''Nu kommer det'', tänkte jag. ''Nu vet han att det var jag.'' Men istället frågade han;

- Är det svårt det som händer med din syster? Jag nickade lite.

- Mm.. mumlade jag. -precis, det är jättesvårt..

Lee:

Polisen tittade på mig med en genomträngande blick.

- Vad hände igår? frågade han.

- Det var faktiskt idag, bara väldigt tidi... började jag men han avbröt mig.

- Hur som helst, sa han. -vad hände?

- Jag vet inte! utbrast jag och slog ut med armarna.

- Vadå, var du full? frågade polisen.

- Nej! sa jag. -för det var inte ens jag! Till min förvåning skrattade han. Han skrattade?!

- Vadå? frågade jag irriterat.

- Du ska inte tro att det är så enkelt, skrattade han. -att skylla på någon annan, det hjälper dig inte. Dessutom såg Clarie att det var du.

- Clarie? upprepade jag.

- Tjejen som såg allt, förklarade han och skakade på huvudet. -det är ingen idé att skylla på någon annan.

- Men det var Felicia, min enäggstvilling! sa jag argt. -vi ser exakt likadana ut, vi är ENÄGGSTVILLINGAR!

- Skyller du allt på din syster? frågade polisen.

- Det var hon! utbrast jag. -det var hon, inte jag. Jag tog limon hem vid cirka halv 1 men hon ville vara kvar så jag lät henne vara kvar. Det var inte jag som gjorde det, det var hon! Jag var inte ens vid discot klockan halv 2, då låg jag och sov!  Mannen suckade.

- Det är riktigt lågt att skyl... sa han.

- Men jag talar sanning! utbrast jag argt. Då blev han plötsligt allvarlig.

- Vad hände på den kvällen? frågade han.

- Jag vet inte! sa jag.

- Vad hände? frågade han igen.

- Jag åkte hem och.. Det var ju Felicia! nästan skrek jag åt honom. Han suckade djupt.

- Det verkar som om du håller fast vid det, sa han. -då var vi klara, du får väl hålla fast vid att det inte var du. Så fort han låst upp dörren gick jag ursinnigt därifrån. Jag skulle allt få Felicia att erkänna, det måste hon göra!

Felicia:

Jag satt med mamma och en polis på ett kontor och väntade på Lee. Så plötsligt kom hon in genom dörren och såg riktigt irriterad ut.

- Sätt dig, sa polisen och hon satte sig på stolen brevid mig. Jag stirrade på polisen framför oss och kände Lees blick i sidan på mig.

- Jaha, då är det såhär att vi har pratat med er båda, och jag har nedskrivet på papper här vad som sagts, sa han och tog upp pappret han hade framför mig och började läsa;

Felicia berättade händelsen såhär:

Jag tog limon hem cirka halv ett själv. Lee hade så roligt och ville stanna kvar och dansa så jag lät henne stanna. Väl hemma somnade jag.

Jag kände hur Lees blick borrade sig in i min axel. Klart hon var arg men.. Jag hade inte förväntat mig att hon skulle vara så arg, hon måste väl förstå hur det är för mig? Så fortsatte polisen läsa;

Lee berättade händelsen såhär;

Det var Felicia som gjorde det. Vi är enäggstvillingar och därför såg inte flickan skillnad på oss. Men det var inte jag, jag är helt oskyldig för det var Felicia som stannade. Jag åkte hem med limon klockan halv 1 och lämnade Felicia på discot.

Så tittade han på oss båda.

- Tja, någon ljuger det är det enda jag kan säga, sa han.

- Varför kan ingen tro på mig?! ubrast Lee. -asså det var inte jag, det var Felicia som var där i gränden, det var shon som skadade mannen! Jag tittade chockat på henne.

- Nej jag.. mumlade jag.

- Snälla Felicia, bad Lee. -berätta nu, döm mig inte för något jag inte har gjort! Jag svalde.

- Men... mumlade jag. -det var ju du..

- Men åhhh! utbrast Lee. -mamma, du vet att det var jag som kom hem igår klockan ett, jag hälsade ju till och med på dig! Mamma ryckte lite på axlarna.

- Gumman jag vet inte.. sa hon. -ni är så otroligt lika, ni låter likadant också. Jag trodde faktiskt att det var Felicia som kommit hem.

- Brukar jag vara uppe och festa? frågade Lee.

- Nej, sa mamma.

- Precis! utbrast Lee. -där har ni det, jag gillar egentligen inte att festa men det gör Felicia!

- Det är inget bevis för att det inte var du, sa polisen. Lee struntade i honom och vände sig mot mig.

- Felicia, sa hon. -kan du titta mamma i ögonen och säga att det var jag som stannade kvar, att det var jag som gick in i gränden och jag som skadade  mannen? frågade hon. Men innan jag hann svara tillade hon lite elakt;

- Eller så kan du ju bara visa ditt enorma blåmärke på din fotled från när mannen tog tag i dig.

Av Isabelle! Kommentera gärna:)