- Shit va sorglig filmen var, stackars Amber!

- Jaa, hon hade inte ett lätt liv, sa jag.

- Stackare! sa Felicia. -tänk att filmen var sann!

- Hon hade det svårare än dig, sa jag.

- Jaa.. sa Felicia. -jag har det faktiskt inte så svårt, det kunde ha varit mycket värre. Så med ens såg hon mycket gladare ut.

Lee:

Jag vaknade och hörde hur regnet öste ner utanför. Jag suckade och bestämde mig för att jag nog behövde ha varma kläder idag.

Men när jag kollade igenom garderoben kom jag fram till att jag inte hade någon snygg långärmad, så jag tog på mig en t-skirt med lite längre armar och ett par shorts, även om det inte passade vädret så sket jag i det. Jag trivdes i t-skirt och shorts. Sen gick jag ut i hallen och ringde Melissa på vår hemtelefon. Jag hade ingenting planerat idag och hade inte lust att sitta hemma och ruttna, så jag ringde Melissa för att höra om hon hade något för sig.

- Hej det är Melissa, hördes det i andra luren.

- Hej Mel, Lee här, sa jag. -har du något för dig idag eller kan vi göra något?

- Jag lovade syrran att jag skulle baka med henne, suckade Melissa. -men det tar bara några minuter, sen kan vi träffas.

- Okej, sa jag. -vart träffas vi?

- Vi kan träffas vid bänken utanför bageriet? frågade Melissa. -så köper vi några bakelser som vi kan äta.

- Matvrak, sa jag skojsamt och log för mig själv. -men visst vi ses där, klockan... tio?

- Perfekt, sa Melissa. -ses då! Sen la hon på. Jag kollade på klockan. Den var nio, jag fick skynda mig.

Jag åt en macka med ost och skinka, ett stekt ägg och drack ett glas jucie till frukost. Sen gick jag ner och tog på mig ett par svarta flipp flops. Sen öppnade jag dörren och gick ut. Skulle jag ringa efter limo eller gå? Jag bestämde mig för att gå, det var inte alls långt och dessutom var det uppfriskande att gå i regnet. Så, så galen som jag är gick jag ut och började gå längst gatan. Vattnet öste ner och flöt in i flipp flopsen. Så jag tog av mig dem och höll dem i handen. Så började jag gå igen och kände hur någon gick bakom mig. Jag vände mig om och fick syn på en man med en kamera som tittade på mig. Jag vände mig snabbt om igen och började gå, tänk att paparazzis gav sig ut även i ösregn. Så kände jag en blixt bakom mig. Kul, dendär bilden skulle väl ut i alla skvallertidningar så folk kunde skratta åt mig. Jag kunde se rubriken framför mig; Lee ute i ösregn, i

t-skirt och shorts!! Ibland blev jag så trött på allt såntdär.

Melissa väntade vid bänken och skrattade åt mig där jag kom helt dyngsur. Själv satt hon där i en regnjacka och jeans.

- Kom så går vi in, sa jag och huttrade.

- Visst, sa Melissa och reste sig. -men du är ju inte klok!

- Säg något jag inte vet, log jag och följde efter henne in i bageriet.

Jag beställde en rosa muffins och Melissa en brun muffins. Sen gick vi hem till Melissa som bara bodde några meter därifrån och satte oss i hennes rum och smaskade i oss dem.

Felicia:

När jag vaknade var inte Lee hemma. Visserligen vaknade jag ganska sent (elva) så hon var antagligen hos Melissa. Eftersom jag inte hade något annat för mig (och var ganska orolig) satte jag på datorn och gick in på internet. Sen kollade jag på en skvallersida för att se om dem skrivit något om mig eller det som hänt igår. Men det stod inget om mig, istället var det en stor bild på Lee och under stod det med stora bokstäver; LEE UTE I ÖSREGN, FÖR ATT INGEN SKA MÄRKA HENNE?

Jag skrattade lite och kollade ut i spöregnet. Hade Lee varit ute där? Hon var ju galen! Så gick jag in på en annan sida. Där stod det inte heller något om det som hänt. Jag stängde lättat av datorn. Polisen hade inte sagt något än, och ingen annan heller för den delen. Men det kom nog snart, men än så länge var det ju bra.

Jag reste mig upp och gick ut ur mitt rum. Jag orkar inte byta om, det var ändå inga papparazzis som tog kort på mig här. När jag skulle gå uppför trappan såg jag en lapp. Den var från mamma;

Hej gumman!

Lee är hos Melissa och pappa och jag behövde fixa lite hos stuidon med Lees skiva. Vi behöver också prata med Lees manger så vi kommer hem ganska sent.

Ses vid ca klockan fyra!
Kram mamma!

Jag la tillbaka lappen i trappan och gick upp för att äta frukost. Jag var verkligen hungrig.

Lee:

När jag tillslut bestämt mig för att gå hem från Melissa var klockan redan två. Solen hade börjat skina ute och folk hade börjat gå omkring på gatorna. Så jag ringde efter limon, jag ville inte gå och bli påhoppad av fans och papparazzis, jag var fortfarande blöt i kläderna och mitt hår såg hemskt ut. Papparazzis fick gärna hålla sig på avstånd.

När jag tillslut kom hem gjorde jag det jag alltid brukade göra och ropade; (en konstig vana)

- Hallå?, Felicia är du hemma?

- Lee.. kom.. kom hit, ropade Felicia hest från sitt rum. Jag tog av mig flip flopsen och gick till hennes rum. Vad var det som hade hänt nu?

- Vad är det som har hänt? frågade jag och tittade på Felicia som låg på täcket i sin säng.

- Åh Lee, suckade hon. -hur ska det gå för mig?!

- Vad menar du? frågade jag och satte mig på sängen.

- Dem ringde från polisstationen, viskade Felicia. -mannen kom dit.

Av Isabelle!

Emma kan inte skriva på två dagar så nu blir det nog bara en del per dag, om jag har brist på fantasi..:)

Om jag hade träffat mannen med kniven,hur hade det gått med honom efter? Om jag hade träffat honom så betyder det ju att tjejen har sett allt,har hon då sagt det till polisen?

Lee:

När mamma kom in och berättade hade jag blivit lite lättad. Jag ville inte att Felicia skulle sitta i fängelse och så länge mannen inte kunde berätta sin del av historien kunde dem inte sätta fast henne. Och han skulle nog inte gärna visa sig för polisen, han rånade ju faktiskt Felicia och skadade henne lite. Kanske var han till och med efterlyst? Hoppas det, då skulle han nog inte gå till polisen.

Då knackade det på dörren igen. Jag reste mig och gick för att öppna. Där ute stod Felicia.

- Hej kom in, sa jag och backade för att hon skulle gå in.

- Nee, jag skulle bara säga förlåt, sa hon och jag såg att hon skämdes lite. Jag visste inte vad jag skulle svara.

- Jaa, det gick ju som det gick antar jag, sa jag.

- Mm.. mumlade Felicia tyst. -jag borde ha erkänt men jag fick panik för att jag skulle åka i fängelset eller något.

- Det är okej, sa jag även fast jag fortfarande var lite arg. -men du borde faktiskt erkänt.

- Du gör det bara svårare att säga förlåt, sa Felicia. -jag vet att jag borde ha erkänt okej? Nu kommer det bara spridas över hela världen vilken lögnhals jag är, du behöver inte straffa mig för jag kommer ändå bli straffad.

- Jag ska inte straffa dig, sa jag och kramade om henne. -jag ska skydda dig istället.

- Som hurdå? frågade Felicia tveksamt.

- Tja, polisen kan jag inte skydda dig ifrån, sa jag. -men median kan jag nog fixa.

- Tack, sa Felicia. -du är den bästa systern.

- Det säger du bara, sa jag.

- Aa det är ju sant, log Felicia.

- Ha-ha, sa jag. -hörru, jag ska twittra lite nu men vi kan hitta på något sen?

- Jag vill inte gärna gå ut idag, sa Felicia. -jag vill bara hålla mig hemma medan hela denhär grejen sprids över världen.

- Men lägg av nu, sa jag. -vi ber mamma åka och hyra en film som vi kan titta på?

- Perfekt, sa Felicia och släppte mig för att gå sin väg. Men så vände hon sig om.

- Vad ska du skriva på twitter? frågade hon ängsligt.

- Jag ska inte skriva något om dig, lovade jag.

- Tack, sa Felicia och gick sin väg. Så satte jag mig vid datorn igen och började skriva;

Mycket snack runt hela denhär grejen som hände i morse, men det är inte alls som alla tror. Jag ska inte gå in på mer detaljer, det enda jag kan säga är att polisen nu hade förstått att det inte var jag.

Skivan finns i butik den första juli!

Felicia:

Jag gick in på datorn i mitt rum och kollade vad Lee hade skrivit på twitter. Bra, hon hade inte skrivit nåt om mig. Jag stängde ner datorn och tog fram en bok och la mig i sängen.

När jag hade läst i en kvart eller något knackade Lee på min dörr och öppnade den.

- Vi ska äta, sa hon och gick ut. Jag reste mig och gick upp till köket. Lee, mamma och pappa satt vid bordet och jag satte mig brevid Lee. Lee tog lite sallad och la upp på sin tallrik.

- Ska du ha? frågade hon och skickade salladskålen till mig. Jag nickade och tog lite sallad.

- Lee skicka köttet, sa pappa och Lee gav honom köttet. Det var ingen som sa någonting, alla var nog chockade över att jag hade ljugit. Men jag ville inte tänka så, jag ville bara att det aldrig skulle ha hänt.

Direkt efter maten gick jag ner till mitt rum och stängde in mig.

Lee:

Senare på kvällen satt Felicia och jag och tittade på en film som hette When you jump, I jump. Filmen var otroligt sorglig och både Felicia och jag grät i slutet. När filmen var slut utbrast Felicia;

- Shit va sorglig filmen var, stackars Amber!

- Jaa, hon hade inte ett lätt liv, sa jag.

- Stackare! sa Felicia. -tänk att filmen var sann!

- Hon hade det svårare än dig, sa jag.

- Jaa.. sa Felicia. -jag har det faktiskt inte så svårt, det kunde ha varit mycket värre. Så med ens såg hon mycket gladare ut.

Av Isabelle!

Hoppas ni har ett bra sommarlov:)

- Brukar jag vara uppe och festa? frågade Lee.

- Nej, sa mamma.

- Precis! utbrast Lee. -där har ni det, jag gillar egentligen inte att festa men det gör Felicia!

- Det är inget bevis för att det inte var du, sa polisen. Lee struntade i honom och vände sig mot mig.

- Felicia, sa hon. -kan du titta mamma i ögonen och säga att det var jag som stannade kvar, att det var jag som gick in i gränden och jag som skadade  mannen? frågade hon. Men innan jag hann svara tillade hon lite elakt;

- Eller så kan du ju bara visa ditt enorma blåmärke på din fotled från när mannen tog tag i dig.

Felicia:

Nej nu kom det,nu skulle alla vet att det var jag.

Jag drog sakta upp byxbenet och nu skymtade lite utav blåmärket,när jag hade dragit upp helt så fick mamma och polisen ett förvånat ansiktsuttryck.

-Men herregud,sa mamma och kom fram och satte sig på huk bredvid mig och kollade förtvivlat på mitt ben.

-Ehm jaha,jag tror vi har alla bevis som räcker för att vi ska veta att det var Felicia som va ute,sa polismannen och kollade igenom sina papper.

-Ha,där ser ni,utbrast Lee och reste sig hastigt och mamma gick fram och la handen på hennes axel.

-Lugna ner dig,sa hon och Lee satte sig tyst ner i stolen igen.

Lee:

Varför kom jag inte på det tidigare,Felicia hade ju ett märke på benet efter det som hände.

''Varför kom jag inte på det tidigare'',tänkte jag och bet mig lite löst i läppen.

-Okej,jag tror vi alla vet nu att det var du-Felicia-som var ute på natten och allt,sa polismannen.-Vi kommer ringa er senare ikväll och säga vad vi kommer göra nu efter.

-Okej tack,sa mamma och log en vänligt leende.- Kom flickor.

Väl hemma så kutade Felicia till sitt rum och låste dörren.

Mamma suckade.

-Varför?,frågade hon sig själv.

Jag gick upp till mitt rum och satte på datorn.

Jag gick in på en skvallersida för att se om det hade kommit upp något nytt om mig.

Första sidan:

''Lee Bond sågs för någon timme sen gå ut från polisstationen,har hon kanske erkänt?''

Det fanns en bild på mig när jag kommer ut ifrån polisen och under bilden stod det.

''Här kommer Lee ut från stationen,vad hon gjort där inne hölls bakom stängda dörrar''

Jag suckade och stängde ner sidan.

Det kan inte hålla på såhär,jag måste reda ut det här!

Jag öppade min twitter och skrev:

''Redde bara ut några viktiga saker idag,allt är lugnt,ingenting har hänt''

Jat vet att jag ljög lite där,men jag gjorde det för att få lite stopp på allt skrivande om mig.

Felicia:

Undra vad dom skulle gör med mig nu,jag är ju faktsikt gammal nog för att sitta i fängelse.

Men jag hade ju faktiskt inte gjort nåt,om jag inte träffat honom men den.

*riiing* *riiing*

-Catherine,hörde man mamma svara.-Jaha okej..mm...ja..nej det tror jag inte...okej tack så mycket,sa hon och sedan la hon på.

*knack,knack*

-Kom in,mummlade jag.

-Polisen ringde nyss,sa hon och la handduken hon torkat disk med över axeln.

-Hörde det,svarade jag.

-Varför så tjurig,frågade mamma.

-Inget,svarade jag.

-Aja men han sa iallafall att de inte kan göra nånting förrän de har hittat mannen och han kan ge sin förklaring på vad hon hände,sa hon och tittade noga på mig.

-Okej då vet jag,svarde jag och återgick till min dator.

Mamma gick ut och jag hörde hur och upprepade samma sak till Lee.

Om jag hade träffat mannen med kniven,hur hade det gått med honom efter?

Om jag hade träffat honom så betyder det ju att tjejen har sett allt,har hon då sagt det till polisen?

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Skriver av Emma!

Hoppas ni gillar det,har brist på fantasi;(

Men hoppas ni gillar det ändå,annars uppskattar vi både bra och dålig kritik.

Säg gärna om vi kan göra npgot bättre eller om vi gör nåt gör mycket(?!)...

Ge tips,det uppskattar vi!<3

''Nu kommer det'', tänkte jag. ''Nu vet han att det var jag.'' Men istället frågade han;

- Är det svårt det som händer med din syster? Jag nickade lite.

- Mm.. mumlade jag. -precis, det är jättesvårt..

Lee:

Polisen tittade på mig med en genomträngande blick.

- Vad hände igår? frågade han.

- Det var faktiskt idag, bara väldigt tidi... började jag men han avbröt mig.

- Hur som helst, sa han. -vad hände?

- Jag vet inte! utbrast jag och slog ut med armarna.

- Vadå, var du full? frågade polisen.

- Nej! sa jag. -för det var inte ens jag! Till min förvåning skrattade han. Han skrattade?!

- Vadå? frågade jag irriterat.

- Du ska inte tro att det är så enkelt, skrattade han. -att skylla på någon annan, det hjälper dig inte. Dessutom såg Clarie att det var du.

- Clarie? upprepade jag.

- Tjejen som såg allt, förklarade han och skakade på huvudet. -det är ingen idé att skylla på någon annan.

- Men det var Felicia, min enäggstvilling! sa jag argt. -vi ser exakt likadana ut, vi är ENÄGGSTVILLINGAR!

- Skyller du allt på din syster? frågade polisen.

- Det var hon! utbrast jag. -det var hon, inte jag. Jag tog limon hem vid cirka halv 1 men hon ville vara kvar så jag lät henne vara kvar. Det var inte jag som gjorde det, det var hon! Jag var inte ens vid discot klockan halv 2, då låg jag och sov!  Mannen suckade.

- Det är riktigt lågt att skyl... sa han.

- Men jag talar sanning! utbrast jag argt. Då blev han plötsligt allvarlig.

- Vad hände på den kvällen? frågade han.

- Jag vet inte! sa jag.

- Vad hände? frågade han igen.

- Jag åkte hem och.. Det var ju Felicia! nästan skrek jag åt honom. Han suckade djupt.

- Det verkar som om du håller fast vid det, sa han. -då var vi klara, du får väl hålla fast vid att det inte var du. Så fort han låst upp dörren gick jag ursinnigt därifrån. Jag skulle allt få Felicia att erkänna, det måste hon göra!

Felicia:

Jag satt med mamma och en polis på ett kontor och väntade på Lee. Så plötsligt kom hon in genom dörren och såg riktigt irriterad ut.

- Sätt dig, sa polisen och hon satte sig på stolen brevid mig. Jag stirrade på polisen framför oss och kände Lees blick i sidan på mig.

- Jaha, då är det såhär att vi har pratat med er båda, och jag har nedskrivet på papper här vad som sagts, sa han och tog upp pappret han hade framför mig och började läsa;

Felicia berättade händelsen såhär:

Jag tog limon hem cirka halv ett själv. Lee hade så roligt och ville stanna kvar och dansa så jag lät henne stanna. Väl hemma somnade jag.

Jag kände hur Lees blick borrade sig in i min axel. Klart hon var arg men.. Jag hade inte förväntat mig att hon skulle vara så arg, hon måste väl förstå hur det är för mig? Så fortsatte polisen läsa;

Lee berättade händelsen såhär;

Det var Felicia som gjorde det. Vi är enäggstvillingar och därför såg inte flickan skillnad på oss. Men det var inte jag, jag är helt oskyldig för det var Felicia som stannade. Jag åkte hem med limon klockan halv 1 och lämnade Felicia på discot.

Så tittade han på oss båda.

- Tja, någon ljuger det är det enda jag kan säga, sa han.

- Varför kan ingen tro på mig?! ubrast Lee. -asså det var inte jag, det var Felicia som var där i gränden, det var shon som skadade mannen! Jag tittade chockat på henne.

- Nej jag.. mumlade jag.

- Snälla Felicia, bad Lee. -berätta nu, döm mig inte för något jag inte har gjort! Jag svalde.

- Men... mumlade jag. -det var ju du..

- Men åhhh! utbrast Lee. -mamma, du vet att det var jag som kom hem igår klockan ett, jag hälsade ju till och med på dig! Mamma ryckte lite på axlarna.

- Gumman jag vet inte.. sa hon. -ni är så otroligt lika, ni låter likadant också. Jag trodde faktiskt att det var Felicia som kommit hem.

- Brukar jag vara uppe och festa? frågade Lee.

- Nej, sa mamma.

- Precis! utbrast Lee. -där har ni det, jag gillar egentligen inte att festa men det gör Felicia!

- Det är inget bevis för att det inte var du, sa polisen. Lee struntade i honom och vände sig mot mig.

- Felicia, sa hon. -kan du titta mamma i ögonen och säga att det var jag som stannade kvar, att det var jag som gick in i gränden och jag som skadade  mannen? frågade hon. Men innan jag hann svara tillade hon lite elakt;

- Eller så kan du ju bara visa ditt enorma blåmärke på din fotled från när mannen tog tag i dig.

Av Isabelle! Kommentera gärna:)

Lee såg helt förskräckt ut.

-Men herregud!,utbrast hon och reste sig upp och drog handen genom håret.-vi måste göra något,sa hon sedan.

-Nej!,sa jag.

-Jo,det måste vi,vi kan inte gå runt och låtsas som ingenting,skrek hon.

-Varför inte?,frågade jag och hörde sedan hur knäppt det lät.

-Vadå varför?,frågade hon.-Det är klart vi måste.

-Jaja,mumlade jag som svar och gick sedan ut.

Lee:

Jag borde aldrig ha lämnat Felicia ensam! Det var tanken som jag tänkte om och om igen. Självklart skulle det hända något med henne. Och Felicia som tyckte det var jobbigt att vi såg likadana ut, jag tyckte också det! Hon skulle gärna ha fått färga håret blont, då skulle alla veta att det var hon och inte jag!

Jag reste mig upp från soffan och gick ner till Felicias rum och knackade på.

- Felicia öppna! sa jag och dörren låstes upp och Felicia stod där och tittade på mig med ledsna ögon.

- Förlåt Lee.. viskade hon hest men jag brydde mig inte om att hon var ledsen.

- Du måste berätta! sa jag. -fattar du inte, dethär förstör min karriär!

- Förlåt Lee, upprepade hon och det såg ut som om hon skulle börja gråta.

- Du får ta ditt straff, fortsatte jag.

- Han slog mig! sa Felicia och slog ut med armarna.

- Du skadade honom! sa jag argt. -dethär kommer gå till domstolen och jag har inget att berätta och fattar du inte att jag åker i fängelse då?!

- Jag kan inte berätta, sa Felicia. -det är för sent nu. Jag tittade på henne med en arg blick.

- Asså du är ju helt sjuk i huvudet! skrek jag. -jag kommer berätta för alla att det var du, jag tänker inte sitta i fängelse för att du ställt till det!
- Men åhh.. sa Felicia och vände bort huvudet för att dölja att hon snart skulle börja gråta igen. -asså det var inte meningen att det skulle bli såhär, förlåt Lee..

- Tror du förlåt räcker? fräste jag och vände mig om och gick ursinnigt till mitt rum.

Felicia:

Klockan tickade på där jag satt instängd på mitt rum ihopkurad i sängen. Det Lee sagt förut hade verkligen satt sig i hjärtat. Egentligen var det riktigt oschysst mot henne men jag ville inte berätta att det var jag som gjort mannen illa. Jag var rädd för vad folk skulle säga om mig, det var enklare att skylla på någon annan. Polisen hade ringt, jag hörde när mamma pratat med dem på telefon. De ville prata med mig och Lee på stationen, så vi skulle dit om tjugo minuter för förhör. Så fem minuter senare knackade mamma på dörren.

- Gumman? ropade hon. -vi ska åka nu, kom ut nu. Jag reste mig upp, låste upp dörren och gick ut.

Lee hade inte sagt någonting under hela bilturen och när vi kom till polisstationen blev vi omtagna av två olika poliser. Jag blev tagen till ett rum med ett bord, två stolar och en mikrofon.

- Sätt dig, sa polisen och satte sig i den ena stolen. Jag satte mig i den andra och kände hur jag började bli nervös. Polisen tryckte på knappen på mikrofonen. Så harklade han sig.

- Så.. Berätta vad du gjorde den kvällen? sa han.

- Ehh... Jag.. stammade jag. Polisen tittade misstänktsamt på mig. Jag fick panik och sa det Lee hade gjort.

- Joo jag och Lee var på discot och jag ville gå hem men hon ville stanna, sa jag och stirrade ner i bordet. Jag kunde inte titta på honom.

- Hur dags var det? frågade polisen.

- Halv ett nångång, sa jag.

- Okej, fortsätt, sa han.

- Så jag sa till Lee att hon fick stanna men jag åkte hem, så jag tog limon hem och så.. Jag ryckte på axlarna. -sen somnade jag bara. Polisen kliade sig på huvudet.

- Så inga mer detaljer? frågade han.

- Nej.. sa jag.

- Okej då antar jag att vi är klara, sa han och reste sig för att gå. Han gick mot dörren och skulle gå ut när han märkte att jag satt kvar.

- Kommer du? frågade han. Så tittade jag på honom och han såg att mina kinder var helt blöta. Han tittade på mig med en blick av medlidnad. ''Nu kommer det'', tänkte jag. ''Nu vet han att det var jag.'' Men istället frågade han;

- Är det svårt det som händer med din syster? Jag nickade lite.

- Mm.. mumlade jag. -precis, det är jättesvårt..

Av Isabelle:)

En kort del men iallafall något!

Jag tror vi satt där i flera timmar, Summer och jag. Vi satt där och var helt tysta. Det var konstigt, men det fick mig faktiskt på bättre humör.

Men så tog jag tillslut upp mobilen och kollade på den. 56 olästa meddelanden, Lee var ju helt sjuk i huvudet. Så tryckte jag upp första;

vart är du?

Sen följde massa likadana sms där det stod ''vart är du, jag vill bara prata med dig!'' Så jag bläddrade ner till dem sista. Sms från mamma; ''Polisen kom och tog

Lee, dem säger att en tjej såg henne skada en man igårkväll, du måste komma hem FORT!''

Lee:

Jag satt på polisstatinen och väntade på Felicia,jag visste att jag inte skulle lämnat henne ensam igår.

Efter ett tag kom Felicia in genom dörren till det lilla rummet och satte sig på den blåa stolen som stod bredvid mig.

En ganska kraftig man kom in och satte sig mittemot oss.

- Jag har pratat med tjejen som såg dig,Lee,igår och hon beskriver händelsen som att hon hade sett dig och en man som höll ett hårt tag om din fotled medans du skrek på hjälp,var det så,frågade mannen och kollade mot mig.

-Det var inte jag,det måste blivit ett missförstånd,svarade jag och sneglade lite på Felicia som satt tyst oh kollade ner i marken.

-Men om det inte var du,kan det varit du,frågde han och riktade sin blick mot Felicia istället.

-Eehm...n-n-nae, stammade hon fram.

-Jag måste ju säga att ni är otroligt lika varandra så ett missförstånd kan vara 99 procent sant,men tjejen var säker på att det var du Lee,sa han och bläddrade igenom sina papper lite fundersamt.

-Vi gör såhär,ni får gå hem och så hör vi av oss senare i veckan,fortsatte han och tackade.

Felicia:

På vägen hem så stannade vi till vid en mack för att tanka.

Medans mamma tankade gick Lee och jag in i affären för att köpa nåt och dricka,det var då jag så första sidan på tidningen ''kändisar i trubbel''.

''Pop sjärnan Lee Bond,har hamat i trubbel denna gång,hon sågs i en gränd klockan 01.30 natten mellan lördag-söndag....läs mer på sidan 34''

I ögonvrån ser jag  hur Lee kommer fram till  mig och viskar lite irriterat.

-Vi måste prata.

Jag käde hur det pirrade till i magen och jag började skaka lätt.

Undra vad hon skulle säga,hon visste ju att det var jag eftersom det inte var hon men kan hon verkligen bli arg på mig?

Jag hade ju trotsallt inte gjort något...eller?

Hemma:

-Felicia!,skrek Le innifrån sitt rum.

Jag gick nervöst fram till hennes dörr och öppnade den försiktigt.

-Sätt dig,sa hon med bestämd röst.

Jag harklade mig.

-Vad gjorde du i gränden igårnatt?!,frågade hon med en bestämd röst.

-Ingenting,svarade jag.

-Nehe,vem var det då?,frågade hon och lät ganska irriterad.

-Men,jag såg bara nåt som rörde sig inne i gränden och gick bara för att kolla vad det var,sa jag.

-Och sen?,frågade hon.

-Det var nån konstg typ som tog tag om mina axlar och tog alla mina smycken jag hade på mig,plus det armbandet jag fick av dig,sa jag och tittade ner i golvet.

-Varför skrek du inte på hjälp,frågade hon och verkade vara en aning nerös hon oxå.

-Det  gjorde jag och det var ju då hon tjejen kom och såg resten,svarade jag.

-Vad var resten,frågade hon.

-Måste du vara så nyfiken,frågade jag och reste mig upp för att gå ut.

-Men annars kan vi ju inte reda ut det här?!,sa hon lite argt.

-När jag försökte gå därifrån så tog han tag om min fotled och då ramlade jag,han tog då upp en kniv som han satte mot mitt ben och då sparkade jag tills jag kom loss,och då sparkade jag till honom och jag träffade näsan för han fick näsblod men han tog tag i kniven igen och riktade den mot mitt fot men jag sparkade honom igen så att han föll och då sprang jag,sedan kastade han kniven emot mig men den träffade inte såklart men jag kastade den tillbaka in i mörkret och då hördes ett skrik och förmodligen var det då mannen som hade skrikit,rabblade jag ur mig kortfattat.

Lee såg helt förskräckt ut.

-Men herregud!,utbrast hon och reste sig upp och drog handen genom håret.-vi måste göra något,sa hon sedan.

-Nej!,sa jag.

-Jo,det måste vi,vi kan inte gå runt och låtsas som ingenting,skrek hon.

-Varför inte?,frågade jag och hörde sedan hur knäppt det lät.

-Vadå varför?,frågade hon.-Det är klart vi måste.

-Jaja,mummlade jag som svar och gick sedan ut.

Lee:

Om Felicia kastat kniven och den träffat mannen så komer allt skyllas på mig och det kommer bli ett himla tjat i alla tidningar,om inte Felicia erkänner förstås...

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Emma!

Ville bara säga hur underbara ni e,era kommentarer får oss att le!

Så..TACK!!!

Hoppas ni gillar uppdateringen,vi skriver så mycket vi hinner nu innan midsommar och så...

Mannen kved till och höjde kniven för att sätta den i foten på mig men jag sparkade till honom igen och han föll ihop. Livrädd reste jag mig upp och såg hur han kastade kniven mot mig. Jag såg hur den ramlade brevid mig och jag böjde mig ner, tog upp den och kastade in den mot mörkret. Då hördes ett högt skrik därinnefrån. Jag fick panik, herregud vad hade jag gjort?! Jag sprang fort därifrån och kände tjejens blick i ryggen på mig.

Felicia:

När jag vaknade var jag helt trött i hela kroppen. Jag drog under täcket och satte mig upp. Shit, hela kroppen värkte. Så kom jag ihåg vad som hänt igår kväll och tittade ner mot min fot. Det var ett stort blå-lila blåmärke runt fotleden. Jag ryckte till och petade försiktigt på det enorma blåmärket. Ajj, det gjorde skitont. Fan då.. Jag reste mig upp och drog ner byxan över blåmärket för att ingen skulle se. Jag hade somnat med kläder igårkväll, jag hade inte orkat byta om utan hade bara fallit i sängen och somnat. Hemska minnen från igår fick det att bränna bakom ögonlocken. Hade jag gjort honom illa? Han hade gjort mig illa. Jag kollade på klockan på väggen. Klockan var bara sex, jag hade sovit i cirka fyra timmar men ändå var jag klarvaken. Jag skakade i hela kroppen, jag kunde inte sluta tänka på det. Han satt där i gränden, han rånade mig, han skadade mig... Och det värsta av allt, jag skadade honom. Jag hade aldrig någonsin förut gjort någon illa.. Nej, nu fick jag skärpa mig. Ingen skulle någonsin få reda på något, jag behövde bara bete mig normalt.

Lee:

Jag vaknade av att fåglarna kvittrade utanför. Det lyste in genom fönstret, jag hade glömt dra ner persienerna.

Min första tanke när jag vaknade var Felicia. Hur var det med henne, hur hade det gått igår? Jag kom bara ihåg att jag hade åkt därifrån och att hon fortsatt dansa. Men jag lugnade snart ner mig och gick iväg till hennes rum för att försäkra mig om att hon mådde bra. Men till min förvåning var hon inte i sitt rum, jag hade förväntat mig att hon skulle sova klockan nio men hon låg inte i sin säng och snarkade.

- Felicia? ropade jag in i rummet.

- Här uppe, svarade en röst där uppifrån. Så jag gick upp för trappan och fick se henne sitta vid köksbordet med en kopp te framför sig. Hon blev likblek i ansiktet när hon fick syn på mig och sa ett ostadigt;

- H-hej Lee..

- Hej, sa jag och satte mig mitt emot henne. Hon stirrade ner i hennes kopp och rörde runt med skeden i sitt te.

- Vad är det med dig? frågade jag och hörde hur jag lät lite orolig.

- Vadå då? frågade Felicia snabbt. -vad får dig att.. fråga det?

- Du ser.. sa jag tveksamt. -liksom nervös ut. Felicia svarade inte utan reste sig upp med sin tekopp i handen för att gå.

- Jag drar till Summer, sa hon och tog första steget för att gå men fastnade med foten i stolen och föll. Hon tappade tekoppen som gick sönder i flera delar och teet låg snart över hela golvet.

- AAAAJJJ! skrek Felicia och höll om sin fotled. Då såg jag det. Ett stort lila blåmärke runt hennes fotled. Jag höll på att tappa andan.

- V-va fan... stammade jag. -va fan är detdär?! Felicia förstod snabbt vad jag menade och döljde blåmärket med händerna.

- Felicia?! nästan skrek jag. -när fick du detdär?! Hon reste sig upp och jag såg hur tårarna letade sig fram hos henne.

- Jag.. svalde hon. -jag måste gå nu. Så sprang hon nerför trappan och några sekunder senare slogs dörren igen.

Felicia:

Jag satt brevid Summer vid eken inne i skogen vid Summer. Mobilen som låg i fickan vibrerade varje sekund, antingen var det någon som ringde eller någon som smsade. Men jag kollade inte ens på smsen. Jag ville bara sitta där med Summer och bara inte finnas till. Summer frågade ingenting när jag kom med tårarna rinnande och plingade på hos henne, hon sa bara; ''kom vi går till eken och sätter oss.'' Det var bara vi som visste om vart eken låg. Det var som vårat hemliga ställe, där vi satte oss när vi bara ville försvinna.

- Skönt med sommarlov va? frågade Summer.

- Mm.. mumlade jag. -men mrs Brunce gav mig i läxa att skriva en uppsats i engelska under sommaren.

- Asså lärare fattar ju inte, när det är sommarlov ska man ju inte ha läxor, sa Summer med en suck.

- Precis, sa jag instämmande. Summer var den bästa kompis man kunde ha, hon fick mig alltid på andra tankar.

- Ska du inte kolla alla sms? frågade hon när min mobil vibrerade igen.

- Jag orkar inte, sa jag bara. Och så förstående som Summer är så sa hon inget mer om det.

Jag tror vi satt där i flera timmar, Summer och jag. Vi satt där och var helt tysta. Det var konstigt, men det fick mig faktiskt på bättre humör.

Men så tog jag tillslut upp mobilen och kollade på den. 56 olästa meddelanden, Lee var ju helt sjuk i huvudet. Så tryckte jag upp första;

vart är du?

Sen följde massa likadana sms där det stod ''vart är du, jag vill bara prata med dig!'' Så jag bläddrade ner till dem sista. Sms från mamma; ''Polisen kom och tog

Lee, dem säger att en tjej såg henne skada en man igårkväll, du måste komma hem FORT!''

Av Isabelle;)

Nu börjar det bli bättre uppdatering!

- Du borde vara glad, sa jag.

- Jag är glad, sa Felcia.

- Det märks ju, sa jag ironiskt.

- Tyst med dig, sa Felicia. -jag är så lyckligt lottad som har en så bra syster som du. Jag skrattade åt henne.

- Åh Felicia, sa jag. -du får mig alltid att skratta, vad skulle jag gör utan dig?

Felicia:

När Lee hade jobbast klart med skivan var hon helt slut. Ändå föreslog hon att vi skulle gå på disco, mest för att vi skulle göra något kul ihop för det var inte ofta vi gjorde något tillsammans längre. Så vi tog limon till det hetaste discot i stan, Night forever young. 

- Du vet att du kommer inte få ha mig ensam, sa Lee.

- Nej det vet jag, sa jag och gick ur limon. -alla där inne kommer bli galna. Lee nickade och vi gick mot ingången. Kön in till discot var ända ut till gatan, men självklart behövde inte vi stå i den. Så fort dörrvakten fick syn på Lee vinkade han henne till sig, sa att han var ett stort fan och släppte in oss. Sen var partyt igång.

Lee:

Det skulle bli en lång kväll, redan när jag kom in hördes ett skrik;

- Men herregud, det är Lee! Alla trängde sig på för att komma närmare mig och alla skrek som galna.

 Men det dröjde inte länge förän en vakt tog med mig och Felicia till vip rummet. Där var det ganska lungt, det var bara tre personer till om man inte räknade med Felicia och mig och dem verkade inte ha lagt märke till mig än. Det var inte så sent än, klockan var bara åtta, så snart skulle det nog komma fler.

Klockan tio kom det fler, och några av dem var ''stora fans''. Jag hade fullt upp med att prata med dem stora fansen och hade inte så mycket tid över till Felcia, men hon verkade klara sig själv. Hon dansade med olika personer och skrattade.

Felicia:

Lee hade fullt upp med sina fans så jag hade kul på egen hand. Jag mötte många snälla människor, många av dem var självklart söta killar, som jag dansade med. Så tiden gick fort. Alldeles för fort. För helt plötsligt kom Lee och knackade mig på axeln.

- Jag ser att du har kul, sa hon.

- Aa då! sa jag glatt.

- Vi måste dra, sa Lee.

- Redan? frågade jag förvånat. Lee nickade.

- Klockan är halv ett, mamma vill nog att vi ska va hemma ett, sa hon.

- Men det tar inte en halvtimme att åka hem så vi kan stanna lite till, sa jag.

- Men jag vill åka hem nu, sa Lee. -kom igen Felicia, vi drar nu!

- Nej, sa jag tvärt. -jag vill inte, åk hem du så ringer jag en taxi när jag vill åka hem. Lee suckade.

- Okej då, sa hon. -men var rädd om dig, du vet inte vad det finns för läskiga typer där ute.

- Men sluta, sa jag. -det är väl typ en chans på miljonen att det händer just mig?! Lee ryckte på axlarna.

- Var försiktig bara, okej? frågade hon.

- Okej, sa jag. Lee nöjde sig med det och gick mot utgången.

Sen gick tiden allt långsammare och långsammare. Många gick hem och några blev bara fullare och fullare, tillslut blev dem bara läskiga. Så vid två bestämde jag mig för att gå hem. Det var rätt mörkt ute men jag var inte rädd, jag hade ringt en taxi så snart skulle den komma. Jag gick fram och tillbaka och väntade på taxin när jag fick syn på nåt som rörde sig i gränden. Jag gick lite närmre för att kolla vad det var, men det var så mörkt att jag behövde gå närmre för att se. Så jag gick in i den mörka gränden.

- Hallå? ropade jag. Det rörde sig igen där inne. Så jag gick längre in.

- Hallå? ropade jag igen. -vem är där inne? Så såg jag hur en man satt med nedåtböjt huvud där inne. Men så lyfte han på huvudet när han hörde att jag ropade och stirrade på mig med hans genomträngande blåa ögon.

- Inte ska du väl vara här? frågade jag och gick ännu närmre honom. Han sa inget utan reste dig blixtsnabbt upp, tog ett tag om mina axlar och drog mig till sig.

- Tysssst, väste han och satte handen för min mun. Så släppte han ena handen och tog ett hårt tag om mitt guldarmband innan han slet bort det från min handled.

- Nhmmmm, sa jag och han la armbandet i sin ficka och tog tag om mitt halsband. Så drog han bort det också och la ner det också. Sen drog han in mig längre in i gränden.

- Kom, viskade han. Jag försökte förtvivlat slita mig bort när han drog mig bakåt och till  min lycka ramlade han. Jag skulle ta första steget till att springa därifrån men han tog tag om mitt ben och drog till i det så jag föll. Så slet han upp en kniv ur fickan och höll den mot benet,

- Stilla! sa han.

- Hjäääääälp! skrek jag och sparkade förtvivlat med benen mot mannen. En tjej i min  ålder kom och såg in mot oss, hon måste ha hört mitt skrik.

- Hjälp! skrek jag och fick loss benet ur mannens grepp. Min reaktion var att sparka till honom, rätt i ansiktet och jag gissar att jag sparkade honom på näsan för blodet rann nerpå munnen. Mannen kved till och höjde kniven för att sätta den i foten på mig men jag sparkade till honom igen och han föll ihop. Livrädd reste jag mig upp och såg hur han kastade kniven mot mig. Jag såg hur den ramlade brevid mig och jag böjde mig ner, tog upp den och kastade in den mot mörkret. Då hördes ett högt skrik därinnefrån. Jag fick panik, herregud vad hade jag gjort?! Jag sprang fort därifrån och kände tjejens blick i ryggen på mig.

Av Isabelle! :)

Tack för alla underbara kommentarer!<3