- Haha, Richard var lite sur, skrattade hon. -ni skulle ha hört honom, ''min dotter måste ha dig på sitt kalas, jag tycker verkligen du borde ta bättre hand om dina fans!'' Hon skrattade högre.

- Asså herregud Felcia, skrattade hon. -du får inte svara på mina samtal, men.. asså shit, detdär var faktiskt kul!

 

Lee:

Jag satt på mitt rum och kollade i almenackan. Jag hade fullt upp, särskilt eftersom jag skulle släppa skivan om två veckor. Jag behövde verkligen åka till studion och få den fixad. Men innan det så ville jag vara hemma med familjen. Ändå blev det inte så mycket tid över till familjen, jag var mycket med Melissa och Felicia hängde med någon gång ibland men jag var inte mycket med mamma och pappa...

Jag la undan almenackan och la mig raklång i sängen. Jag hade lust att bara ligga där och inte göra någonting men jag hade annat att göra. Det kanske var bäst att sticka till studion nu och få detdär fixat? Jag bestämde mig för att åka dit och ringde efter limon.

Felicia:

Limon bromsade utanför huset. Lee skulle iväg, synd för jag ville verkligen vara med henne. Jag gick till hennes rum och fick syn på henne där hon stod framför spegeln.

- Man måste ju se bra ut? frågade jag. Lee log.

- Jaa, särskilt när någon tar kort vart man än går, sa hon och tittade på sig själv i spegeln.

- Limon har kommit, sa jag och hon slet blicken från spegeln.

- Vad bra, sa hon och började gå mot hallen.

- Vart ska du? frågade jag.

- Till studion, sa Lee och tog på sig skorna.

- Kan jag föja med? frågade jag. Lee verkade lite förvånad men sa;

- Visst, men skynda dig.

Lee:

Jag stod i studion med hörlurarna på mig och micken framför mig.

- Okej nu tar vi det från början igen, sa Ken.

- Okej, sa jag och musiken började spelas från början och jag började sjunga.

''If someone says you can't, you can always take a chance. What's happend no one knows, but you have to risk for win.''

- Nej, vi tar om detdär, sa Ken. -det blev lite...

- Falskt? frågade jag.

- Nej det vill jag inte säga, sa Ken. -det blev bara lite du vet..

- Okej jag fattar, sa jag. -vi kör om bara. Så harklade jag mig och musiken startade igen. Så började jag sjunga igen. Och igen, och igen, och igen och sen åter igen. När Ken tillslut sa att det blev bra var jag helt hes och hade inte alls lust att sjunga mer.

- Kan vi ta en paus? frågade jag.

- Visst, sa Ken. -jag tror du behöver det.

- Mm tack, mumlade jag och tog av mig hörlurarna och gick ut till Felicia som satt brevid Ken.

- Ska vi gå och dricka något på cafeét här borta? frågade jag.

- Visst! sa Felicia och reste sig upp.

Det var ganska lite folk på cafeét och det var rätt skönt. Jag beställde en varm choklad och Felicia ett glas jucie. Snart kom servitrisen och skulle ge oss våran dricka. Så tittade hon länge på mig innan hon utbrast;

- Men herregud, du är ju... Du är ju Lee! Jag nickade och log.

- Japp, det är jag, sa jag och tittade mot den chockade servitrisen.

- Kan jag få en autograf? frågade hon ivrigt.

- Självklart, sa jag och tog upp ett papper och en penna jag hade i fickan (en vana jag har att alltid ha med mig papper och penna för att skriva autografer) och sen skrev jag mitt namn och räckte till henne.

- Oj, tack så mycket! sa hon och tog emot den och la ner det i en ficka i hennes förkläde. Så la hon ner chokladen och jucien och gick sin väg med ett stort leende på läpparna.

- Asså fatta hur lycklig du är, sa jag.

- Vadå då? frågade Felicia.

- Mina fans köar i timmar bara för att se mig men du behöver bara stanna hemma så får du se mig, sa jag. Felicia fnyste.

- Åh, sa hon. -jag är såååå lyckligt lottad!

- Du borde vara glad, sa jag.

- Jag är glad, sa Felcia.

- Det märks ju, sa jag ironiskt.

- Tyst med dig, sa Felicia. -jag är så lyckligt lottad som har en så bra syster som du. Jag skrattade åt henne.

- Åh Felicia, sa jag. -du får mig alltid att skratta, vad skulle jag gör utan dig?

                                                  
                                                

Av Isabelle:)

- Vad är viktigare än dina fans? frågade Richard.

- Min familj, fräste jag.

- Men snälla Lee, bad Richard.

- Fattar du inte att jag tröttnar ibland?! nästan skrek jag. -alla håller på och klagar, kan ni låta mig vara ifred någon gång?! Sen la jag på. Så slog det mig en tanke. Jag kanske inte borde ha sagt så..

 

Lee:

När Melissa och jag var klara i gallerian så funderade vi på vad vi skulle göra nu.

- Så vad vill du hitta på? frågade Melissa.

- Det spelar ingen roll, vad vill du? frågade jag. Melissa svarade inte utan pekade bort en man med en kamera lite längre bort.

- Paparazzi, viskade hon.

- Kom, sa jag och drog henne med mig. -vi går hem. Vi började gå mot utgången men så kom en blixt bakom oss.

- Lee, le lite nu då! sa mannen som tagit kortet. Jag vände mig om, log ett fejkleende och gick ut med Melissa i släptåg.

- Dendär bilden kommer va i tidningen nästa dag, suckade jag.

- Hoppas inte jag är med! sa Melissa. Hon hade komplex över sin mage och det minsta hon ville var att hela världen såg henne.

- Sluta nu! sa jag. -du är jättefin och det vet du! Melissa log.

- Tack, sa hon. -detsamma.

- Hmm, ska jag ringa efter en taxi eller ska jag ringa efter Thomas? frågade jag.

- Thomas? upprepade Melissa.

- Mm, min chaufför, sa jag. -han som kör limon.

- Aha, sa Melissa. -ska vi ta en taxi? Limo drar till sig så mycket uppmärksamhet.

- Okej, sa jag och stoppade handen i fickan för att ta upp mobilen.

- Jag glömde mobilen hemma.. sa jag. -kan jag låna din?

- Det är klart, sa Melissa och gav mig hennes mobil. Jag slog numret till taxin och tio minuter senare stod en taxi där för att köra oss hem.

Felicia:

Jag var faktiskt nervös. Nervös för att Richard skulle skälla ut Lee för att hon.. Äum jag, hade sagt sådär. Vad skulle han säga?,

''Jag vet att det var du som pratade, det lät precis som du och det måste ju vara du om du nu inte har någon tvillingsyster eller något som låter likdant?''

Och då skulle Lee tänka,

''Det var Felicia som sa så!''

Då kanske hon skulle bli jättesur... Herregud, vad hade jag gjort?!
Men nu överreagerade jag. Hennes karriär skulle ju inte vara över bara för att jag sagt sådär? Och hur stor var chansen egentligen att Richard skulle säga just sådär? Hur stor var chansen egentligen att han skulle skälla ut Lee? Okej, jag måste ta det lungt! Då öppnades dörren och Lee kom in med Melissa bakom sig. Jag gick ut i hallen.

- Hej Lee! sa jag. -hur har du haft det..?`

- Bara bra, sa Lee. -hur har du haft det?

- Joo.. Bara bra, ljög jag. -det har inte hänt något speciellt.

- Okej, sa Lee. -det var ju bra, antar jag.

- Du kan ju vara med oss istället för att sitta i ditt rum ensam, sa Melissa.

- Ja, du får gärna vara med oss, sa Lee.

- Okej, sa jag. -visst, vad ska ni göra?

- Jadu.. sa Melissa. -har ingen aning.

- Vi kan ju... började Lee men bev avbruten av att hennes mobil ringde.

- Just det, min mobil, sa Lee. -har det ringt någon Felicia?
- Nej.. mumlade jag. Lee gick iväg till sitt rum för att svara.

- Hej Richard! hörde man hur Lee sa glatt. -vadå.. vad menar du? Nej jag har inte.. Nej.. Joo men då kan jag.. Vadå, jag har inte sagt.. Jaha, okej. Så la hon på och kom ut till oss igen. Jag kände hur jag blev helt röd i ansiktet. Nu kom det, nu skulle hon bli skitförbannad. Men istället för att skrika på mig skrattade hon.

- Haha, Richard var lite sur, skrattade hon. -ni skulle ha hört honom, ''min dotter måste ha dig på sitt kalas, jag tycker verkligen du borde ta bättre hand om dina fans!'' Hon skrattade högre.

- Asså herregud Felcia, skrattade hon. -du får inte svara på mina samtal, men.. asså shit, detdär var faktiskt kul!

                                                  
                                                 

Av Isabelle ;)

Utanför stod min bästa vän Melissa med ett stort leende på läpparna.

-Melissa,utbrast jag och gav henne en hård kram.

-Du är hemma,sa hon och skrattade lite åt mitt beteende...

 

Lee:

Så snart jag ätit upp mackan gjorde jag och Melissa det vi älskade mest, vi åkte till shoppingcentret och shoppade. Jag hade på mig ett par stora svarta glasögon och en solhatt för att dölja att det var jag. Jag älskade mina fans, men jag ville kunna vara utomhus utan att bli påhoppad av paparazzis.

- Vart går vi först? frågade Melissa.

- Jag vet inte, det finns så många ställen! sa jag och tittade mig omkring.

- Vi kan gå och kolla på skor först? frågade Melissa. -jag behöver ett par nya skor.

- Klart vi kan, sa jag och så gick vi mot skoaffären.

Tillslut hade Melissa hittat ett par bruna remskor i hennes storlek och vi gick för att betala.

- 29 dollar, sa hon i kassan.

- Oj.. sa Melissa med en besviket blick. -så mycket har inte jag med mig.

- Ta det lungt, sa jag och höll fram mitt kreditkort. -jag betalar.

- Nej, jag behöver inte ha skorna, sa Melissa. -jag hittar några billigare.

- Ta det lungt, sa jag. -klart jag ska köpa något åt dig, jag har inte träffat dig på flera månader! Melissa skrattade lite.

- Okej då! sa hon. -men nästa gång köper jag åt dig!

- Det behövs inte, sa jag. -ta skorna nu så går vi och käkar någonstans.

Det fick bli hamburgebaren, vi brukade ofta äta där och satt jämt vid fönsterbordet om det var ledigt. Jag beställde en liten hamburgare och en milkshake och Melissa beställde en stor hamburgare och en cola.

- Hur orkar du äta upp en såndär? frågade jag och tittade menande på den enorma hamburgaren Melissa nyss fått.

- Hur blir du mätt på dendär? frågade Melissa och menade min lilla (jag tyckte den var lagom!) hamburgare som jag nyss fått.

- Haha, sa jag. -den är faktiskt lagom.

- Det är därför du är så smal, sa Melissa. -du äter ingenting!

- Gör jag visst! sa jag. -plus att jag är faktiskt inte så smal som alla tror.

- Det finns bilder på dig överallt och du är alltid lika smal, alltid lika perfekt och du försöker övertala mig om att du inte är smal? frågade hon.

- Nästan alla bilder på mig är datagjorda, alltså dem har fixat massor i datorn på bilderna innan dem har lagts ut som reklam o massor, sa jag. -du ska veta att jag är inte så perfekt.

- Okej, okej, sa Melissa. -jag vet att bilderna inte är så riktiga, men jag är ändå avundsjuk på ditt utseende. Du är så sjukt söt!

Felicia:

Jag satt hemma och kollade lite på datorn. Jag var ensam hemma, Lee hade dragit till gallerian med Melissa och mamma och pappa hade åkt iväg till mammas vän. Så hördes en av Lees egna låtar Want to have you here. Jag visste att det var Lees ringsignal på mobilen, hon måste ha glömt den hemma. Jag reste mig upp och gick till hennes rum och fick syn på mobilen som vibrebade och lät. Så kom jag på en grej. Lee och jag lät nästan likadant, om jag svarade skulle den som ringde inte höra någon skillnad. Eller? Jag kunde ju ta reda på det! Jag tog upp mobilen och svarade.

- Hej dethär är Lee!

En mörk röst i andra änden.

- Hej Lee, dethär är Richard från skivbolaget, sa rösten. -joo jag har en fråga bara..

- Är det om skivan? frågade jag. Jag visste att Lee skulle släppa en ny skiva snart.

- Nej, det är så att min dotter har kalas nu på söndag och hon verkligen älskar dig, sa Richard. -det vore så kul om du kunde komma förbi en stund och bara sjunga en låt för henne? Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag hade ju ingen aning om Lee skulle göra något på söndag. Men jag antog att hon ville vara hemma med mig och mamma och pappa.

- Nej, jag har fullt upp, sa jag.

- Snälla Lee, sa Richard. -det skulle betyda så mycket.

- Men jag har viktigare saker för mig, sa jag och blev lite irriterad av att han inte fattade ett nej.

- Vad är viktigare än dina fans? frågade Richard.

- Min familj, fräste jag.

- Men snälla Lee, bad Richard.

- Fattar du inte att jag tröttnar ibland?! nästan skrek jag. -alla håller på och klagar, kan ni låta mig vara ifred någon gång?! Sen la jag på. Så slog det mig en tanke. Jag kanske inte borde ha sagt så..

                                                  

                                                

Av Isabelle! Ska försöka uppdatera mer, men som sagt, det är faktiskt sommarlov så nu tycker jag ni läsare ska vara ute istället för att sitta vid datorn! ;)

Jag suckade för mig själv. Han skulle också tro jag var Lee, så skulle han ta massa kort och dem skulle bli publicerade i någon skvallertidning nästa dag. Ibland blev jag nästan lite arg. Visst, Lee hade valt att leva såhär, men jag? Jag råkade ut för allt som Lee råkar ut för men vad gör jag? Nej, precis, inget. Jag lever ett normalt liv, är en normal tonåring men ändå blir jag påhoppad av paparazzi! Jag gick mot honom i snabba steg. Så fick han syn på mig och tog snabbt ett kort.

- Jag är inte Lee, sa jag irriterat och öppnade grinden och gick in.

 

 

 

 

Felicia:

När jag kom in i huset så hörde jag hur Lee pratade inne i sitt rum.

''Tack för allt stöd ni gett mig och bla bla bla'',hörde man där innifrån.

Jag var så less på alla som tog fel på mig och Lee!

Jag tog fram en tidning där det stod lite om hårfärgning och vad det innebar.

Jag kollade på några färger och hade bestämt mig att från min mörkbruna färg jag hade nu,färga det blont.

''Ingen tar väl fel på oss om jag blir blond?'',tänkte jag

Jag bestämde mig för att berätta det för Lee.

Jag knackade på dörren och det hördes ett ''kom in''.

-Hej,sa hon.

-Hej,du jag har tänkt på en sak,sa jag.

-Okej,vadå?

-Nu när jag var ute så kom det fram en tjej som trodde jag var du och frågade om en autograf,och om jag tänker efter så händer det nästan varje dag,eller så har jag paparazziz efter mig,sa jag.

-Jag är trött på det!-så jag har bestämt mig för att färga håret,det ska bli blont nu!,fortsatte jag.

Lee kollade förstående på mig innan hon sa:

-Nej men gud,du får ju inte färga håret!

-Men vad ska jag göra då,jag är trött på att alla tror att jag är du!

-Jag vet,jag är ledsen men...

-Men vad?!,halvskrek jag.

-Jag får väl snacka med pressen eller nåt,mummlade hon.

Lee.

Innan jag hade somnat igår så tänkte jag på det Felicia hade sagt,att alla tar fel på mig och henne.

Visst,det är sant men att hon tyckte det var så jobbigt visste jag inte.

Jag kollade ut genom fönstret innan jag gick till min walk-in-closet och tog fram en passande outfit till vädret.

Det var ganska soligt så det fick bli ett par höga midjeshorts med en slapp t-shirt och några smycken.

Jag gick ner och satte mig vid bordet som var dukat med frukost.

-Godmorgon,sa mamma och pussade mig i pannan.

-Godmorgon,svarade jag.

Snart hörde man tunga steg i trappan och in genom dörröppningen kom Felicia med pyjamas och håret stod åt alla håll.

-Haha,godmorgon monster,skämtade jag.

-Ha-ha,svarade hon och gjorde en grimas.

-Godmorgon gumman,sa mamma med ett skratt till Felicia

När jag hade gjort iordning en macka och skulle precis ta en tugga så plingade det på dörren.

-Öppnar,svarade jag och la ner mackan på underlägget.

Jag låste upp och tryckte ner handtaget och öppnade sakta dörren.

Utanför stod min bästa vän Melissa med ett stort leende på läpparna.

-Melissa,utbrast jag och gav henne en hård kram.

-Du är hemma,sa hon och skrattade lite åt mitt beteende...

--------------------------------------------------------------------------------

Sååå,nu är del 3 ute.

Jag ska inte komma med ursäkter för dålig uppdatering utan vi rullar bara på.

Men en liten grej,eftersom det är sommarlov så kommer det bli lite dåligare uppdatering men vi kommer göra så gott vi kan!

Kom gärna med tips!

Kommentera?

- Vi tar det sen, sa Lee och viftade med handen. -kom igen, jag kom nyss hem. Så kände hon lukten och sa glatt;

- Mums, det luktar underbart mamma!

 

Lee:
 

Efter maten följde jag med Felicia till hennes rum.

- Vad ska vi göra här? frågade jag när vi satt där nere.

- Inget speciellt, jag tänkte bara att eftersom du varit borta så... sa hon.

- Naw, du har saknat mig! utbrast jag.

- Har jag väl, sa hon och suckade. -det är kul att du är hemma i alla fall. Jag reste mig upp och gick fram till hennes skrivbord. Där låg massa skolböcker.

- Hur går det i skolan då? frågade jag.

- Joo bara bra, sa Felicia. -fast det är så jävla tråkigt..

- Säg inte så, sa jag. -önskar att jag kunde vara hemma och plugga med dig. Felicia skrattade.

- Eller hur? frågade hon. -för du har ju ett såå tråkigt liv!

- Det vet inte du, sa jag.

- Du åker omkring och sjunger med skrikade fans runt omkring dig, verkligen tråkigt! sa hon med en sarkastisk röst. Jag tog en kudde upp en liten nalle som satt på skrivbordet och kastade på henne.

- Tyst med dig! sa jag och skrattade. Felcia tog upp en kudde från sängen.

- Du kan vara tyst! sa hon och kastade den på mig.

Felicia:

När Lee tillslut hade gått ut ur mitt rum låg det saker överallt. Men jag orkade inte städa, inte nu. Så jag gick ut ur mitt rum jag också och ropade på våran siberian husky, Nelly. Hon kom springande nerför trappan.

- Jag går ut med Nelly, Lee ska du med? ropade jag.

- Nee, ropade Lee tillbaka. -jag ska fixa med annat.

- Okej, sa jag och tog på Nelly kopplet och gick ut. Det var ganska kall ute, jag huttrade till och gick längst den långa gången ut mot gatan.

 

Så öppnade jag grinden och gick ut. Jag hade knappt hunnit 20 meter innan en flicka kom springande emot mig. Hon tittade på mig med stora ögon och letade efter någonting i fickorna.

- Oh, jag.. Jag älskar dig! Asså inte så.. Jag.. Asså vänta, jag har något som du kanske kan skriva din autograf på, stammade hon.

- Jag är inte... började jag men flickan avbröt mig.

- Din musik äger, det måste jag säga också! sa hon och tog upp en knöglig papperslapp ur fickan.

- Jag är inte Lee, sa jag. Hon såg inte ut att förstå först men så såg hon lite besviken ut.

- Du ser ut som henne, sa hon.

- Jag är Felicia, hennes enäggstvilling, sa jag. -vi ser nästan exakt likadana ut.

- Okej.. sa flickan och la tillbaka lappen. -men hälsa till Lee, hälsa från Linnea och hon får gärna hälsa på, jag bor på...

- Jag hälsar, sa jag och gick därifrån med snabba steg. Kanske var jag otrevlig mot Lees fans men jag fattar inte hur hon orkar. Dem är överallt och hela tiden blandar dem ihop mig och Lee. Sen Lee fick sitt genombrott har jag inte kunnat gå någonstans utan att ett fan kommer. Som sagt, jag fattar inte hur hon orkar. Jag gick en kort bit och snart vände jag, jag hade inte lust att gå långt. När jag inte hade långt kvar hem såg jag en paparazzi stå utanför grinden och kolla in. Jag suckade för mig själv. Han skulle också tro jag var Lee, så skulle han ta massa kort och dem skulle bli publicerade i någon skvallertidning nästa dag. Ibland blev jag nästan lite arg. Visst, Lee hade valt att leva såhär, men jag? Jag råkade ut för allt som Lee råkar ut för men vad gör jag? Nej, precis, inget. Jag lever ett normalt liv, är en normal tonåring men ändå blir jag påhoppad av paparazzi! Jag gick mot honom i snabba steg. Så fick han syn på mig och tog snabbt ett kort.

- Jag är inte Lee, sa jag irriterat och öppnade grinden och gick in.

Lee:

Jag hade precis satt mig på planet och var påväg att lyfta,jag var påväg hem till New york.

 

Redan när jag var liten så vissta jag vad jag ville bli,sångerska.

Min dröm slog in när jag satt och åt frukost en dag,telefonen ringde och mamma kom senare in i köket och sa att jag skulle provsjunga för en kille.

Sen har vi ju min enäggstvillingsyster Felicia,hon vet inte riktigt vad hon vill...

Men tillbaka till verkligheten,jag hade precis haft en konsert i London och nu var jag ju somsagt påväg hem.

Det ska bli lite skönt att komma hem efter att varit borta i 4 månader,av turnering.

Men nu var turnén slut och nu väntade ett sommarlov!

Felicia:

Det var två dagar kvar av skolan och som läxa tills imorgon skulle man skriva om sig själv,sin familj och så.

Jag tog fram papper och penna och började skriva:

Jag och min 2 minuter äldre enäggstvilling Lee föddes den 21 juni 1994.

Lee visste redan som liten vad hon ville bli och som alla andra drömmande ungar så fick hon som hon ville.

Hon blev känd som sångerska...

 

Jag skrev så långt innan det tog stopp och jag inte visste vad jag skulle skriva.

Jag hade aldrig varit den tjejen som alltid var lydig och hängde med på lektionerna,jag fick oftast skäll av lärarna av att jag pratat för mycket.

Men allt var bara jobbigt och folk är så falska,de flesta vill bara vara med mig för att träffa Lee.

Men den tjej som aldrig skulle göra något sånt är Summer,hon och jag har alltid häng ihop sen lekis.

Så fick jag för mig att skriva lite om det som jag nyss tänkt på.

Vi lever rikt och jag går i en bra skola, med många vänner, cirka 80% är falska. Många vill vara vän med mig för att få träffa Lee. Alla har väl hört talas om henne, den kända sångerskan Lee ? Det är kul att ha en känd syster men också väldigt jobbigt. Fast det är klart att jag älskar henne, hon är som den perfekta systern. Jag har en bra familj, jag älskar dem alla och skulle inte byta dem mot något i hela världen.

Så la jag ifrån mig pennan. Det borde räcka med text nu, även om min engelska lärare aldrig var nöjd. Så la jag tillbaka alla papper i väskan och slängde mig på sängen. Så tog jag upp en gammal tidning jag hade lagt under sängen och började läsa lite.

Lee:

Jag tryckte på den röda knappen på väggen i planet. Min servitris Sita kom med sin vagn rullande till soffan där jag satt ihopkurad.

- Ville du ha något Lee? frågade hon med ett söt leende.

- Har vi någon cola kvar? frågade jag. Sita kollade i vagnen och sa:
- Nej tyvärr så har du nog redan druckit upp allt.

- Jaha.. Jag suckade trött.

- Vad är det med dig? frågade Sita.

- Jag är bara trött, sa jag. -jag längtar efter min familj. Sita tittade på mig med en blick av medlidnad.

- Försök att sova, sa hon och gick tillbaka med vagnen. Jag insåg att jag nog borde sova, så jag tog tag i kudden som låg en bit bort och la den närmare mig innan jag la mig ner med huvudet mot den.

Felicia:

Mamma hade gjort iordning en fin middag där uppe. Vi väntade alla på att min kära syster skulle komma hem. Jag saknade henne faktiskt och dessutom behövde jag en autograf av henne. Jag hade lovat min falska vän Sarah att fixa en autograf från Lee och nu hade hon börjat bli otålig.

Så kom en stor svart bil körande utanför. Självklart kom Lee i limo, självklart. Jag reste mig upp från soffan och stängde av tv:n. Så öppnades dörren och Lees välbekanta röst hördes.

- Hallå, nu är jag tillbaka! Jag hörde hur mamma släppte allting och sprang ner för att krama om Lee. Jag själv kunde inte heller låta bli att springa ner för att säga hej. Lee stod och kramade om mamma när jag kom ner. Så fick hon syn på mig och släppte hon mamma och gick fram till mig.

- Hej Felicia! sa hon och kramade om mig också. -shit va länge sen det var!

- Mm, mumlade jag och stod där stelt.. (Jag är inte så bra på att visa känslor..) Så höll jag fram ett foto på Sarah.

- Jag lovade Sarah att du skulle signera denhär, sa jag.

- Vi tar det sen, sa Lee och viftade med handen. -kom igen, jag kom nyss hem. Så kände hon lukten och sa glatt;

- Mums, det luktar underbart mamma!

 

-Nej men seriöst var har du varit?,frågade jag när jag samlat mig.

-Berättar imorgon,svarade hon och log ett snett leende.-nu ska vi sova,du ser ut att behöva det,sa hon sedan och syftade på mig.

-Ha-ha,svarade jag och började gå upp för trappan mot mitt rum.

''Shit,jag glömde läsa brevet från Teo'',tänkte jag...

 

Natalias persperktiv:

Jag satt och fingrade på mitt halsband i Teas vardagsrum. Snart skulle Eric komma. Han hade ringt på morgonen (vi hade bytt mobilnummer) och frågat om han fick komma och hälsa på. Han sa att han så gärna träffa mig, att han inte kunde vänta en sekund till. Så det var klart jag sagt att han kunde komma.

- När kommer han? frågade Tea otåligt där hon satt brevid mig.

Visst, jag hade berättat för Tea om honom. Hon var trots allt min bästa vän. Hon hade såklart frågat varför jag träffade honom när jag hade Zach, men jag hade sagt att det var slut mellan mig och Zach. Jag hade sagt att han gjort slut via sms, fast det var ju inte alls sant, men jag orkar inte bry mig mer om det. Det var något med Eric. Han hade något jag ville ha. Han hade något som dem andra inte hade. Det var han som var min såkallade själsfrände. Det var jag säker på. Han sa att han ville vara med mig hela tiden, att han ville vara min. Jag sa att jag ville vara hans, för det ville jag. Det var helt sant, för det var det jag ville. Just nu brydde jag mig inte om vad alla andra sa och tyckte, jag brydde mig inte om vad Zach skulle säga. Krånglet med killar skulle vara över nu. För jag hade hittat honom, min drömprins.

Så ringde det på dörren. Jag ryckte till. Tea blev bara glad, äntligen hände det något. Hon reste sig upp och gick mot dörren. Så vände hon sig om och tittade på mig.

- Kommer du? frågade hon. Jag reste mig upp och följde efter henne. Jag var nervös. Varför var jag nervös?!

 

(Nutid, 2011 23 april)

Jag satte på mig mina skor och slängde en blick mot spegeln. Jag såg helt okej ut. När jag hade konstaterat det gick jag ut och började gå mot busshållsplatsen. Bussen rullade på sakta och stannade cirka 100 gånger. När den tillslut stannade var jag snabb på att komma ut ur den illaluktande bussen. Jag styrde mina steg mot närmaste skoaffär, jag var i största behov av ett par sandaler. Snart hade jag hittat ett par snygga vita sandaler och gick till kassan för att betala.

- 10 dollar, sa expediten och jag tog upp plånboken ur väskan. Så räckte jag henne fem dollar och la ner sandalerna i väskan. Så gick jag ut. Det var rätt varmt ute, det vore gott med en glass. Så jag gick mot glasstället som inte låg så långt ifrån skoaffären. Så fick jag plöstligt syn på Zach. Han stod vid korvkiosken och hans klängiga och fult sminkade tjej stod och klängde på honom. Det var som om han kände att jag tittade på honom för han vände sig om och tittade på mig. Han tittade länge på mig, ända tills hans tjej märkte att han tittade på något och fick syn på mig. Hon tryckte ner Zachs huvud och kysste honom. Länge. Jag gick emot dem, jag var mogen nog att inte skita i dem och må skit sen. Bara för att jag inte vågat gå fram til honom. Jag vågade, vad kunde hända liksom? Zachs tjej tittade surt på mig när jag närmade mig dem men jag undvikte hennes blickar.

- Hej Zach, sa jag. Han tittade tvekande på mig.

- Hej, sa han och jag tyckte han fick en blick av längtan i blicken. -hur är det med Eric? Jag ryckte på axlarna.

- Bara bra antar jag, sa jag och mötte tjejens blängande blick. -och hur är det med dig? Hon verkade överaskad över att jag sagt något till henne men så svarade hon lite nochalant:

- Lika bra som alltid, särskilt nu när jag har Zach. Jag fick akta mig för att inte säga en spydig kommentar eller rent av spy. Det var omöjligt att vara i hennes närhet i längre än fem minuter så jag lämnade dem.

- Jag ska dra, ska köpa lite glass, sa jag och vände mig om för att gå.

- Ska inte vi också ha lite glass? frågade Zach snabbt.

- Nej, sa hans äckeltjej. -jag är inte sugen på det. Jag gick iväg med snabba steg och kände Zachs blick i ryggen.

-Men varför inte,glass är ju gott och det är 100 grader ute?,hörde jag Zach sucka när jag stog i kön.

-Men nej,jag bantar,svarade hon.

''som om du behöver det'',tänkte jag.

-Okej du gör som du vill men jag tänker iallafall köpa en,svarade han och jag såg i ögonvrån hur Zach var påväg emot mig.

Han ställde sig bredvid mig.

-Ska inte din tjej ha glass,frågade jag även fast jag hade hört vad hon sa.

-Jaha nej,hon ville inte ha,svarade han och kollade mot henne.

-Okej,inte för att jag vill lägga mig i men hur träffade du henne?,frågade jag och tog ett litet kliv framåt.

-Jag träffade henne på lägret i somras,hon var cheerleader,svarade han.

''det syns'',tänkte jag.

Påväg hem tänkte jag på Zach och hans äckeltjej. Man kanske inte ska tänka så om folk, men det var nästan omöjligt att inte tänka så. Det var konstigt att se Zach med någon annan än mig. Det var liksom fel. Även fast det var jag som gjort slut, så kändes det konstigt. Men jag brydde mig egentligen inte om Zach och hans tjej, jag hade Eric och jag behövde ingen annan. Bara tanken på Eric fick det att suga till i magen. Jag tog upp mobilen och skickade iväg ett sms. ''har du tid att träffas?'' Svaret kom fort. ''Alltid'' Jag log för mig själv och lutade mig mot bussätet. Mobilen plingade till igen. Det var inte Eric, det var från Josh. ''Vi vann motorcrosstävlingen idag!!'' Jag skickade ett sms tillbaka. ''Grattis, hoppas du är oskadd'' Mobilen plingade till. Tanten på andra sidan blängde på mig och jag satte mobilen på vibration för att hon skulle sluta glo. Sms från Eric. ''Kmr till dig. När?'' Vibration. Jag tog upp mobilen. ''Ses vid 2?''

När jag kom hem hoppade jag in i duschen. Jag hade precis tagit schampo i håret när det ringde på dörren. Självklart. Jag sköljde snabbt ur det och gick ut ur duschen och tog en handduk som jag virade om mig. Sen stack jag ut huvudet ur badrummet och såg att Eric stod utanför och kollade in i fönstret vid ytterdörren. När han fick syn på mitt huvud vinkade han och log. Jag vinkade tillbaka och gick för att öppna dörren.

- Hej, sa jag när jag öppnat dörren och han kom in. -vänta, jag ska bara ta på mig lite kläder. Så gick jag tillbaka till badrummet och satte på mig ett par jeans och en randig vit-ljusblå tröja. Sen gick jag tillbaka till Eric. Han satt i mitt rum och smsade.

-Hittade du nåt på stan då?,frågade han.

-Nae inte speciellt,svarade jag och satte mig i sängen.

-Kom jag får ta en bild på oss två?,frågade han och tog upp sin mobil ur fickan.

-Visst, svarade jag och satte mig bredvid honom.

Innan han tog kortet så sträckte han sig mot mig och bet löst på min hals:

 

Tea:

Jag satt på mitt rum och höll brevet jag fått av Teo i mina händer.

''vill jag öppna det'',tänkte jag.

Det hade gått 10 minuter av fundering och jag hade bestämt mig för att öppna det.

Jag öppnade kuvertet och tog ut de vita pappret som låg inuti.

Jag tog ett djupt andetag innan jag började läsa.

 

''Jag vet egentligen inte varför jag gör det här?Men jag ångrar mig så mycket för vad jag gjorde,jag vet inte varför jag gjorde det....Men första gången jag träffade dig,när jag satt där på stolen på cafét och såg dig gå in genom dörren höll jag på att ramla av stolen!
Du gick där i dina jeansshorts och din lila tröja(haha jag kommer ihåg det)de svaga solljuset lyste så fint på ditt ansikte...Du e den sötaste,snällaste,roligaste tjejen jag träffat!

Jag älskar hur du fnittrar när du blir generad,när du skrattar kittlas det i magen och när du ler så måste jag oxå le.
Snälla Tea,förlåt mig!

Jag vet att jag gjorde fel och jag ångrar mig!,jag vill bara att allt ska bli som jag hade tänkt mig...du och jag föralltid.
Jag vet att du inte vill ha med mig och göra men om du ångrar dig så finns jag här,föralltid!

                                                  

  xoxo/Teo

 

Jag satt på min säng och kände att en tår letade sig ut från mitt öga.

Efter att ha läst brevet så fanns det bara en sak kvar på listan att göra.

Ringa till honom,och göra slut.

Jag slog hans nummer och tröck på den gröna knappen.

Signalerna gick och sen hörde man en glad Teo svara.

''Fan'',tänkte jag.

-Hallå är du där,frågade han.

-ehm aa,svarade jag och hade gråten i halsen.-joo det var en sak jag ville säga och jag kommer bara säga det rakt ut utan att tveka eller nåt sånt,sa jag.

-Okej,vad är det du ska säga då sötnos?,frågade han.

''Varför ska han göra det så svårt?'',tänkte jag.

-Okej nu säger jag det,sa jag.

-Haha jaa gör det du,svarade han med ett skratt.

-Jag gör slut,sa jag snabbt och smärtfritt.

-Kej,svarade han.-Men jag finns här om du ångrar dig,sa han sen.

''han tog det bra'',tänkte jag.

-Eeeh okej, tack antar jag,sa jag.

-Det är lugnt.-hejdå,sa han och han la på.

-Hejdå,sa jag efter att samtalet var avslutat.

Josh:

Jag var så glad över att vi hade vunnit motorcross tävlingen att jag ville köra ett sista varv innan vi skulle åka hem.

- Var försiktig,ropade mamma.

-Alltid,svarade jag och satte på mig hjälmen.

Jag startade min motorcykel och gjorde mig iordning för att åka.

Jag tryckte ner gasen och jag åkte ut på banan.

När jag hade kört ett varv så kunde jag inte sluta,jag körde ett varv till.

Jag gasade mer och jag såg i ögonvrån hur min kompis Kalle kom körde bredvid mig,han hade inte tävlat men han hade kört motorcross i flera år,precis som jag.

Jag skulle höja handen för att hälsa när jag tappar balansen och motorcykeln välter och gör en volt.

Jag kände en otrolig smärta,allting var svart-eftersom jag blundade-men jag hörde en massa röster omkring mig.

''skadad kille på banan'',hörde jag en röst skrika i högtalaren.

-Hallå,hör du mig,sa nån.

Jag försökte nicka men det gjorde för ont så jag svarade med ett svagt ja.

-Han kan prata,det är bra,sa en manlig röst.-vart har du ont,kan du svara,frågade han.

-Nacken,benen och ryggen,svarade jag och spände mig av smärta.

Mannen upprepade vad jag sagt och en röst svarade att det inte alls var bra,det hörde jag.

-Vi måste ta dig till sjukhuset hör du det?,frågade han.-Försök och slappna av.

Nån sekund senare tog nån tag i mig och jag lyftes.

-Aaaah,skrek jag,det gjorde ont i hela kroppen.

-Var försiktiga,sa manrösten igen.

    

Natalias persperkitv:

Eric hade precis gått hem och jag satt framför datorn och var inne på facebook. Det tog inte lång tid innan jag fick ett meddelande från Josh bästa kompis, Kalle.

''Har du hört?'' Jag fick en orolig känsla i magen.

''Nej vadå..?''

''Josh, han tappade balansen på motorcykeln och gjorde en volt. Nu är han på sjukhuset!'' Mitt hjärta nästan stannade upp.

''Hur mår han?!''

''Han har ont i nacken, benen och ryggen. En kille där som sa att han var doktor sa att det inte alls var bra.''

''Men herregud!'' Jag satt och svettades. Hur var det med honom egentligen?!

''Du borde hälsa på honom, han skulle nog vilja träffa dig.''

''Vilket sjukhus är han på?!''

Josh persperktiv:

Jag låg i sjukhussängen. Mitt huvud dunkade, hjärtat bankade långsamt. Långsamma röster hördes runt om mig. Steg. Springande skor som sattes ner mot marken. En röst. Jag kunde inte urskilja vems. Rösten skrek, ett högt skrik. En tanke slog mig. Det var Natalia, klart hon skulle komma. Jag gjorde ett försök att lyfta huvudet men föll snabbt tillbaka. Så öppnade jag ögonen och tittade på henne. Hon försöka komma fram till mig men en sjuksköterska höll henne undan.

''Jag älskar dig Nat'' tänkte jag.

Natalias persperktiv:

- Du fattar ju inte! nästan skrek jag åt tjejen som höll mig undan. -jag måste få prata med honom! Tårarna rann nerför kinderna och jag tittade på Josh där han låg halvt medvetslöst.

- Nu får du gå härifrån, sa tjejen och tog ett kraftigt tag om min arm och gjorde ett försök att dra mig ut, men jag slingrade mig ur hennes grepp. Så sprang jag fram till Josh och höll om honom.

- Ta det bara lugnt, snyftade jag. -du kommer bli bra Josh, det vet jag, du kommer att bli bra! Han öppnade ögonen för en sekund och stängde dem sen igen. Tjejen var framme vid mig och tog nu ett ännu hårdare tag om min arm och drog iväg mig ut ur rummet.

- Gå din väg, fräste hon och stängde igen dörren. Jag ställde mig vid fönstret, la ansiktet i händerna och grät.

 

Erics persperktiv:

Konstigt, jag hade försökt ringa Natalia men hon hade inte svarat. Jag ville fråga om hon ville hänga med och se en film, men eftersom hon inte svarat hade filmen redan börjat och det var ingen idé att åka iväg till biografen nu. Jag satt och zappade mellan kanalerna på tv:n när jag plötsligt hörde hur någon knackade på dörren. Jag gick och öppnade dörren och Natalia föll i min famn.

- Åh Eric, snyftade hon. -Josh... han är... han är...                                             

Jag höll om henne.

- Josh är vad? frågade jag henne och hon snörvlade till.

- Han är skadad, snyftade hon. -han kan dö, fattar du det?! Han kan dö! Jag drog henne med mig.

- Kom. Vi gick till mitt rum och hon satte sig på sängen. jag satt mig brevid henne.

- Ta det lugnt, sa jag tröstande och hon lutade huvudet mot min axel. Tårarna trängde igenom min tröja och hela axeln blev blöt.

- Han får inte dö! grät hon. -han får inte det! Jag la huvudet mot hennes huvud.

- Han kommer säkert att bli bra, sa jag även fast jag innerst inne inte var säker. Jag kände hur tårarna började komma men höll emot. Jag fick inte gråta, inte inför Natalia. Jag visste inte ens vad som hade hänt. Men det var inte läge att fråga nu, Natalia verkade helt hysterisk. Så istället för att fråga var jag helt tyst. Det enda som hördes var Natalias snyftningar.

Teas persperktiv:

Varför? Varför skulle det vara så? Jag hade precis fått ett samtal av Natalia som hade berättat om Josh. Josh som alltid varit så snäll, varför skulle det hända just honom? Jag hade låst in mig på mitt rum och nu satt jag och stirrade rakt i luften. Mamma och pappa hade kommit och knackat på och frågat vad det var massa gånger men jag hade bara sagt åt dem att gå, dem hade inte med det här att göra. Fan, va komplicerat mitt liv skulle vara då. Och stackars Natalia, hon lät helt gråtfärdig när hon ringde. Var det tvunget att vara såhär?

 

Josh:

Jag låg där i min sjukhussäng och bara tråkade,det ända som gick på tv:n var nyheter och barnprogram.Man hade speciella tider man fick titta på tv och min tid var 14.00-15.30 och då gick det inget bra på tv.

Jag skulle sträcka mig efter mitt vattenglas som stod på mitt väldigt lilla bord bredvid sängen.

Jag sträckte mig och kände en enorm smärta i bröstet.Jag tryckte snabbt på den röda knappen som fanns och in rusande kom sjuksjöterskor och doktorer.

Det kom en ganska ung kille och kollade på maskinen som visade mina hjärtslag.

Smärtan blev bara värre och värre,det var fullt med människor i rummet som försökte hjälpa mig.

De som inte hade nåt och göra stod och lugnade ner mig eller bara stod där.

Natalia:

Eric hade tagit med mig till parken för att få mig i andra tankar,han fick mig verkligen att må bättre och fick mig alltid att skratta.

-Han kommer bli bra,lita på mig,sa han och tog min hand.

-ja...

Jag blev avbruten av att min mobil ringde,jag tog upp den och svarade.

-Hallå?

-Ja,hej är det Natalia jag pratar med?,frågade en ung tjejröst i telefonen.

-Jaa,svarade jag.

-Vad bra,jag ringer angående Josh. Mitt hjärta stannade och jag kände hur det brände bakom ögonlocken.

-Ingen av hans familj svarar så jag antog att det var dig jag skulle ringa till,fortsatte hon.

-Jaa,svarade jag med en darrande röst.

-Joo det är såhär att,Josh fick nyss en väldig smärta i bröstet och...

Jag förstod,jag ville inte höra henne säga det.

-Är du seriös,frågade jag.

-Jag beklagar, men smärtan var så stor att  man hade ingen chans. -Alla doktorer gjorde allt var dom kunde,han var ung och hade ett friskt och fint hjärta men det räckte tyvärr inte,jag e ledsen.

-Okej,tack ändå,svarade jag och la ner mobilen i fickan igen.

-Vem var det,frågade Eric.

Jag kunde inte hålla mig längre,tårarna rann och de ville aldrig ta slut.

-Men herregud,sa Eric och omfamnade mig i hans varma famn.

-Han..han,började jag.

-Sshh du behöver inte,jag förstår,sa han.

Tea:

''Jesus vad mycket kläder'',tänkte jag när jag öppnade dörren till min walk-in-closet.

Även om den var ganska stor så hängde det kläder överallt och allt var en enda röra.

Jag tog ner alla tröjor och började sortera och rensa ut allt som var slitet och de som var för litet.

När jag hade tre tröjor kvar hörde jag att min mobil ringde och jag svarade.

-Tea.

-H-h-han...,hörde man.

-Han vadå?,frågade jag och konstaterade att det var Natalia som ringde.

-HAN ÄR DÖD,skrek hon och brast ut i gråt.

-Herregud Natalia ta det lugnt,sa jag.

-Vad ska jag göra,frågade hon.

-Jag e ledsen Nat men jag vet inte,men du skojar inte vah?.-H-han lever inte?

-Varför skulle jag skoja om nånting sånt här?!,frågade hon och jag kände mig en aning korkad som just frågat det.

1 vecka senare:

Natalia:

Jag stog framför spegeln och kollade på mig själv.

Jag hade på mig en svart klänning med ett skärp i midjan.

Eric hade varit med mig i stort sett hela veckan sen vi fick beskedet att Josh hade gått bort.

Och nu var dagen här,Josh's begravning.

När vi var framme vid kyrkan klev vi ur bilen och gick fram till dit prästen skulle stå och prata.Det var blommor överallt, det var vackert.

Jag såg Tea stå en bit bort med Zach och jag vinkade lite lätt till henne.

Jag tog tag i Erics hand och höll den hårt. Han kollade ner mot mig och log ett litet leende.

Prästen pratade på och sen var det dagt att gå fram för att lämna blommor på kistan.

-Gå du,jag väntar här,sa Eric när vi var ungefär 2 meter ifrån kistan.

-Varför då?,frågade jag och tittade på honom.

-Jag tänkte att det var din stund att vara lite ensam och så?,frågade han.

-Jaa kanske det men jag vill att du ska följa med,svarade jag och ännu en tår rann ner för kinden.

-Om du vill det så självklart,svarade han och tog min hand igen.

Jag gick fram och jag la den röda rosen som jag hade haft med mig på kistan.

    

Vi stod där tysta och bara tittade,jag brydde mig inte om vad folk tyckte eller tänkte,jag grät i ståra floder.

Eric vände sig emot mig och torkade min tårar med sin tumme.

-Allt kommer bli bra,det lovar jag,lita på mig...sa han och pussade mig på pannan.-Jag älskar dig,sa han sedan.

-Jag älskar dig med,svarade jag.

Eric släppte min hand och gick iväg en liten bit ifrån kistan och graven.

Jag tittade mot honom men vände mig sedan mot kistan igen.

-Jag älskar dig med Josh,sa jag tyst och log lite för mig själv.

Jag gick till Eric igen och han kramade mig,länge.

-Tack för att du följde med,sa jag och tittade in i hans ögon.

Han svarade inte utan log bara mjukt till mig och vi gick mot bilen.

Både Eric och Tea följde med mig hem. Där hemma bytte jag om, fortfarande med tårar som letade sig fram. Han var borta nu, för alltid. Jag skulle aldrig få se honom igen. Ingen av oss tre sa något, vi satt mest och höll om varandra.

- Ingen mer får någonsin försvinna, sa jag. -det klarar jag inte av. Tea kramade om mig.

- Jag ska aldrig försvinna, sa hon. -det lovar jag. Eric ville inte visa det men jag såg att han också satt och grät lite.

- Vi kan åka iväg och hyra en film, sa han, mest för att lätta upp stämningen.

- Visst, sa Tea. Dem båda reste sig upp och gick. Men så vände sig Tea om och tittade på mig där jag satt kvar på sängen.

- Ska du inte med? frågade hon.

- Nej, sa jag och försökte låta stadig på rösten. -jag vill vara själv en stund.

Direkt när jag hört dörren stängas igen tog jag upp min dagbok som låg längst in i byrålådan. Så slog jag upp första sidan, jag hade bara skrivit en sida och det var för tre år sen, i sjuan:

Jag var med Josh denhär helgen igen. Han är så underbar och så rolig. Han drog ett skämt idag och jag skrattade så jag höll på att dö. Vi var i djurparken och tittade på alla djur. Våra favoriter var aporna, vi skrattade hela tiden åt hur dem svingade sig fram och tillbaka och hur dem gick. Josh är så rolig. Jag önskar att den dagen kunde vara för evigt. Men den är fakktiskt redan slut.

Jag log lite smått. Jag kommer ihåg den dagen så väl. Vi hade så kul, där med aporna. Och vi skrattade så vi höll på att dö. Dö.. Jag tog upp en penna och började skriva på nästa sida:

Idag var det begravning. Josh gick bort på grund av hjärtat, och jag har gråtit floder. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Man tänker inte på att man kan dö vilken dag som helst, man tänker att; varför skulle det hända  just mig? Men en dag händer det. Det oväntade. Och om man inte är beredd på det är det svårt att ta sig över sorgen. Josh, även fast du inte finns här finns du alltid i mitt hjärta.

Tea's perspektiv:

Teo hade tagit med mig ner till stranden,jag bodde bara 1 kilometer ifrån stranden så det var ju inte så långt.

-Kom,vi sätter oss på den där bänken,sa Teo och pekade.

Vi satte oss på bänken med ett överdrivet långt avstånd från varandra.

Teo flyttade sig närmare.

-Du e så fin i ditt ljusa långa hår,och varje gång jag tittar in i dina ljusblåa klara ögon så smälter jag nästan,varje gång jag ser dig le,så är jag automatiskt tvungen att le,sa han och kollade allvarligt på mig.

-ehm...,började jag.

-Du behöver inte säga nåt,men du ska veta att om du ångrar dig så finns jag här.

-okej,tack,antar jag,sa jag och reste mig  upp.-Hejdå

Jag vände mig om och började gå hem.

-Nej vänta,skrek Tea bakom mig.-Jag höll på att glömma det här.

Han gav mig ett vitt kuvert som det stod Tea på.

-Öppna det inte förräns du e hemma och ensam.

-Okej,hejdå.

Natalia:

Jag satt inne på Teas rum och kollade nervöst på klockan och konstaterade att det var 45 minuter kvar tills jag skulle möta killen vid Cecie's.

-Hallå,skrek Tea nerifrån och man hörde snart fotsteg i trappen.

Dörren öppnades och in kom Tea.

-Vad gjorde ni,frågade jag.

-Äsch inget egentligen,svarade hon.

Om jag ville komma till Cecie's i tid , så var jag tvungen att gå nu.

Men vad skulle jag säga till Tea?

-Ehm,ska jag gå och handa nåt,frågade jag och kollade mot Tea.-ska ändå ta en promenad.

-Nae det tror jag inte,hurså,svarade hon.

-Nee inget men jag går ut ett tag då,sa jag och skyndade ut lite snabbt.

-Ses sen då,hörde man Tea skrika från rummet.

Nu stog jag utanför caféet och väntade.

-Natalia,sa nån bakom mig.

Jag vände mig om och mötte ett par hasselbruna ögon.

-Jaa,svarade jag och höll på att smälta.Han var verkligen söt.

-Okej vad bra,för det hade ju varit lite pinsamt om jag kanske skulle fråga den där tjejen där borta och du stog här och såg och hörde allt,jag menar...det skulle ju va en bra start,sa han och skrattade lite.

-Haha,jaa,svarade jag lite nervöst.

-Jag heter Eric föressten,sa han och sträckte fram handen.-ska vi gå in,sa han sedan.

-Jaa visst,svarade jag och log lite.

-Oj det var mycket folk här men vi kan väl köpa något och ta med det till parken där borta,sa han när vi kommit in till caféet.

-Jaa det kan vi väl göra,svarade jag.

Vi beställde varsin choklad och muffin och trängde oss sedan ut från caféet.

-Det var inte liite folk där inne,sa han och skrattade lite tyst medans vi gick mot parken.

-Jag måste erkänna att du är sötare i verkligheten än på bild,sa han när vi satte oss på parkbänken.

Jag rodnade och kollade ner i marken.

-Haha,jag älskar när tjejer blir generade,sa han.-berätta lite om dig själv,fortsatte han.

-Okej,ehm när jag var liten så föddes jag i Los Angeles men senare var jag tvungen att flytta till min pappa som då bodde i Australien,jag var fem år då.

-Okej,fortsättt,sa han.

-Men på min första dag som ny elev på dagiset och pappa hade precis lämnat mig så åkte han vidare till jobbet men han kom inte långt innan han råkade ut för en allvarlig bilolycka...,fortsatte jag och jag kände en tår ner för min kind.-och han överlevde inte.

-Oj jag e ledsen,sa han och omfamnade mig i en varm stor kram.

Vi satt och pratade till sent på kvällen och jag hade fåt veta massor om han och hans liv.

Tea:

Jag hörde hur dörren öppnades ute i hallen och jag reste mig från soffan,jag vinglade till av trötthet eftersom jag hade varit tvungen att stanna uppe och vänta på Natalia så hon kunde komma in eftersom hon inte hade några nycklar.

-Var har du varit?,frågade jag trött.

-Aaaaaah,fy fan tea vad du skrämde mig,sa hon och pustade ut.

-Haha du skulle sett din min,sa jag och vek mig av skratt.

-Sluta,det var inte kul, sa hon och försökte att inte börja skratta.

-Nej men seriöst var har du varit?,frågade jag när jag samlat mig.

-Berättar imorgon,svarade hon och log ett snett leende.-nu ska vi sova,du ser ut att behöva det,sa hon sedan och syftade på mig.

-Ha-ha,svarade jag och började gå upp för trappan mot mitt rum.

''Shit,jag glömde läsa brevet från Teo'',tänkte jag...

Skrivet av Emma!

Jag ville oxå tacka trude för kommentarerna! och att jag hoppas meningen när Teo beskriver Tea blir bra;)

Ville oxå säga att vi kommer börja skriva nutid i nästa del.

Kommentera nu!<3