och höll om sin fotled. Då såg jag det. Ett stort lila blåmärke runt hennes fotled. Jag höll på att tappa andan.

- V-va fan... stammade jag. -va fan är detdär?! Felicia förstod snabbt vad jag menade och döljde blåmärket med händerna.

- Felicia?! nästan skrek jag. -när fick du detdär?! Hon reste sig upp och jag såg hur tårarna letade sig fram hos henne.

- Jag.. svalde hon. -jag måste gå nu. Så sprang hon nerför trappan och några sekunder senare slogs dörren igen.

Felicia:

Jag satt brevid Summer vid eken inne i skogen vid Summer. Mobilen som låg i fickan vibrerade varje sekund, antingen var det någon som ringde eller någon som smsade. Men jag kollade inte ens på smsen. Jag ville bara sitta där med Summer och bara inte finnas till. Summer frågade ingenting när jag kom med tårarna rinnande och plingade på hos henne, hon sa bara; ''kom vi går till eken och sätter oss.'' Det var bara vi som visste om vart eken låg. Det var som vårat hemliga ställe, där vi satte oss när vi bara ville försvinna.

- Skönt med sommarlov va? frågade Summer.

- Mm.. mumlade jag. -men mrs Brunce gav mig i läxa att skriva en uppsats i engelska under sommaren.

- Asså lärare fattar ju inte, när det är sommarlov ska man ju inte ha läxor, sa Summer med en suck.

- Precis, sa jag instämmande. Summer var den bästa kompis man kunde ha, hon fick mig alltid på andra tankar.

- Ska du inte kolla alla sms? frågade hon när min mobil vibrerade igen.

- Jag orkar inte, sa jag bara. Och så förstående som Summer är så sa hon inget mer om det.

Jag tror vi satt där i flera timmar, Summer och jag. Vi satt där och var helt tysta. Det var konstigt, men det fick mig faktiskt på bättre humör.

Men så tog jag tillslut upp mobilen och kollade på den. 56 olästa meddelanden, Lee var ju helt sjuk i huvudet. Så tryckte jag upp första;

vart är du?

Sen följde massa likadana sms där det stod ''vart är du, jag vill bara prata med dig!'' Så jag bläddrade ner till dem sista. Sms från mamma; ''Polisen kom och tog

Lee, dem säger att en tjej såg henne skada en man igårkväll, du måste komma hem FORT!''

Av Isabelle;)

Nu börjar det bli bättre uppdatering!