-Nej men seriöst var har du varit?,frågade jag när jag samlat mig.

-Berättar imorgon,svarade hon och log ett snett leende.-nu ska vi sova,du ser ut att behöva det,sa hon sedan och syftade på mig.

-Ha-ha,svarade jag och började gå upp för trappan mot mitt rum.

''Shit,jag glömde läsa brevet från Teo'',tänkte jag...

 

Natalias persperktiv:

Jag satt och fingrade på mitt halsband i Teas vardagsrum. Snart skulle Eric komma. Han hade ringt på morgonen (vi hade bytt mobilnummer) och frågat om han fick komma och hälsa på. Han sa att han så gärna träffa mig, att han inte kunde vänta en sekund till. Så det var klart jag sagt att han kunde komma.

- När kommer han? frågade Tea otåligt där hon satt brevid mig.

Visst, jag hade berättat för Tea om honom. Hon var trots allt min bästa vän. Hon hade såklart frågat varför jag träffade honom när jag hade Zach, men jag hade sagt att det var slut mellan mig och Zach. Jag hade sagt att han gjort slut via sms, fast det var ju inte alls sant, men jag orkar inte bry mig mer om det. Det var något med Eric. Han hade något jag ville ha. Han hade något som dem andra inte hade. Det var han som var min såkallade själsfrände. Det var jag säker på. Han sa att han ville vara med mig hela tiden, att han ville vara min. Jag sa att jag ville vara hans, för det ville jag. Det var helt sant, för det var det jag ville. Just nu brydde jag mig inte om vad alla andra sa och tyckte, jag brydde mig inte om vad Zach skulle säga. Krånglet med killar skulle vara över nu. För jag hade hittat honom, min drömprins.

Så ringde det på dörren. Jag ryckte till. Tea blev bara glad, äntligen hände det något. Hon reste sig upp och gick mot dörren. Så vände hon sig om och tittade på mig.

- Kommer du? frågade hon. Jag reste mig upp och följde efter henne. Jag var nervös. Varför var jag nervös?!

 

(Nutid, 2011 23 april)

Jag satte på mig mina skor och slängde en blick mot spegeln. Jag såg helt okej ut. När jag hade konstaterat det gick jag ut och började gå mot busshållsplatsen. Bussen rullade på sakta och stannade cirka 100 gånger. När den tillslut stannade var jag snabb på att komma ut ur den illaluktande bussen. Jag styrde mina steg mot närmaste skoaffär, jag var i största behov av ett par sandaler. Snart hade jag hittat ett par snygga vita sandaler och gick till kassan för att betala.

- 10 dollar, sa expediten och jag tog upp plånboken ur väskan. Så räckte jag henne fem dollar och la ner sandalerna i väskan. Så gick jag ut. Det var rätt varmt ute, det vore gott med en glass. Så jag gick mot glasstället som inte låg så långt ifrån skoaffären. Så fick jag plöstligt syn på Zach. Han stod vid korvkiosken och hans klängiga och fult sminkade tjej stod och klängde på honom. Det var som om han kände att jag tittade på honom för han vände sig om och tittade på mig. Han tittade länge på mig, ända tills hans tjej märkte att han tittade på något och fick syn på mig. Hon tryckte ner Zachs huvud och kysste honom. Länge. Jag gick emot dem, jag var mogen nog att inte skita i dem och må skit sen. Bara för att jag inte vågat gå fram til honom. Jag vågade, vad kunde hända liksom? Zachs tjej tittade surt på mig när jag närmade mig dem men jag undvikte hennes blickar.

- Hej Zach, sa jag. Han tittade tvekande på mig.

- Hej, sa han och jag tyckte han fick en blick av längtan i blicken. -hur är det med Eric? Jag ryckte på axlarna.

- Bara bra antar jag, sa jag och mötte tjejens blängande blick. -och hur är det med dig? Hon verkade överaskad över att jag sagt något till henne men så svarade hon lite nochalant:

- Lika bra som alltid, särskilt nu när jag har Zach. Jag fick akta mig för att inte säga en spydig kommentar eller rent av spy. Det var omöjligt att vara i hennes närhet i längre än fem minuter så jag lämnade dem.

- Jag ska dra, ska köpa lite glass, sa jag och vände mig om för att gå.

- Ska inte vi också ha lite glass? frågade Zach snabbt.

- Nej, sa hans äckeltjej. -jag är inte sugen på det. Jag gick iväg med snabba steg och kände Zachs blick i ryggen.

-Men varför inte,glass är ju gott och det är 100 grader ute?,hörde jag Zach sucka när jag stog i kön.

-Men nej,jag bantar,svarade hon.

''som om du behöver det'',tänkte jag.

-Okej du gör som du vill men jag tänker iallafall köpa en,svarade han och jag såg i ögonvrån hur Zach var påväg emot mig.

Han ställde sig bredvid mig.

-Ska inte din tjej ha glass,frågade jag även fast jag hade hört vad hon sa.

-Jaha nej,hon ville inte ha,svarade han och kollade mot henne.

-Okej,inte för att jag vill lägga mig i men hur träffade du henne?,frågade jag och tog ett litet kliv framåt.

-Jag träffade henne på lägret i somras,hon var cheerleader,svarade han.

''det syns'',tänkte jag.

Påväg hem tänkte jag på Zach och hans äckeltjej. Man kanske inte ska tänka så om folk, men det var nästan omöjligt att inte tänka så. Det var konstigt att se Zach med någon annan än mig. Det var liksom fel. Även fast det var jag som gjort slut, så kändes det konstigt. Men jag brydde mig egentligen inte om Zach och hans tjej, jag hade Eric och jag behövde ingen annan. Bara tanken på Eric fick det att suga till i magen. Jag tog upp mobilen och skickade iväg ett sms. ''har du tid att träffas?'' Svaret kom fort. ''Alltid'' Jag log för mig själv och lutade mig mot bussätet. Mobilen plingade till igen. Det var inte Eric, det var från Josh. ''Vi vann motorcrosstävlingen idag!!'' Jag skickade ett sms tillbaka. ''Grattis, hoppas du är oskadd'' Mobilen plingade till. Tanten på andra sidan blängde på mig och jag satte mobilen på vibration för att hon skulle sluta glo. Sms från Eric. ''Kmr till dig. När?'' Vibration. Jag tog upp mobilen. ''Ses vid 2?''

När jag kom hem hoppade jag in i duschen. Jag hade precis tagit schampo i håret när det ringde på dörren. Självklart. Jag sköljde snabbt ur det och gick ut ur duschen och tog en handduk som jag virade om mig. Sen stack jag ut huvudet ur badrummet och såg att Eric stod utanför och kollade in i fönstret vid ytterdörren. När han fick syn på mitt huvud vinkade han och log. Jag vinkade tillbaka och gick för att öppna dörren.

- Hej, sa jag när jag öppnat dörren och han kom in. -vänta, jag ska bara ta på mig lite kläder. Så gick jag tillbaka till badrummet och satte på mig ett par jeans och en randig vit-ljusblå tröja. Sen gick jag tillbaka till Eric. Han satt i mitt rum och smsade.

-Hittade du nåt på stan då?,frågade han.

-Nae inte speciellt,svarade jag och satte mig i sängen.

-Kom jag får ta en bild på oss två?,frågade han och tog upp sin mobil ur fickan.

-Visst, svarade jag och satte mig bredvid honom.

Innan han tog kortet så sträckte han sig mot mig och bet löst på min hals:

 

Tea:

Jag satt på mitt rum och höll brevet jag fått av Teo i mina händer.

''vill jag öppna det'',tänkte jag.

Det hade gått 10 minuter av fundering och jag hade bestämt mig för att öppna det.

Jag öppnade kuvertet och tog ut de vita pappret som låg inuti.

Jag tog ett djupt andetag innan jag började läsa.

 

''Jag vet egentligen inte varför jag gör det här?Men jag ångrar mig så mycket för vad jag gjorde,jag vet inte varför jag gjorde det....Men första gången jag träffade dig,när jag satt där på stolen på cafét och såg dig gå in genom dörren höll jag på att ramla av stolen!
Du gick där i dina jeansshorts och din lila tröja(haha jag kommer ihåg det)de svaga solljuset lyste så fint på ditt ansikte...Du e den sötaste,snällaste,roligaste tjejen jag träffat!

Jag älskar hur du fnittrar när du blir generad,när du skrattar kittlas det i magen och när du ler så måste jag oxå le.
Snälla Tea,förlåt mig!

Jag vet att jag gjorde fel och jag ångrar mig!,jag vill bara att allt ska bli som jag hade tänkt mig...du och jag föralltid.
Jag vet att du inte vill ha med mig och göra men om du ångrar dig så finns jag här,föralltid!

                                                  

  xoxo/Teo

 

Jag satt på min säng och kände att en tår letade sig ut från mitt öga.

Efter att ha läst brevet så fanns det bara en sak kvar på listan att göra.

Ringa till honom,och göra slut.

Jag slog hans nummer och tröck på den gröna knappen.

Signalerna gick och sen hörde man en glad Teo svara.

''Fan'',tänkte jag.

-Hallå är du där,frågade han.

-ehm aa,svarade jag och hade gråten i halsen.-joo det var en sak jag ville säga och jag kommer bara säga det rakt ut utan att tveka eller nåt sånt,sa jag.

-Okej,vad är det du ska säga då sötnos?,frågade han.

''Varför ska han göra det så svårt?'',tänkte jag.

-Okej nu säger jag det,sa jag.

-Haha jaa gör det du,svarade han med ett skratt.

-Jag gör slut,sa jag snabbt och smärtfritt.

-Kej,svarade han.-Men jag finns här om du ångrar dig,sa han sen.

''han tog det bra'',tänkte jag.

-Eeeh okej, tack antar jag,sa jag.

-Det är lugnt.-hejdå,sa han och han la på.

-Hejdå,sa jag efter att samtalet var avslutat.

Josh:

Jag var så glad över att vi hade vunnit motorcross tävlingen att jag ville köra ett sista varv innan vi skulle åka hem.

- Var försiktig,ropade mamma.

-Alltid,svarade jag och satte på mig hjälmen.

Jag startade min motorcykel och gjorde mig iordning för att åka.

Jag tryckte ner gasen och jag åkte ut på banan.

När jag hade kört ett varv så kunde jag inte sluta,jag körde ett varv till.

Jag gasade mer och jag såg i ögonvrån hur min kompis Kalle kom körde bredvid mig,han hade inte tävlat men han hade kört motorcross i flera år,precis som jag.

Jag skulle höja handen för att hälsa när jag tappar balansen och motorcykeln välter och gör en volt.

Jag kände en otrolig smärta,allting var svart-eftersom jag blundade-men jag hörde en massa röster omkring mig.

''skadad kille på banan'',hörde jag en röst skrika i högtalaren.

-Hallå,hör du mig,sa nån.

Jag försökte nicka men det gjorde för ont så jag svarade med ett svagt ja.

-Han kan prata,det är bra,sa en manlig röst.-vart har du ont,kan du svara,frågade han.

-Nacken,benen och ryggen,svarade jag och spände mig av smärta.

Mannen upprepade vad jag sagt och en röst svarade att det inte alls var bra,det hörde jag.

-Vi måste ta dig till sjukhuset hör du det?,frågade han.-Försök och slappna av.

Nån sekund senare tog nån tag i mig och jag lyftes.

-Aaaah,skrek jag,det gjorde ont i hela kroppen.

-Var försiktiga,sa manrösten igen.

    

Natalias persperkitv:

Eric hade precis gått hem och jag satt framför datorn och var inne på facebook. Det tog inte lång tid innan jag fick ett meddelande från Josh bästa kompis, Kalle.

''Har du hört?'' Jag fick en orolig känsla i magen.

''Nej vadå..?''

''Josh, han tappade balansen på motorcykeln och gjorde en volt. Nu är han på sjukhuset!'' Mitt hjärta nästan stannade upp.

''Hur mår han?!''

''Han har ont i nacken, benen och ryggen. En kille där som sa att han var doktor sa att det inte alls var bra.''

''Men herregud!'' Jag satt och svettades. Hur var det med honom egentligen?!

''Du borde hälsa på honom, han skulle nog vilja träffa dig.''

''Vilket sjukhus är han på?!''

Josh persperktiv:

Jag låg i sjukhussängen. Mitt huvud dunkade, hjärtat bankade långsamt. Långsamma röster hördes runt om mig. Steg. Springande skor som sattes ner mot marken. En röst. Jag kunde inte urskilja vems. Rösten skrek, ett högt skrik. En tanke slog mig. Det var Natalia, klart hon skulle komma. Jag gjorde ett försök att lyfta huvudet men föll snabbt tillbaka. Så öppnade jag ögonen och tittade på henne. Hon försöka komma fram till mig men en sjuksköterska höll henne undan.

''Jag älskar dig Nat'' tänkte jag.

Natalias persperktiv:

- Du fattar ju inte! nästan skrek jag åt tjejen som höll mig undan. -jag måste få prata med honom! Tårarna rann nerför kinderna och jag tittade på Josh där han låg halvt medvetslöst.

- Nu får du gå härifrån, sa tjejen och tog ett kraftigt tag om min arm och gjorde ett försök att dra mig ut, men jag slingrade mig ur hennes grepp. Så sprang jag fram till Josh och höll om honom.

- Ta det bara lugnt, snyftade jag. -du kommer bli bra Josh, det vet jag, du kommer att bli bra! Han öppnade ögonen för en sekund och stängde dem sen igen. Tjejen var framme vid mig och tog nu ett ännu hårdare tag om min arm och drog iväg mig ut ur rummet.

- Gå din väg, fräste hon och stängde igen dörren. Jag ställde mig vid fönstret, la ansiktet i händerna och grät.

 

Erics persperktiv:

Konstigt, jag hade försökt ringa Natalia men hon hade inte svarat. Jag ville fråga om hon ville hänga med och se en film, men eftersom hon inte svarat hade filmen redan börjat och det var ingen idé att åka iväg till biografen nu. Jag satt och zappade mellan kanalerna på tv:n när jag plötsligt hörde hur någon knackade på dörren. Jag gick och öppnade dörren och Natalia föll i min famn.

- Åh Eric, snyftade hon. -Josh... han är... han är...                                             

Jag höll om henne.

- Josh är vad? frågade jag henne och hon snörvlade till.

- Han är skadad, snyftade hon. -han kan dö, fattar du det?! Han kan dö! Jag drog henne med mig.

- Kom. Vi gick till mitt rum och hon satte sig på sängen. jag satt mig brevid henne.

- Ta det lugnt, sa jag tröstande och hon lutade huvudet mot min axel. Tårarna trängde igenom min tröja och hela axeln blev blöt.

- Han får inte dö! grät hon. -han får inte det! Jag la huvudet mot hennes huvud.

- Han kommer säkert att bli bra, sa jag även fast jag innerst inne inte var säker. Jag kände hur tårarna började komma men höll emot. Jag fick inte gråta, inte inför Natalia. Jag visste inte ens vad som hade hänt. Men det var inte läge att fråga nu, Natalia verkade helt hysterisk. Så istället för att fråga var jag helt tyst. Det enda som hördes var Natalias snyftningar.

Teas persperktiv:

Varför? Varför skulle det vara så? Jag hade precis fått ett samtal av Natalia som hade berättat om Josh. Josh som alltid varit så snäll, varför skulle det hända just honom? Jag hade låst in mig på mitt rum och nu satt jag och stirrade rakt i luften. Mamma och pappa hade kommit och knackat på och frågat vad det var massa gånger men jag hade bara sagt åt dem att gå, dem hade inte med det här att göra. Fan, va komplicerat mitt liv skulle vara då. Och stackars Natalia, hon lät helt gråtfärdig när hon ringde. Var det tvunget att vara såhär?

 

Josh:

Jag låg där i min sjukhussäng och bara tråkade,det ända som gick på tv:n var nyheter och barnprogram.Man hade speciella tider man fick titta på tv och min tid var 14.00-15.30 och då gick det inget bra på tv.

Jag skulle sträcka mig efter mitt vattenglas som stod på mitt väldigt lilla bord bredvid sängen.

Jag sträckte mig och kände en enorm smärta i bröstet.Jag tryckte snabbt på den röda knappen som fanns och in rusande kom sjuksjöterskor och doktorer.

Det kom en ganska ung kille och kollade på maskinen som visade mina hjärtslag.

Smärtan blev bara värre och värre,det var fullt med människor i rummet som försökte hjälpa mig.

De som inte hade nåt och göra stod och lugnade ner mig eller bara stod där.

Natalia:

Eric hade tagit med mig till parken för att få mig i andra tankar,han fick mig verkligen att må bättre och fick mig alltid att skratta.

-Han kommer bli bra,lita på mig,sa han och tog min hand.

-ja...

Jag blev avbruten av att min mobil ringde,jag tog upp den och svarade.

-Hallå?

-Ja,hej är det Natalia jag pratar med?,frågade en ung tjejröst i telefonen.

-Jaa,svarade jag.

-Vad bra,jag ringer angående Josh. Mitt hjärta stannade och jag kände hur det brände bakom ögonlocken.

-Ingen av hans familj svarar så jag antog att det var dig jag skulle ringa till,fortsatte hon.

-Jaa,svarade jag med en darrande röst.

-Joo det är såhär att,Josh fick nyss en väldig smärta i bröstet och...

Jag förstod,jag ville inte höra henne säga det.

-Är du seriös,frågade jag.

-Jag beklagar, men smärtan var så stor att  man hade ingen chans. -Alla doktorer gjorde allt var dom kunde,han var ung och hade ett friskt och fint hjärta men det räckte tyvärr inte,jag e ledsen.

-Okej,tack ändå,svarade jag och la ner mobilen i fickan igen.

-Vem var det,frågade Eric.

Jag kunde inte hålla mig längre,tårarna rann och de ville aldrig ta slut.

-Men herregud,sa Eric och omfamnade mig i hans varma famn.

-Han..han,började jag.

-Sshh du behöver inte,jag förstår,sa han.

Tea:

''Jesus vad mycket kläder'',tänkte jag när jag öppnade dörren till min walk-in-closet.

Även om den var ganska stor så hängde det kläder överallt och allt var en enda röra.

Jag tog ner alla tröjor och började sortera och rensa ut allt som var slitet och de som var för litet.

När jag hade tre tröjor kvar hörde jag att min mobil ringde och jag svarade.

-Tea.

-H-h-han...,hörde man.

-Han vadå?,frågade jag och konstaterade att det var Natalia som ringde.

-HAN ÄR DÖD,skrek hon och brast ut i gråt.

-Herregud Natalia ta det lugnt,sa jag.

-Vad ska jag göra,frågade hon.

-Jag e ledsen Nat men jag vet inte,men du skojar inte vah?.-H-han lever inte?

-Varför skulle jag skoja om nånting sånt här?!,frågade hon och jag kände mig en aning korkad som just frågat det.

1 vecka senare:

Natalia:

Jag stog framför spegeln och kollade på mig själv.

Jag hade på mig en svart klänning med ett skärp i midjan.

Eric hade varit med mig i stort sett hela veckan sen vi fick beskedet att Josh hade gått bort.

Och nu var dagen här,Josh's begravning.

När vi var framme vid kyrkan klev vi ur bilen och gick fram till dit prästen skulle stå och prata.Det var blommor överallt, det var vackert.

Jag såg Tea stå en bit bort med Zach och jag vinkade lite lätt till henne.

Jag tog tag i Erics hand och höll den hårt. Han kollade ner mot mig och log ett litet leende.

Prästen pratade på och sen var det dagt att gå fram för att lämna blommor på kistan.

-Gå du,jag väntar här,sa Eric när vi var ungefär 2 meter ifrån kistan.

-Varför då?,frågade jag och tittade på honom.

-Jag tänkte att det var din stund att vara lite ensam och så?,frågade han.

-Jaa kanske det men jag vill att du ska följa med,svarade jag och ännu en tår rann ner för kinden.

-Om du vill det så självklart,svarade han och tog min hand igen.

Jag gick fram och jag la den röda rosen som jag hade haft med mig på kistan.

    

Vi stod där tysta och bara tittade,jag brydde mig inte om vad folk tyckte eller tänkte,jag grät i ståra floder.

Eric vände sig emot mig och torkade min tårar med sin tumme.

-Allt kommer bli bra,det lovar jag,lita på mig...sa han och pussade mig på pannan.-Jag älskar dig,sa han sedan.

-Jag älskar dig med,svarade jag.

Eric släppte min hand och gick iväg en liten bit ifrån kistan och graven.

Jag tittade mot honom men vände mig sedan mot kistan igen.

-Jag älskar dig med Josh,sa jag tyst och log lite för mig själv.

Jag gick till Eric igen och han kramade mig,länge.

-Tack för att du följde med,sa jag och tittade in i hans ögon.

Han svarade inte utan log bara mjukt till mig och vi gick mot bilen.

Både Eric och Tea följde med mig hem. Där hemma bytte jag om, fortfarande med tårar som letade sig fram. Han var borta nu, för alltid. Jag skulle aldrig få se honom igen. Ingen av oss tre sa något, vi satt mest och höll om varandra.

- Ingen mer får någonsin försvinna, sa jag. -det klarar jag inte av. Tea kramade om mig.

- Jag ska aldrig försvinna, sa hon. -det lovar jag. Eric ville inte visa det men jag såg att han också satt och grät lite.

- Vi kan åka iväg och hyra en film, sa han, mest för att lätta upp stämningen.

- Visst, sa Tea. Dem båda reste sig upp och gick. Men så vände sig Tea om och tittade på mig där jag satt kvar på sängen.

- Ska du inte med? frågade hon.

- Nej, sa jag och försökte låta stadig på rösten. -jag vill vara själv en stund.

Direkt när jag hört dörren stängas igen tog jag upp min dagbok som låg längst in i byrålådan. Så slog jag upp första sidan, jag hade bara skrivit en sida och det var för tre år sen, i sjuan:

Jag var med Josh denhär helgen igen. Han är så underbar och så rolig. Han drog ett skämt idag och jag skrattade så jag höll på att dö. Vi var i djurparken och tittade på alla djur. Våra favoriter var aporna, vi skrattade hela tiden åt hur dem svingade sig fram och tillbaka och hur dem gick. Josh är så rolig. Jag önskar att den dagen kunde vara för evigt. Men den är fakktiskt redan slut.

Jag log lite smått. Jag kommer ihåg den dagen så väl. Vi hade så kul, där med aporna. Och vi skrattade så vi höll på att dö. Dö.. Jag tog upp en penna och började skriva på nästa sida:

Idag var det begravning. Josh gick bort på grund av hjärtat, och jag har gråtit floder. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Man tänker inte på att man kan dö vilken dag som helst, man tänker att; varför skulle det hända  just mig? Men en dag händer det. Det oväntade. Och om man inte är beredd på det är det svårt att ta sig över sorgen. Josh, även fast du inte finns här finns du alltid i mitt hjärta.

Tea's perspektiv:

Teo hade tagit med mig ner till stranden,jag bodde bara 1 kilometer ifrån stranden så det var ju inte så långt.

-Kom,vi sätter oss på den där bänken,sa Teo och pekade.

Vi satte oss på bänken med ett överdrivet långt avstånd från varandra.

Teo flyttade sig närmare.

-Du e så fin i ditt ljusa långa hår,och varje gång jag tittar in i dina ljusblåa klara ögon så smälter jag nästan,varje gång jag ser dig le,så är jag automatiskt tvungen att le,sa han och kollade allvarligt på mig.

-ehm...,började jag.

-Du behöver inte säga nåt,men du ska veta att om du ångrar dig så finns jag här.

-okej,tack,antar jag,sa jag och reste mig  upp.-Hejdå

Jag vände mig om och började gå hem.

-Nej vänta,skrek Tea bakom mig.-Jag höll på att glömma det här.

Han gav mig ett vitt kuvert som det stod Tea på.

-Öppna det inte förräns du e hemma och ensam.

-Okej,hejdå.

Natalia:

Jag satt inne på Teas rum och kollade nervöst på klockan och konstaterade att det var 45 minuter kvar tills jag skulle möta killen vid Cecie's.

-Hallå,skrek Tea nerifrån och man hörde snart fotsteg i trappen.

Dörren öppnades och in kom Tea.

-Vad gjorde ni,frågade jag.

-Äsch inget egentligen,svarade hon.

Om jag ville komma till Cecie's i tid , så var jag tvungen att gå nu.

Men vad skulle jag säga till Tea?

-Ehm,ska jag gå och handa nåt,frågade jag och kollade mot Tea.-ska ändå ta en promenad.

-Nae det tror jag inte,hurså,svarade hon.

-Nee inget men jag går ut ett tag då,sa jag och skyndade ut lite snabbt.

-Ses sen då,hörde man Tea skrika från rummet.

Nu stog jag utanför caféet och väntade.

-Natalia,sa nån bakom mig.

Jag vände mig om och mötte ett par hasselbruna ögon.

-Jaa,svarade jag och höll på att smälta.Han var verkligen söt.

-Okej vad bra,för det hade ju varit lite pinsamt om jag kanske skulle fråga den där tjejen där borta och du stog här och såg och hörde allt,jag menar...det skulle ju va en bra start,sa han och skrattade lite.

-Haha,jaa,svarade jag lite nervöst.

-Jag heter Eric föressten,sa han och sträckte fram handen.-ska vi gå in,sa han sedan.

-Jaa visst,svarade jag och log lite.

-Oj det var mycket folk här men vi kan väl köpa något och ta med det till parken där borta,sa han när vi kommit in till caféet.

-Jaa det kan vi väl göra,svarade jag.

Vi beställde varsin choklad och muffin och trängde oss sedan ut från caféet.

-Det var inte liite folk där inne,sa han och skrattade lite tyst medans vi gick mot parken.

-Jag måste erkänna att du är sötare i verkligheten än på bild,sa han när vi satte oss på parkbänken.

Jag rodnade och kollade ner i marken.

-Haha,jag älskar när tjejer blir generade,sa han.-berätta lite om dig själv,fortsatte han.

-Okej,ehm när jag var liten så föddes jag i Los Angeles men senare var jag tvungen att flytta till min pappa som då bodde i Australien,jag var fem år då.

-Okej,fortsättt,sa han.

-Men på min första dag som ny elev på dagiset och pappa hade precis lämnat mig så åkte han vidare till jobbet men han kom inte långt innan han råkade ut för en allvarlig bilolycka...,fortsatte jag och jag kände en tår ner för min kind.-och han överlevde inte.

-Oj jag e ledsen,sa han och omfamnade mig i en varm stor kram.

Vi satt och pratade till sent på kvällen och jag hade fåt veta massor om han och hans liv.

Tea:

Jag hörde hur dörren öppnades ute i hallen och jag reste mig från soffan,jag vinglade till av trötthet eftersom jag hade varit tvungen att stanna uppe och vänta på Natalia så hon kunde komma in eftersom hon inte hade några nycklar.

-Var har du varit?,frågade jag trött.

-Aaaaaah,fy fan tea vad du skrämde mig,sa hon och pustade ut.

-Haha du skulle sett din min,sa jag och vek mig av skratt.

-Sluta,det var inte kul, sa hon och försökte att inte börja skratta.

-Nej men seriöst var har du varit?,frågade jag när jag samlat mig.

-Berättar imorgon,svarade hon och log ett snett leende.-nu ska vi sova,du ser ut att behöva det,sa hon sedan och syftade på mig.

-Ha-ha,svarade jag och började gå upp för trappan mot mitt rum.

''Shit,jag glömde läsa brevet från Teo'',tänkte jag...

Skrivet av Emma!

Jag ville oxå tacka trude för kommentarerna! och att jag hoppas meningen när Teo beskriver Tea blir bra;)

Ville oxå säga att vi kommer börja skriva nutid i nästa del.

Kommentera nu!<3